Forsberg: ”Det låste sig i huvudet på oss”

Simon Bank

Forsberg: "Känns jättebra, har en bra form"

STOCKHOLM-MOSKVA. Världens största fest runt hörnet, ridån på väg upp, Du gamla du fria – och mitt i en svensk lagmaskin står Emil Forsberg med nycklarna till allt.

Han vet inte vad som hände före EM.

Han vet bara att det inte ska hända igen.

Vad hände egentligen 2016?

Jag ska inte säga att frågan plågat mig, men jag tycker fortfarande inte att den fått ett riktigt bra svar. Ni minns så klart att Sverige gjorde en platt figur i ett mästerskap, att de kraschlandade i premiären mot Irland, att de hade förtvivlat svårt att ens få till ett skott på mål i hela turneringen.

Att Erik Hamrén slutade, att Zlatan Ibrahimovic och en handfull andra landslagslegendarer också lämnade in.

Men med Emil Forsberg hände ju inget av det där som var tänkt att hända. 

Han hade precis slagit igenom internationellt inför EM, och var beredd att kliva in som länken mellan ett trubbigt mittfält och Zlatan Ibrahimovic. Under införlägret i Båstad glittrade han med sin bollkontroll och sin blick, jag skrev om honom som en absolut nyckelspelare för Sveriges EM – och på något inverterat sätt blev han väl det också.

För när det väl smällde till var han inte sig själv, och vi har fortfarande inte fått någon riktig förklaring till vad som hände.

Inga problem med att svara

Två år senare är Emil Forsberg Sveriges största offensiva stjärna, själva navet, och om ett par timmar ska han leda ett renoverat landslag in i VM. Så det finns all anledning att reda ut vad som gick fel då.

Emil Forsberg har, ska det visa sig, inga problem att försöka svara.

•••

På den här nivån måste du förtjäna din ensamhet.

Det är inte alla spelare som kan släntra iväg från gruppen under uppvärmningen eller i ett avbrott i en träning, som kan söka sig bort utan annat sällskap än en boll. Jonglera lite, skjuta en boll mot ett tomt mål långt bort, göra sin grej.

Emil Forsberg är där nu, alla som tittar i skarvarna på en landslagssamling ser det. Ofta är han mitt i allt, förstås. Slår crossbollar med Pontus Jansson, passar kort med Filip Helander, snackar med Robin Olsen – men lika ofta drar han sig undan med sin boll. Alldeles oavsett så har han en omisskännlig stil närhelst bollen hamnar hos honom. Den liksom landar som en klick grädde på hans fötter, om han liknar någon riktigt stor spelare i sin bollbehandling så är det Antoine Griezmann, de är inte helt olika i sina roller heller.

helskärm

Hade kunnat slänga bort allt

Det finns en självklarhet i honom nu, efter en karriär som varit allt annat än självklar.

Hade han till och med kunnat bli en sådan där talang som slängde bort allt, som aldrig blev någon alls? 

Emil svarar på uppstuds, utan tvivel:

– Ja, det tror jag. Absolut. Om jag inte hade tagit det seriöst så tror jag det. När man är sjutton-nitton och inte har tänkt på allt det där så är det lätt att man slänger bort det. Man får pengar, man har råd att köpa mat på Sibylla, själv, utan att be morsan och farsan om pengar. Med pengar kommer möjligheter, på olika sätt, och det behöver inte alltid vara bra.

Det här är ett par veckor före VM-premiären, vi sitter i solskenet i Stockholm och pratar om hur allt började. Emil har tackat nej till en kanelbulle (”för mycket socker”), så vi pratar om hur han utvecklats från en slarvig tonåring till en ultraprofessionell 26-åring.

– Det var väl efter ett och ett halvt år i Giffarna egentligen, när jag blev nitton. Sedan tog jag det ett steg till i Malmö, sista året innan jag lämnade. Då steppade jag upp allt.

Du menar med mat och individuell träning?

– Mer att förstå. Att skaffa sig en insikt i hur saker fungerar, vad som krävs för att nå en högre nivå. Detaljerna är viktiga, det har jag lärt mig genom åren. Det var liksom hela paketet, att se hela programmet och förstå det. Det gav resultat också, och därför vill man ännu mer.

Var först en innebandytalang

Fanns det någon förebild du lärde dig av?

– Nej, det var ingen förebild, mer bara en insikt: ”du håller på med det här nu, det är professionell fotboll”. Sen får du liksom kommentarer om att ”om du vill bli ännu bättre kan du göra så här”, och så tar man åt sig av det. 

