”Jag är faktiskt den bästa utan att vara kaxig”

Fredrik Jönsson

, 

Patrik Brenning

Brommabröderna om ’pingisfusket’ & vänskapen: ’Kan driva väldigt mycket’

Bröderna från ­Bromma har intagit Prag.

I EM-semifinalen mot Danmark ska små­brorsorna Simon ­Tibbling och Ludwig ­Augustinsson kliva ur sin storebrors skugga och rakt in i det vuxna ­fotbollslivet.

Men först lär Tibbling hinna med att vinna ett par hundra pings­matcher eller så.

Samtidigt som förbundskapten Håkan ­Ericson har press­konferens sitter ett gäng unga svenska fotbollshjältar på marmorgolvet i en rökdoftande hotell­korridor. Där är Isaac ­Kiese Thelin, Simon ­Gustafsson, Victor Nilsson Lindelöf – och så de två småbrorsorna från Bromma förstås.

Nu är de visserligen från Grödinge respektive ­Fridhemsplan men det var i Brommapojkarna de fann varandra. Simon Tibbling och Ludwig Augustinsson.

– Jag och Ludde är ­uppväxta tillsammans. När jag kom till BP som ­nioåring var han i det laget. Sedan spelade vi tillsammans där i sju år, tills vi var 16 år, och gick i samma klass i fyra år. Kom till ­skolan, tränade tillsammans, tränade på kvällen och spelade matcher på helgen. Vi var tillsammans dygnet runt kan man säga i fyra års tid. Vi är väldigt nära, säger Simon Tibbling.

Just att kalla det en brödrarelation är inte heller någon överdrift.

– Vi bråkar väldigt mycket och tjafsar. Det kan nog alla säga. Vi ­tävlar väldigt mycket också. Det är som en brorsa för mig, säger Augustinsson.

’Gör vad som krävs’

Jag hörde att han var bättre i pingis?

– Ja, men det stämmer inte. Det stämmer inte faktiskt. Jag är faktiskt den bästa utan att vara kaxig. Men det är ganska jämnt i alla fall.

När duon möts i pingis kan Simon Tibbling spela in över 70 videos på olika bolldueller. Sedan skickar 20-åringen bara ut de han själv vunnit till olika vänner på Snapchat.

– Vi kan driva väldigt mycket, och tycker det är kul att slå varandra. Jag tycker inte det finns något bättre än att slå Ludde i det jag kan slå honom i. Jag gör vad som krävs för att slå honom. Då gör jag allt för att vinkla det så att det ska se ut som att jag har slagit honom, säger Tibbling.

Det är storebror som berättat historien om Tibblings hårt vinklade matchreferat från bordtennis-duellerna. Han ­heter John Guidetti.

– Det började när man kom med BP:s förstalag sju år gammal, då var John i de två år äldre, nio-åringarna. Sedan har det bara fortsatt. Han har alltid ­varit en spelare som tagit mycket plats och tränat väldigt mycket extra vid sidan av planen. Man har sett upp till honom på det viset. Jag tror det är en anledning till varför jag är som jag är. Han är väldigt seriös, han har inte druckit alkohol och det har smittat av sig på både mig och Simon framförallt. Så har han alltid tagit hand om oss. Hjälpt oss med grejer genom åren. Vi har gått i samma skola. Han har varit som en storebror för både mig och Simon och lärt oss mycket, ­säger Augustinsson.

’Jättekul’

Men nu är Bromma långt borta när de tre tillsammans med det svenska U21-landslaget i stället intagit ­rökdoftande ­Hotel International i Prag. På lördag väntar Danmark i EM-semifinalen på Generali Arena. Tre bröder i en gigantisk mästerskapsmatch tillsammans i den svenska landslagströjan elva år ­efter att de förenades i Brommapojkarna för ­allra första gången.

– Det är jättekul att ha sina bästa kompisar här. Det blir ännu roligare, ­säger Augustinsson.

Brödratrion om varandra

John Guidetti:

– Han och Ludde är mina lillebröder. Jag har sagt det sen vi var små. Du vet. Jag har alltid tagit hand om dem. Jag har försökt hjälpa dem. Jag försöker vara där för dem. De är fantastiska fotbollsspelare och vilka framtider de har de där två grabbarna. Jag ser alltid ett litet extra ansvar, du vet. Jag har känt de väldigt länge, under hela min uppväxt. De har spelat i BP:s 94:or när jag var i BP:s 92or. Det är grymma killar verkligen. Det är som mina småbröder.

Simon Tibbling:

– Första gången jag träffade John var en turnering i Katrineholm. Jag hade sett honom några gånger tidigare, men jag ­träffade honom första gången när han var tolv år och jag tio. Man såg honom på planen, han stack ut. Man såg att han hade en glöd som inte många hade. Han var med oss och spelade med oss någon gång. Vi sågs ofta i skolan, sprang på varandra. Vi mötte dem en gång, men den matchen kanske man inte ska ­tala om, haha. Vi torskade med 12–0. Han var rätt bra.

Ludwig Augustinsson:

– Han kom ner och spelade med oss. ”JG” var en sådan som ville träna med alla lag. När hans lag tränat klart kom han ner och ville träna med oss. Det spelade ingen roll att vi var två år yngre, han struntade i det. På det sättet lärde man känna honom. Ibland var han med och spelade matcher med oss när vi mötte lag som var två år äldre. På den vägen var det.