Bank: Ge oss mer än seger
Är tillfället att hitta rätt framåt
DOETINCHEM. Det fina med Pia Sundhage är att hon varken är feg eller otydlig. Så nu vet vi vad hon tycker är viktigast för svensk damfotboll:
Seger i dag.
En ny Seger i morgon.
Vi är mitt i fotbollen.
Du behöver inte ens låta flygplanet ta mark i Nederländerna för att förstå varför det är så, varför det här folket varit kulturdrivande i allt det vi ser omkring oss i fotbollsvärlden i dag.
Visst, det handlar lite om deras dialektiska förhållningssätt till allt intellektuellt, lite om deras kreativa lekfullhet, deras antagonistiska debattklimat. Men det handlar också om det man ser från luften: Att Nederländerna är platt, att det är utmärkt anpassat för att anlägga fotbollsplaner.
Det svenska träningscentret under EM ligger i Zevenaar, man åker förbi femtusen får och ett hundratal pedantiskt anlagda trädgårdar för att komma dit, och det allra första man möts av i klubbkansliet är en signerad och inramad Barcelonatröja som amatörklubben DCS store son Phillip Cocu skänkt för att uppmuntra alla som kommer efter. Det har inte kommit så många, framför allt inga som honom.
Utmaning nu och i framtiden
I går lekte sig Sverige igenom en traditionell dagen-före-match-träning här, bland ett tiotal perfekta fotbollsplaner: Kvadrat-tjo och smålags-tjim. Lite avslutsövningar, lite autografskrivande för ett hundratal nedresta fans.
Det var glada miner överallt, Stina Blackstenius var hel och frisk (härligt) och befriad från sitt karaktärskompatibla huvudbandage (synd).
Lugnet före stormen, men så mycket till storm behöver vi nog inte oroa oss för.
Stiltjet besvärar mig mer.
Uefa har ju byggt ut EM den här gången, öppnat dörren för sexton lag, och det är talande för revolutionen som pågår i den här sporten. För åtta år sedan hade en sextonlagsturnering garanterat ett gäng 5–0-matcher, 2017 får vi se ett Österrike som tar poäng av Frankrike och ett Italien som pressar Tyskland.
En ny, jämn kontinent.
– Det krävs mycket, mycket mer. Jag tror att alla vet att man inte kan ställa in skorna mot något motstånd, det skapar respekt för turneringen och för vad vi håller på med, sa Lotta Schelin.
I kväll väntar Italien, och det vore väldigt lätt att säga att ”det är en match som Sverige bara ska vinna”.
Det vore sant, men det vore inte rätt.
För i kväll vill jag ju gärna ser mer än ett lag som bara vinner. Om det ska bli ett riktigt, riktigt minnesvärt svenskt mästerskap så måste de visa att de har ett anfallsspel som kan dyrka upp alla dessa välorganiserade försvar som damfotbollen nu är full av.
Tyskland har haft problem med det, Frankrike också, och då pratar vi ändå om landslag som har en helt annan slagstyrka och talangpool att välja från. Sverige spelar inte försvarsfotboll för att Pia Sundhage är en defensiv tränare, de gör det för att de är bättre på det än på att anfalla.
Där finns utmaningen, både här och i framtiden.
– Vad svensk fotboll behöver är en spelare på mitten, en ung (Caroline) Seger som har förmågan att spela bra både anfallsmässigt och försvarsmässigt, som har både det korta och långa spelet, sa Sundhage när jag frågade.
Ont om kreativitet längre bak
Hon pratade om en Dzsenifer Maroszán, om att svensk fotboll behöver lära sig att ha tålamod med kreatörer av den sorten, sådana som ger de löpstarka spelarna alternativ.
Löparna finns, det vet vi.
Sverige har Lotta Schelin och Stina Blackstenius på planen, de har Mimmi Larsson och Julia Spetsmark i truppen – men det räcker inte med anfallsspelare för att ha ett anfallsspel.
Hittills under EM är det England som haft mest att lära ut när det gäller att bryta ner försvar, med synkroniserade löpningar från två-tre spelare i djupled. Och eftersom Sverige har ont om kreativa spelare en bit bak så är det den sortens nycklar, den typen av öppningar de måste hitta, helst redan
i kväll.
En mötande Schelin, en båglöpande Blackstenius, Kosovare Asllani in från en kant, en tajmad passning från mittfältet.
Det här är tillfället att hitta allt det där, medan vi väntar på ett slutspel och en ny sorts svenska spelare.