Det händer att Emil Forsberg kallas för ”Foppa”, men det är rätt och slätt fel. När Mikael Lustig slog igenom i a-laget i Gif Sundsvall så visste han mycket väl vem Emil var, men han var sannerligen inte Foppa.

– Emil var Lill-Foppas son. Leif är stor i Sundsvall, så det var det man fick höra. Sen förstod man att Leifs grabb var ganska bra på fotboll han också.

Farfar Lennart debuterade i allsvenskan när han var sjutton, pappa Leif debuterade i allsvenskan när han var sjutton, och Emil debuterade i allsvenskan när han var sjutton. När han först uppmärksammades var det som innebandytalang i City.

”Det var så jäkla roligt”

 – Då var det långt hår och hårband som gällde… det var en rolig tid. Vi hade träning med tipselitlaget mellan halv fem och sex, sedan började innebandyträningen halv sju. Farsan stod och väntade med en korv från Shell, så tog vi bilen från IP till sporthallen. Det är liksom tvåhundra meter, men han stod ändå där. I med korven, och så nästa träning. Jag höll på sådär, men sedan blev det dags att ta ett beslut, och välja sport. Det var vintern 2009.

Saknar du något från den tiden?

– Alltså… mer att jag fick hålla på med de sporter jag älskar. Det var så jäkla roligt. 

– Jag har alltid sagt att man ska hålla på med det man vill så länge man kan. Jag förstår proffssatsningen, det är inte det, men jag fick inte muskler förrän jag var sexton, jag var ganska liten, ganska länge. Man behöver inte döma någon för tidigt bara efter hur det ser ut. I Leipzig har vi tester (för talanger): är du inte tillräckligt snabb så kommer du inte in. Men tänk om man gjort det med Messi när han var liten? Det finns inget facit. Jag tycker bara att man kan få ut mycket av båda världarna, ganska länge. Har man talangen har man talangen, man behöver inte stressa. Då blir det fel till slut, jag lovar.

”Snabba fötter, snabba vändningar”

Mini-Foppa växte först när han fyllde sexton, började lägga på sig muskler – då hade han redan sållats bort från elitpojklägret i Halmstad. Samtidigt gick hans lag igenom en hel säsong i tipselitserien utan att vinna en enda match.

– Om man ändå lyckas finna motivationen då, att ”det här älskar jag”, då finns det något. Till slut så får man ett kvitto någonstans.

När man ser Emil Forsberg spela landslagsfotboll eller Champions League-fotboll nu, tio år senare, är det lätt att få för sig att en del av innebandyspelandet dröjt sig kvar. Något med blicken, förmågan att ta in information snabbt på små ytor. Det är väl han och, möjligen, Ola Toivonen som har de där knixiga, trixiga dragen.

Vad tror du: har du nytta av innebandyn?

– Absolut. Det är ganska roligt, jag menar, du får ett uppspel, är nere i sarghörnet, det är ganska viktigt att veta vad du har bakom dig, för du måste välja rätt håll. Det är snabba fötter, snabba vändningar, så jag säger att jag fått med mig otroligt mycket från innebandyn. Så är det.

Men det var fotbollen han kom ifrån, och det blev fotbollen han skulle till.

– Jag hade det där lilla i huvudet, att jag kan nog fan bli bra på fotboll. Det fanns inklistrat. Det gjorde att det vägde över. Och jag hade både min fru, Shanga, morsan och farsan och Sören Åkeby som fanns där och sa till mig att det var lättare att vända tillbaka till innebandyn. Fotbollen kan man inte komma tillbaka till när man är 22–23. Det går inte. 

– Jag har alltid varit ganska ego i mitt eget huvud, jag har alltid trott på mig själv, oavsett vad alla andra sagt. Det kanske började med att jag fick ett nej till Halmstad. Jag accepterade inte det, jag tyckte att jag var tillräckligt bra och skämdes inte för det. Samtidigt var jag ödmjuk inför uppgiften. Men någonstans där lärde jag mig att inte ta ett nej.

”Jag ska vara här”

Det har varit fascinerande att följa Mini-Foppas utveckling som spelare de senaste åren, men det har varit nästan lika intressant att följa hans personlighetsutveckling. Kanske hänger de ihop. Den Emil Forsberg som pratar här, just före sitt livs första VM, är säker, stadig. Han tar in frågor, möter blicken, gestikulerar, ger utförliga svar. 

