”Kanske lika bra att slås ut i detta läge?”
Uppdaterad 2016-07-21 | Publicerad 2016-07-20
Bohman: Kan utmana Malmö FF i allsvenskan
IFK Norrköpings CL-dröm är över.
Trots en stark vändning i returen är Rosenborg vidare i kvalet med sammanlagt 5–4.
Sportbladets Per Bohman var på plats på matchen – och delar här sina reflektioner i fem punkter.
1. "Peking" gjorde allt rätt första halvtimmen, men...
Han har fått lite skit, Jens Gustafsson. Försvarsspecialistens, som handplockades av AIK som en slags defensiv messias, Norrköping har ju läckt bakåt sedan han tog över.
De taktiska justeringarna inför matchen mot Rosenborg var dock... klockrena. Daniel Sjölund eliminerade den farliga ytan bakom sig genom att helt enkelt sjunka. Andreas Blomqvist var en tredje central mittfältare snarare än en centrerande kreativ ytter á la Arnor Traustason.
Helt plötsligt kunde inte Rosenborg styra och ställa med sina tre skickliga innermittfältare – som på Lerkendal förra veckan – och IFK Norrköping hittade en helt annan trygghet i passningsspelet än senast.
Vid sidan stod Gustafsson i ljusblå mellanchefsskjorta och drev på sina mannar. Var gång spelarna tappade initiativet var han där och gormade åt laget: "UPP!". Den aggressiva pressen hackade i stort sett sönder Rosenborgs spel. Norrköpings spelare kändes tyngre och ett par år äldre än i Trondheim.
Men...
2. Solklar straff, "Adde"
... det går inte att träna bort individuella hjärnsläpp. Ingen plockade upp Christian Gytkjærs ganska simpla löpning när gedigne Jonas Svensson – Rosenborgs bästa högerback sedan Mikael Lustig – opressad kunde suga in bollen. Chippen bakom Norrköpings tröga försvarslinje var exakt, vilket man inte kan säga om Andreas Johanssons agerande. Försvarschefen kom sent, klippte Gytkjær bakifrån och vrålade lite ängsligt "offside!".
Mycket riktigt halade den assisterande domaren upp den orangegult rutiga flaggan, men då för att signalera för straff.
1–0 till Rosenborg och allt var över.
3. Europadrömmen är över – kanske lika bra?
Den värdiga – energistinna! – upphämtningen i den andra halvleken imponerande stort, men nu är IFK Norrköpings Europaäventyr slut.
Förlusten kommer naturligtvis i helt fel kvalomgång, för nu får "Peking" inte ens chansen att spela Europa League-fotboll.
Men kanske är det lika bra? Europa League är ofta demoraliserande för mindre svenska föreningar och jag är mycket tveksam om Norrköpings tunna trupp skulle mäkta med utflykter till Aten, Brügge eller Wien.
"Peking" är dränerade på kvalitet, men om de bara behöver koncentrera sig på allsvenskan – konsolidera sina krafter – är känslan att de kan utmana Malmö FF in i det sista.
4. "Curva Nordahl" håller hög allsvensk klass
Man kan givetvis komma med alla möjliga giftiga invändningar. Sura uppstötningar som "Var fick ni luft ifrån?", "Ni har inga egna ramsor!" och "Hur många var ni för ett par år sedan?"
Jag talar förstås om ståplatsläktaren Curva Nordahl på Östgötaporten. Där har hemmaklacken på bara ett bara säsonger skakat av sig den klassiskt gubbgnälliga identiteten som Norrköpings supportrar så länge förknippats med.
Mot Rosenborg höll klacken för kvällen hög allsvensk klass – definitivt i paritet med seriens storstadsklubbar. Lokalförankrat, högljutt och mäktigt inkluderande.
Visst: det går att störa sig på den lite pajigt VM 1958-osande "allsångsledaren" som inför matcherna går runt på innerplan likt en uppumpad väckelsepredikant och eldar på massorna.
Samtidigt är det befriande att supporterkulturen i Norrköping har en helt egen, folklig identitet som skiljer sig från storstadsklackarnas visserligen mäktiga, men emellanåt också slutna elitism.
Ett exempel: likt Örebro kan Norrköpings klack hänga upp en "refugees welcome"-flagga på läktaren utan att femton tonåringar från en villaförort gormar "Ingen politik på våra läktare!". Det finns något befriande icke-ängsligt över att Curva Nordahl inte stelnat i den redan befintliga svenska läktarkulturen.
5. Peter Hunt uppträder som en dumdryg pamp
IFK Norrköping är i det stora hela en genomsympatisk förening. Ja, bortsett från en detalj då. Att ordföranden Peter Hunt uppträdde som en dumdryg storklubbspamp härom veckan. Hunt skrävlade som en nyrik bracka när han i DN målade upp sitt drömscenario: en nordisk superliga där bara de sex bästa svenska lagen ska få delta. Annars kan man inte "attrahera internationella företagspartners", enligt Hunt.
Klart att Sverige måste kännas litet och provinsiellt för IFK Norrköpings ordförande; som efter EN (1!) ligatitel sedan Berlinmurens fall unnar sig storvulen retorik som vore de ett svenskt Bayern München. Du har gjort mycket gott för IFK Norrköping, Peter Hunt, men i den här frågan har jag en uppmaning till "Pekings" starke man: kamma dig!