Bank: De spelar för kung, fosterland och hela Afrika
DOHA. Deras föräldrar tog Marocko till världen, de själva tog världen till Marocko.
De spelar för kung, de spelar för fosterland, de spelar för hela Afrika – och välkommen till en ny och större fotbollsvärld:
Om ett par dagar spelar Marocko semifinal i VM.
Undrar om Vahid Halilhodzic tittade på?
Undrar om han hörde trummorna, visselorkanerna, undrar om han såg de blodröda läktarna, de snurrande halsdukarna, Palestina-flaggorna, alla de som var här för att välta en världsordning över ända. Ser han Cristiano Ronaldo gråta, ser han rödklädda spelare som springer, hoppar, grinar, skallar varandra för att de inte vet var de ska göra av alla sina känslor? Ser han hur de hissar sin tränare mot Qatar-himlen? Hur de lägger sig i böneställning och dansar framför en röd vägg av kroppar i upplösning?
För ett par dagar sedan slog den gamle bosniske fotbollskosmopoliten Halilhodzic ner på ett brasseri i Frankrike och pratade med en journalist från So Foot om vad som hade kunnat vara. Han tog Elfenbenskusten till VM 2010 men fick sparken, han gjorde samma sak med Japan och Marocko, men alla tre gångerna fick han sparken mellan kval och mästerskap.
Han byggde det här marockanska laget, organiserade sönder dem, skrev ett långt dokument om exakt hur de skulle spela tätt försvarsspel med markeringsspel på mittfältet.
Men han bad journalisterna dra åt helvete, det skar sig totalt med Hakim Ziyech, så nu sitter han där han sitter.
Och här var Marocko.
De slog Spanien, och miljoner människor firade på gatorna. Kung Muhammad VI var ute med dem.
– I stället för att vara I Qatar sitter jag här i regnet. C’est la vie, sa Valilhodzic.
Kanske det. Men det är fyrtio miljoner gånger mer liv att se elva löddriga Atlas-lejon spela kvartsfinal mot Portugal.
De är det lag i VM som mest liknar ett klubblag, så extremt välorganiserade defensivt med sitt 4-1-4-1 i raka, täta block (lågt mot Spanien, högre mot Portugal), de är aggressiva och fysiska och tillräckligt skickliga och modiga för att kasta sig framåt när de vinner bollen.
Vad är Marocko? Hur blev de så här? Varför släpper de inte in några mål?
Vad är det för ett fotbollslag som stänger ner Spanien och möter Portugal med en halv backlinje skadad, utan att slå ner blicken?
Om man frågar mannen som tränar dem: En milkshake.
”Gör en milkshake av det”
Det har alltid funnits talanger med marockanskt pass, men de har alltid försvunnit på vägen. De som var kvar i Marocko hade ingen logistik som kunde leda dem rätt, de som fötts runt om hela världen hade svårt att hitta hem i landslaget.
Men så byggde de Afrikas finaste fotbollscenter, en akademi i kungens namn på trettio hektar utanför Rabat med mängder av gräsplaner, hybridplaner, konstgräsplaner, rum för 600 spelare och med modern teknik, ”fem gånger bättre än Clairefontaine” enligt Halilhodzic.
Men så ringde de till Walid Regragui.
Det hade pratats om Laurent Blanc, om Andre Villas-Boas, alla de vanliga namnen, men det var Regragui som kunde ena dem. Han hade lett Wydad till en afrikansk Champions League-titel, han hade redan vunnit en titel i Qatar (mästare med Al-Duhal 2020), och han hade en bakgrund som gjorde honom överlägsen de andra: Han var marockan, men född i en betongförort söder om Paris.
Målvaktshjälten Bounou är född i Montreal, Achraf Hakimi uppväxt i Madrid, kaptenen Romain Saïss född i Frankrike, evighetsmaskinen Amrabat och superstjärnan Hakim Ziyech kommer från Nederländerna. Här finns spelare från Paris och Belgien, mer än halva truppen har fötts utomlands av föräldrar som emigrerat.
– Varje land har sin fotbollskultur, så gör man en milkshake av det, säger Regragui.
Han tog ut Ziyech i sin första trupp, enade laget, bjöd in deras föräldrar och familjer till hotellet i Qatar. De är ett.
Nu står en gammal kvinna med huvudduk och firar Afrikas första plats i en VM-semifinal, hon kysser sin pojke: Sofiane Boufal, född i Paris, odödlig i Marocko.
De tog sig an Portugal med samma grundvärden som fungerade mot Spanien, samma kompakta block och samma fysiska aggressivitet – parat med rätt mängd mod och teknik för att göra saker av bollen när de vann den.
40 miljoner själar framför mållinjen
Portugal hade bollen, förstås, João Felix trippade runt och skapade oreda, men det gick för trögt och var för fattigt på motrörelser. Ziyech slet och hotade, lille Azzedine Ounahi visade att han kan dribbla lika bra i VM som i Ligue 1, men när målet kom så kom det från Kung Muhammad VI:s akademi. Den sensationelle vänsterbacksreserven Yahia Attiyat slog ett tidigt, långt inlägg, Rúben Dias och Diogo Costa sov, och Youssef En-Nyseri, ett av de första råämnen som lotsades fram i talangfabriken, steg till väders och nickade in 1-0.
Portugal hade en halvlek på sig, Fernando Santos bytte in Cristiano Ronaldo och Rafel Leão, spelet blev mer och mer endimensionellt med inlägg mot ett desperat Marocko. De försvarade sig med allt de hade, med sexbackslinje, med tio kroppar i straffområdet, med 40 miljoner själar framför mållinjen.
Saïss bars ut på bår, Ziyech fick kramp, Bounou räddade när João Felix sköt, Walid Cheddira byttes in och visades ut, och när Amrabat sprungit tusen mil så sprang han tusen till. Marockos bollinnehav sjönk från tio sekunder per gång till fem, till två, till en. Men till slut gick en gråtande Cristiano Ronaldo ut från planen i sitt allra sista VM, det här var allt. Marocko överlevde, och de har aldrig levt som nu. Det har inget afrikanskt fotbollslag någonsin gjort.
När de slog ut Spanien fick Marockos kung grattissamtal från statschefer i Gabon, Senegal, Jordanien, Palestina, Förenade Arabemiraten, från Afrikas och arabvärldens alla hörn. Nu ska Marocko spela semifinal i VM, mot England eller (Walid Agreguis) Frankrike, med ett lag som knappt kan stå och gå längre.
Jag har stått allra längst ner i Europa och sett ut över Atlasbergen, två mil bort på andra sidan sundet. Jag skulle gärna göra det nu, för att se om de närmat sig.