När han pratar om hur det var att ta steget till Malmö FF som 21-åring tycker jag mig hitta en nyckelfras.

– Jag undrade hur det skulle gå, hur jag skulle kunna mäta mig. Men det gick några träningar och sedan kände jag att ”jag är riktigt bra”. Jag sa det till mig själv: Jag ska vara här. Och sedan bygger man på det där, huvudsaken är att man inte tillåter sig själv att säga nej, utan säger att ”det här fixar jag”. Det försöker jag alltid ta med mig.

Jag ska vara här. Det är en bra början för den som vill åstadkomma något, oavsett vilken miljö det handlar om.

Att säga det är en sak, att verkligen känna det är en annan. Var har det varit svårast för dig att verkligen känna det där, att du skulle vara där?

– Kanske att… mer liksom att landslaget är så stort när man väl får chansen. Då spelade jag fortfarande i allsvenskan, och det var bara jag och Nabil (Bahoui) som kom upp och fick chansen. Jag undrade om jag skulle hålla eller inte, det var upp till mig. Men även där kände jag att ”här ska jag vara, här vill jag fortsätta vara”. Det var mer en hunger.

Orden kommer fort nu:

– I slutändan handlar allt om kvalité, om vad du gör. Men utstrålar du osäkerhet så ser folk det, i landslaget har du ingen tid för det, då kommer du ingenstans. Mitt eget tankesätt har varit att ”jag ska vara här, jag ska vara här, ta för dig, blir det fel så blir det fel”.

”Jag har tänkt mycket på det där...”

Och då är vi framme vid 2016 och EM. Det blev fel då. Eller, om vi ska vara elaka: Det blev nästan ingenting.

Turneringen då han skulle kliva fram blev turneringen där allt gick i baklås. Och jag vet att det började dyka upp en liten tveksamhet hos Janne Andersson när han väl tog över landslaget, om det verkligen var värt priset (en lätt defensiv försvagning där ute på vänsterkanten) att bygga spelet runt Emil Forsberg, att ge honom all den där friheten.

Efter ett lyckat kval är han självklar som centralpunkt för Sveriges hela anfallsspel. Det pratas om halvmiljardövergångar från RB Leipzig (”jag har en dröm om att spela i de största klubbarna i världen, jag känner att jag är redo att göra det”), han har prickat in superfrisparkar på Stade de France, han har varit med om att slå ut Italien på San Siro. Och han ska leda Sverige in i landets första VM på tolv långa år.

– Mentalt tycker jag att det ska bli skitkul. Jag har med mig erfarenheterna från EM, då var jag också en av nyckelspelarna som skulle vara farlig framåt. 

Just det: Vad hände egentligen 2016?

– Jag vet inte faktiskt. Jag har tänkt mycket på det där… 

– Jag tror att det handlade mer om att jag tänkte för mycket, att det kanske blev, på något sätt, för mycket press på att allt jag gör i en match måste vara bra. Ungefär det. Och sedan den där berömda första matchen, som vi la lite för mycket onödig press på, så att det låste sig i huvudet för oss.

Det är ju samma läge nu, med Sydkorea i första omgången, med många måsten.

– Alltså, ser man till gruppen så förstår jag snacket. Man är inte dum. Det är klart att första matchen är otroligt viktigt. Men inget är omöjligt, om vi förlorar den och vinner mot Tyskland och Mexiko… Nej, man får inte bli dum. Den viktigaste matchen just nu är Sydkorea, men sedan är det Tyskland, sedan Mexiko. Det är inte kört om vi förlorar.

– Men jag har själv varit supporter, så jag vill att det blir så bra som möjligt det här. 

Sätter press på sig själv

Det är bara ett par timmar kvar nu, till den största matchen i Emil Forsbergs fotbollsliv. Hans livs första fotbolls-VM, hans livs största uppgift. Hela Sverige, hela världen och ett Europa fullt av sportchefer ser på.

Han gillar att vara den som alla förväntar sig konstruktiva lösningar av.

– Alltså, gillar och gillar… det kommer med min spelstil. Om inte jag är den spelare jag är så ska jag inte vara på planen, för då gör jag inte det jag ska göra. Med den spelstil jag har så måste jag göra grejer. Det är så jag ser på det, det är den pressen jag sätter på mig själv.

Det är som det är. VM har börjat, Sverige är med.

Emil Forsberg vet att han ska vara här.

LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller

Spelschema fotbolls-VM: Grupp F