Inte i år heller, Spurs

Peter Wennman

I går dog Tottenhams dröm för i år men Arsenal ser läskigt bra ut igen

LONDON. I år, sa dom, i år ska Tottenham vinna slaget om norra London och knäcka grannen Arsenal.

I år ska Spurs slå sig in bland de fyra stora, i år ska Gunners få gråta blod över en förlorad Thierry Henry och en framtidssatsning som slagit fel.

Uhum.

I går, säger jag, i går dog en dröm på White Hart Lane.

Vi har bara spelat fem, sex omgångar än i en haltande ligatabell, men Arsenal är redan nio poäng före Tottenham – med en match mindre spelad.

Vad är det som händer här?

Gunners vann derbyt i går med 3–1 och vad jag försöker förstå är om Tottenham är sämre än vad ”dom” (de Spurs-älskande kollegorna) inbillat sig under sommaren – eller om Arsenal är kraftigt underskattat.

Det är väl lite av varje.

Alla som nu spyr galla över Spurs-managern Martin Jol och kräver hans avgång bör kanske stilla sig en aning. Så förbannat dåligt är inte gänget, det må se en smula naivt och svajigt ut bakåt emellanåt och det bränns chanser i parti och minut framåt, men egentligen är väl allting bara precis som...förr.

Kommer att klättra

Det har pumpats in nyförvärv för hundratals miljoner i truppen. Få levererar. Den ende man kan ge överbetyg så här långt är 18-årige Gareth Bale (som skruvade in 1–0 på frispark i går).

Men Spurs är fortfarande Spurs.

Laget NÄSTAN i Premier League.

Tottenham kommer att arbeta sig uppåt i tabellen och som vanligt sluta på en hedersam plats mellan fem till åtta, så bra är i alla fall Berbatov och kompani.

Men drömmen om Champions League är redan död.

Annat då med Arsenal.

Arsene Wenger har nu varit manager i 26 matcher mot Tottenham och bara förlorat en (!). Talar vi om att pippa en granne, om ni ursäktar språket, så är det svåröverträffat.

Arsenal leder nu och börjar se så där läskigt bra ut igen. Adebayor gjorde två mål i går (det andra var helt fantastiskt vackert), passningsspelet strax utanför Tottenhams straffområde liknade Brasiliens under Socrates-tiden och Cesc Fabregas sköt sitt femte mål på totalt åtta matcher i höst.

De engelska krönikörerna här har börjat kalla Fabregas för ”den nye Paul Scholes”, eftersom spanjoren hittar den perfekta skottsektorn och drar in bollarna med högern strax intill stolpen.

Jag vill gå längre än så.

Nye Platini

Cesc Fabregas är Europas nye Michel Platini. Samma tassande steg, split vision och läckra touch på bollen. Och nu också: samma auktoritet.

Cesc är 20 år. TJUGO ÅR GAMMAL!

Han har redan spelat som en rutinerad man i tre år i den tuffa Premier League.

Det kan vara värt att tänka på för de allsvenska ledare som tycker att ”ni skriver så taskigt om grabben, han är ju bara en pojke på 21 år”.

Arsenal har fått en underbar start och kan bli ett mycket större hot mot Chelsea (bara 0–0 mot Blackburn hemma) och Manchester United (starka 1–0 borta mot Everton) än vad de flesta trott. Detsamma gäller givetvis Liverpool, trots att laget tappade två viktiga poäng i 0–0-mötet med Portsmouth borta.

Vad jag inte riktigt tyckte om var att Rafael Benitez valde att starta med Steven Gerrard, Fernando Torres och Ryan Babel på bänken. Gamla dumheter igen. Så fort Rafa hittat en vinnande, trygg uppställning så börjar karlfan dribbla med laget och så blir det ofelbart poängförlust.

Rafa’s ståndpunkt var att Gerrard måste sparas inför veckans möte med Porto i Champions League. Man kan också ana en slags demonstration mot FA eftersom Liverpool som vanligt fick en tidig, jobbig bortamatch direkt efter landslagsuppehållet.

Men Benitez chansning gick helt fel, och han fick hård kritik av många liverpoolfans igår. De menade att det är Premier League som är viktigast i år, det går före allt annat.

Nå, det må vara ett lyxproblem vilken pokal man helst vill ta hem.

Själv satt jag på Upton Park i underbart solsken i går eftermiddag och såg West Ham vinna – mycket turligt – med hela 3-0 mot Middlesbrough. Hade det funnits rättvisa hade matchen slutat 2–2.

Fredrik Ljungberg fick hoppa in de sista nio minuterna.

Han blev inte skadad.