”Ibland är det skönt att man spelar i Spanien”

Kristina Kappelin

Medan ”gli azzurri” går sitt EM-öde till mötes mot Skottland, håller huliganerna italiensk fotboll som gisslan.

Nu som inför VM 2006, blir det landslagets uppgift att ta tillbaka ”il calcios” förlorade heder.

Ibland känns det ganska tungt att rapportera om fotboll från Italien. Det är som om man hela tiden måste gå i försvarsställning.

Jag hör till dem som tycker att ”gli azzurri” helt och fullt förtjänade sin VM-seger i fjol.

Jag längtar efter att få se Ringhios självutplånande kamp på mittfältet i Glasgow i kväll.

Jag vill se Pirlos snilleblixtar, Camoranesis vilda galopp med fladdrande man och Luca Toni som jublar med fäktande armar.

Jag vill se Buffon försvara målets jungfrudom mot skottarnas attacker.

Jag vill se ”gli azzurri” visa vad de verkligen går för. Landslaget är det bästa italiensk fotboll har.

Varför behöver de ultras?

På hemmaplan förstör ”gli ultrà” allt som gör fotbollen till ett nöje. De är som män som misshandlar kvinnor, skadar det de påstår sig älska mest. Det gjorde ont i mig att se en sådan fullfjädrade idrottsgentleman som Paolo Maldini stå och ”förhandla” med råbusarna på stadion i Bergamo i söndags. Det påminner mig om när ”ultrà” i Rom lyckades stoppa derbyt för några år sedan, efter att ha spridit det falska ryktet att en polis hade dödat en ung ”tifoso”.

Totti stod rådvill på planen tillsammans med huliganernas hövdingar, som talade om för honom vad han skulle göra.

Jag är väl dum, men jag förstår inte hur det hänger ihop. Varför behöver klubbarna ”gli ultrà”? Varför kan de inte skaka av sig dessa uppenbart kriminella, totalt negativa så kallade supportrar?

Vågar de inte?

Nu har åtminstone en klubb visat beslutsamhet och mod och det är Atalanta. Det började med att presidenten hotade med att stänga ”la curva” om episoder som de i söndags upprepas. Sedan dess har tränaren och alla spelarna skrivit och undertecknat ett gemensamt, öppet brev till huliganerna. ”Vi vill inte veta av er, varken på stadion eller på träningarna. Vi vill bara ha de äkta supportrarna”, skriver spelarna. Bland dem vår svenske Zlatan Muslimovic.

Våldet gör honom kräkfärdig

Den här gången har fler än vanligt varit tydligt fördömande. Bäst av alla är enligt min mening landslagstränaren Roberto Donadoni, inte minst med tanke på den ställning han har. Donadoni säger att våldet och kravallerna gör honom kräkfärdig. Det väsentliga är inte att stoppa ligan, utan att reagera och inse att fotbollen som system är en del av problemet.

Vi måste säga ”basta”, allihop, och inte uppträda som hycklare, säger Donadoni.

Atalanta har följt hans råd. Milans Kakà likaså. Han hotar med att lämna italiensk fotboll om det inte blir någon förändring.

Zlatan håller inte med Kakà. Men det kan bli svårt att locka utländska stjärnor till Italien, om var och varannan match måste avbrytas och spelare och fredliga fotbollssupportrar utsätter sig för risker när de är på stadion. Italiensk fotboll har redan ett uselt rykte utomlands. Om klubbar i andra länder erbjuder lika mycket pengar och mycket bättre livskvalitet, varför skulle stjärnorna välja Italien?

Donadoni manar till självkritik. ”Il calcio” kan inte bara se till sina ekonomiska intressen. Men storklubbarna som borde gå i bräschen för en förändring, gör inga tydliga ställningstagande.

Det är lättare att sticka huvudet i sanden, som Fabio Cannavaro. Guldbolls- och VM- vinnarens kommentar till situationen i Italien är att ”det är skönt att man spelar i Spanien”.