Ryssland har gjort succé – oavsett hur det slutar
Publicerad 2018-07-07
SAMARA. De tog emot världen, de imponerade på världen och de har ju faktiskt visat världen att de trots allt är rätt bra på fotboll.
I kväll spelar Ryssland kvartsfinal.
De gör det med spelare som accepterat att inget gräs är grönare än det här hemma.
Leonid Slutskij svettades, men mest av allt var han uppgiven.
Vi satt i ett presstält i Toulouse, Ryssland hade precis fullbordat sitt EM-fiasko med att förlora med solklara 3–0 mot Wales och förbundskapten Slutskij svarade rakryggat och ärligt, tog på sig det fulla ansvaret för den ryska insatsen och meddelade att han inte var rätt man att leda landslaget framåt mot VM på hemmaplan.
– Jag vill be våra supportrar om ursäkt, sa han. Vi var verkligen värdelösa i kväll, dåliga på allt.
Vi hade sett ett trögt, åldrat och dysfunktionellt ryskt landslag bli så totalt utspelat – 7–0 hade inte varit orimligt – att det borde lämna en stolt fotbollsnation med grundläggande frågor om sakernas tillstånd.
Till slut rynkade en rysk reporter pannan och spände blicken i Slutskij, det fanns en frågeställning som pockade på mer än alla andra.
– Beror det här på att det är för många utlänningar i den ryska ligan?
Leonid Slutskij bet av utan betänketid.
– Nej, sa han. Jag tror att det är tvärtom.
Det vore ju inte särskilt hederligt att tillskriva en enskild journalist mandatet att tala för en bred uppfattning, men reportern som pressade en avgående förbundskapten efter EM-uttåget för två år sedan var ju sannerligen inte ensam i sin ringhörna.
Faktum är att han var i gott sällskap.
Putin fick fotbollsfrågor
Nästan på dagen ett år efter den där presskonferensen höll Vladimir Putin sin årliga frågestund i rysk tv. Konceptet går ut på att han sätter sig i en tv-studio och svarar på så många frågor han orkar med av de miljontals som det ryska folket skickar in via ringlinjer och sociala medier.
Sommaren 2017 satt han kvar i fyra timmar, och i ett segment fick han frågor om hur det egentligen stod till med rysk fotboll med ett år kvar till VM på hemmaplan.
Kunde inte Putin se till att det blev lite ordning på landslaget?
Nja, sa presidenten, det berodde väl inte på honom i första hand. Det handlade om att utveckla talanger, utbilda dem till professionella spelare.
Och mer då?
– Det som experter säger till mig är vi har för många utlänningar i vår egen liga.
I femton års tid har det förts en livlig debatt inom rysk fotboll kring om och hur man ska begränsa antalet utländska spelare i ligan. Den första begränsningen (max fem utlänningar på planen) kom 2005, och sedan dess har reglerna förändrats var och vartannat år, fram till de senaste säsongernas sex plus fem-system, som tillåter max sex utländska spelare per lag.
Alla har varit överens om att något måste göras för att ge landslaget bättre förutsättningar, för att ge de ryska spelarna större möjligheter att utvecklas.
Och, ja, man kan ju göra det genom att stänga dörren till kontinenten.
Det verkade ju ändå inte funka att öppna den.
Ni minns det, vare sig ni vill eller inte.
Sommaren 2008 spelade Sverige för livet i det som skulle bli både Lars Lagerbäcks och Fredrik Ljungbergs sista stora mästerskap. Vinst mot Grekland, sur slutsekundsförlust mot blivande mästarna Spanien, och när allt stod på spel mot Ryssland i gruppspelets sista match var humöret gott, optimismen skenbart befogad.
De hade Inte En Chans.
Ett fenomenalt fartfyllt och fantasirikt ryskt landslag sprang sönder Sverige totalt och vann med 2–0. Roman Pavljutjenko från Spartak Moskva gjorde första målet, Andrej Arsjavin från Zenit det andra. Ryssland dansade vidare till semifinal, fyra av spelarna togs ut i turneringens All Star-lag av Uefa.
Det var som att skynket dragits ifrån, som att en helt ny genre internationella superspelare plötsligt marscherade ut för att erövra fotbolls-Europa. Alla ville ha en ryss.
När köprushen var över hade Arsjavin hamnat i Arsenal, Pavljutjenko i Tottenham. Zjirkov hade gått till Chelsea och Biljaletdinov hade skrivit på för Everton.
Alla var otroliga spelare.
Ingen lyckades.
”Saknar Moskva”
Zjirkov visade, precis som de andra, fläckvis vilken enorm kapacitet han hade. Men han hade inte ens spelat klart sin andra säsong i Chelsea när han erkände att han tyckte att livet i London var tungt.
– Det handlar väl om språket. Och så saknar jag mina vänner, om de bara varit här hade allt varit perfekt. Jag brukar hänga med Arsjavin och Pavljutjenko, och Biljaletdinov har kommit till London lite då och då. Men hemma har jag många fler kompisar.
Roman Biljaletdinov kände samma sak:
– Jag saknar Moskva väldigt mycket. Jag har tillbringat 95 procent av mitt liv där, så det är vad jag är van vid. Hemma är trots allt hemma.
Andrej Arsjavin var en av världens bästa spelare, men verkade inte orka bry sig mer än undantagsvis. Han gjorde fyra mål mot Liverpool på Anfield, men vägrade konsekvent att arbeta i defensiven. Pavljutjenko slet på i Tottenham, men utan att bli riktigt ordinarie.
