Bank: Frankrike gav bort det – de förtjänade att straffas
DOHA. De har historien, de har framtiden, men den här kvällen?
Den gav Frankrike bort.
De förtjänade att straffas, de blev det på det allra vidrigaste av sätt.
Det var den bästa av finaler, det var den sämsta av finaler.
Fifa välkomnade till den här matchen i samma förvrängda låtsasbubbla som hela VM spelats i. På banderollerna stod deras slogan ”Save the Planet” för att fira av en klimatkatastrof, på storbildsskärmarna pratade lagkaptener från storlagen om hur de ”är emot all form av diskriminering”. Det var Qatars nationaldag, internationella migrantdagen, Keith Richards födelsedag och VM-finaldagen.
Lägg pussel: åtminstone tre av dagarna passar ihop.
När fyrverkerierna lyser upp himlen över Doha, när Lionel Messi fått skriva sitt sagoslut och Kylian Mbappé står mitt i allt med tom blick – när hela världen står med stjärnor i ögonen efter ett av historiens största drama så är det en plikt att påminna om att det är ett VM som byggts på blodspengar. Finaldagen började med att tusentals papperslösa demonstrerade i Paris artonde arrondissement, bland annat i solidaritet med de migrantarbetare medan de byggde VM-arenor i Qatar.
Les Bleus på perrongen
Vad som hände sen? Vem som vann finalen?
Tja, länge kunde man argumentera för att Laurent Blanc var den fransman som lyckades bäst. Inför finalen frågade Le Progres den gamle världsmästarbacken och förbundskaptenen om hans tankar. Jo, sa han, visst trodde han att Frankrike skulle ha en bra chans. Med ett tillägg:
– Jag hoppas kunna se finalen, men jag vet inte. Jag måste lämna av någon på tågstationen då.
Lionel Messi slöt ögonen när 50 000 argentinare vrålade ut nationalsången, redo för strid. Kylian Mbappé log och såg lycklig ut när femtusen supportrar försökte höras i La Marseillaise.
Och tut-tut.
Tåget gick, Les Bleus på perrongen.
Argentina kom in till matchen med kniv mellan tänderna, Frankrike med ett tummat pocketexemplar av Les Fleurs du Mal.
De spelade reaktiv försvarsfotboll utan att presspela, de var tekniskt förlamade, och den där högerkanten hängde helt enkelt inte ihop.
Var det en mental kollaps? Var det förkylningsviruset som gått truppen runt i veckan? Var det straff?
Alla vet vilken del Frankrike spelat i att VM skulle hamna här. Affärsuppgörelserna med Qatar, luncherna i Élyséepalatset där Sarkozy tog i hand med emiren, Qatars investeringar i staden och klubben Paris. Här satt Emmanuel Macron på läktaren, med Nasser Al-Khelaifi och Zlatan Ibrahimovic. Hela Frankrike var här, bara inte på planen.
I en timme sov de sig igenom en av sitt livs största kvällar, och det finns inga ursäkter för det. De kom till VM utan Pogba, utan Kanté, utan fjolårets bäste spelare i Bundesliga (Nkunku) och i världen (Benzema), hade de kommit ända hit för att snurra runt en sol som heter Lionel Messi?
Nej, tydligen inte ändå. Av två skäl.
Frankrike hade ingenting
Argentina lär ha flest psykoterapeuter per capita i världen, och… ja, det äger sin rimlighet. När det plötsligt utbröt en fotbollsmatch mitt i den här promenaden så öppnades alla helvetets portar från Doha till Buenos Aires, från Neapel till Rosario.
De har fotbollshistoriens bäste spelare, de har sina hinchas, sina krigare och sina sånger. Italien har sina klubbtitlar, England sin business och sina själklara, nedärvda fotbollsrötter, Spanien har sina superklubbar.
Frankrike hade ingenting.
Men de har sitt intellekt, de har sin utbildning.
Man skulle kunna ställa upp en hel trupp, 28 VM-spelare här i Qatar, som alla är födda eller fostrade i Paris-området. Världens talangtätaste område, utan konkurrens. När allt hade gått i baklås, när bensinen var slut och matchen förlorad så var det dit Didier Deschamps vände sig.
Han bytte in Randal Kolo Muani från Bondy, Marcus Thuram från Neilly-sur-Seine, Kingsley Coman från Sénart-Moissy, Youssouf Fofana från Paris, Ibrahima Konaté från Popincourt och Axel Disasi från Gonesse. Alla från Paris. Har jag glömt någon?
Just det, Kyky Mbappé från Bondy också.
Otamendi gjorde en typisk Otamendi-miss och rev ner Kolo Muani (som gjorde ett lysande ihopp) och Mbappé stoppade in straffen. Två minuter senare stal Coman bollen från Messi, och ett snabbt växelspel senare dunkade Mbappé in 2–2 på volley.
Var de Mbappés final eller Messis? Messi petade in en boll med högerfoten, Mbappé dunkade in en straff till i förlängningens slutminuter. VM har varit en parfymerad, dataanimerad dröm hela vägen hit, det här var bara själva crescendot. Sjörövaren Dibu Martinez räddade livet på både laget och alla Argentinas terapeuter när han fantomräddade ett Kolo Muani-friläge i sista sekunden, men det var som att allt redan var bestämt.
Två Qatar-ambassadörer ansikte mot ansikte, historiens bäste mot framtidens överljudsmonster, Leo mot Kyky. 3–3 till slut, två mål för Messi, tre för Mbappé. Straffar.
I Frankrike finns konspirationsteorier om att Argentina vann det här mästerskapet i samma sekund som Messi skrev på för Paris Saint-Germain, de har räknat straffarna han fått på resan hit – men det behövs inga paranoida teoribyggen för att vika sig för den gudabenådade konsten som han gett fotbollen varje steg på vägen.
Den enda fråga som fanns kvar var om han skulle skriva ett drama eller en tragedi, om han skulle få bli en vacker vinnare eller den vackraste av förlorare. Och det är en gren som Frankrike in historien varit världsmästare i.
Argentina var här för att strida och slåss, Frankrike för att försvara sitt guld.
Oddsen var inte jämna.
Maradona-kysst straff
Enligt en forskarrapport från förra VM är sannolikheten att en tatuerad spelare sätter en slutspelsstraff ungefär elva procent högre än att en otatuerad gör det. Och där kom Messi, med sitt ruggiga, tatuerade rövarband, redo att kröna en karriär på migrantarbetarnas och Qatars dag.
Hans straff var Maradona-kysst, den hade knappt styrfart men gick in. Kingsley Coman sköt en dålig straff på Dibu Martinez, den fantastiske Aurélien Tchouameni träffade inte ens mål.
Frankrike sov sig igenom halva kvällen, när de började försvara sitt guld förlorade de ändå.
De avslutade den här finalen med ett lag där den äldste utespelaren, Kingsley Coman, var 26 år gammal.
Lionel Messi fick sin pokal till slut, han kläddes ut i qatarisk bisht-kappa, log lättat och lyfte bucklan upp mot Maradona. Hans plats i historien är cementerad nu, Frankrike får erövra världen med nästa generation.
Hur säger man? Det går fler tåg?