De tjänade bra hemma i Ryssland, de trivdes bra i Ryssland – så vad skulle de ut i Europa och må dåligt för?
Pavljutjenko åkte hem och engagerade sig så småningom politiskt, Biljaletdinov flyttade till Moskva och har tillbringat den senaste säsongen i litauiska Trakai. Arsjavin började om hemma i Zenit innan han flyttade till Kazakstan. Och Zjirkov har växlat lukrativa kontrakt med ryska toppklubbar med att ägna sig åt sin stora passion: att samla stridsvagnar och att planera för att öppna ett militärmuseum i Kaliningrad med plats för hela sin samling av prylar från andra världskriget.
– Jag har samlat i sex år, en massa intressanta saker som hade med kriget att göra. Jag åker runt till muséer för att studera hur de arrangerar sina utställningar, har han förklarat.
Men just nu får samlandet vänta. Jurij Zjirkov ska spela VM-kvartsfinal med Ryssland.
Det svänger inte som det gjorde i EM för tio år sedan, men det låter desto mer.
När Ryssland skickade hem Spanien efter straffsparkar var det som om hela Luzjniki-stadion stod i begrepp att lyfta från marken och segla rakt ut i rymden.
Ett hånat, utdömt landslag hade vunnit över tvivlarna, hastigt och lustigt stod de framme i en kvartsfinal i sitt eget VM.
De gör det med en trupp där ingen enda ordinarie spelare valt att spela sin fotboll utomlands. Tredjemålvakten Vladimir Gabulov har skrivit på för belgiska Brügge, och den flygande Denis Tjerysjev spelar ju i Villarreal – men han har ju bott i Spanien sedan han var i lågstadieåldern.
Föddes för den här stunden
När Ryssland skrällde mot Spanien hette den store hjälten det som han ju alltid skulle heta.
Igor Akinfejev föddes för just den här stunden. Det är den han väntat på sedan han som fyraåring upptäcktes av CSKA:s organisation, sedan han A-lagsdebuterade som sjuttonåring och sedan han blev landslagsmålvakt när han var arton.
När Ryssland tilldelades värdskapet för fem år sedan var det Akinfejev som utsågs till ambassadör för turneringen. Han har röstats fram till titeln ”årets gentleman” i Ryssland, och inte ens när han slängde in ett koreanskt långskott i eget mål i Brasilien-VM senast var det tillräckligt för att rubba hans popularitet.
Han symboliserar ett Ryssland som är begåvat, elegant och framgångsrikt.
Han representerar också ett Ryssland som inte är så nyfiket på vad som finns på andra sidan gränsen.
När han slog igenom stod klubbar som Arsenal, Manchester United och Bayern München på kö. Redan som 20-åring förklarade han varför.
– Jag älskar CSKA och jag älskar Ryssland. Jag gillar ryssarna, det är mitt folk. Jag gillar rysk natur, särskilt björkarna. Jag är troende och tycker om att gå till ortodoxa kyrkor, och det finns inte på samma sätt i Europa. Det räcker med två veckors läger ute i Europa så blir jag deppig.
– På min fritid försöker jag gå till kyrkan. Jag tänder bara ett ljus… och sen känner jag ett lugn i själen. Jag kan inte se mig själv spela i några andra färger än CSKA:s, men om man får chansen att gå till en större klubb så måste man ta den. Kanske inte nu, men definitivt när jag fyllt 25.
När han fyllt 25 väcktes frågan igen: Var det inte dags att röra på sig nu? Akinfejev tyckte inte det.
– Frågar du om jag vill lämna CSKA så kommer jag svara nej.
Många har försökt förklara hur det kan komma sig att så få ryska spelare väljer att testa vingarna på andra sidan gränsen.
Handlar det om att de har det för bra på hemmaplan? Att lönerna är för höga? Konkurrensen för svag?
Eller beror det på att det ryska utbildningssystemet har för stora brister, att det helt enkelt inte klarar av att fostra spelare som har det som krävs för att lyckas i Tyskland, Spanien eller England?
Satsat stora resurser
De senaste åren har Ryssland, inte minst tack vare VM-arrangemanget, kunnat satsa stora resurser på att förändra och förnya sin utbildning av fotbollsspelare. 2015 skrev man ett djupgående avtal med Adidas och det tyska fotbollsförbundet, med det uttalade målet att kopiera den tyska modellen för talangutveckling.
300 miljoner kronor investeras årligen enbart på ungdomsfotbollen, 300 nya planer har byggts ute i akademierna, tio stora städer har fått nya arenor.
I kväll spelar Ryssland VM-kvartsfinal inför kokande läktare i Sotji, alldeles nere vid Svarta havet.
De gör det med en trupp full av spelare från den ryska ligan, de gör det i en tid av protektionism och misstankar mot den stora världen på andra sidan gränsen.
När vi summerar VM kommer de att ha gjort succé, oavsett hur det slutar i kväll. Supportrarna kommer att vara stolta, spelarna kommer att bli beundrade.
För tio år sedan sprang ett ryskt landslag genom EM och fortsatte rakt ut i Europa.
Den här gången talar inte särskilt mycket för att de ens är särskilt intresserade av att försöka.
KÄLLOR: The Outsider, a History of the Goalkeeper (Jonathan Wilson), Daily Mail, Sport-Express, Futbolgrad, the Guardian, TASS, London Evening Standard, RT World News.
- LÄS MER: ALL superläsning från VM – bara för dig med
- LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
- LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
- LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
- LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
- LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller