”En gammal bild, en dålig utskrift, en billig kniv...”
Uppdaterad 2015-12-07 | Publicerad 2015-12-06
Sofia B Karlsson ville ge ’Fotboll för alla’ – men dödshoten fick henne att lämna AIK
Det började med en idé om inkludering och det kulminerade med en kniv i huvudet.
För första gången berättar nu Sofia B Karlsson utförligt om arbetet i AIK och om mordhoten som tvingade henne att sluta med det.
Hon strävade mot en fotboll för alla, men hamnade i en fotboll som inte hade någon plats för henne själv.
Äntligen var det dags för osten.
Det hade varit både en lång helg och ett par långa år, men den här söndagskvällen i januari hade det öppnats en lucka för att andas ut och blicka framåt.
Sofia B Karlsson hade i det här läget ägnat två år åt ”Fotboll för alla” – ett inkluderings- och jämställdhetsprojekt inom AIK – och nu var förstafasen avklarad.
Projektet hade lanserats och presenterats, och AIK hade dessutom anställt Sofia B Karlsson för att arbeta med klubbens samhälleliga ansvarstagande. Visst hade hon känt att motståndet bara blivit starkare och starkare, men nu såg hon ändå fram emot att verkligen sprida ”Fotboll för alla”.
Kanske skulle arbetsklimatet bli bättre när det blev tydligare vad jobbet egentligen gick ut på? Mottagandet hade i alla fall varit positivt efter helgens premiärföreläsningar på ett tränarsymposium i Skövde.
– Man får nästan alltid ganska tråkiga presenter när man föreläser, typ en penna som det står ”Mälardalens högskola” på. Men den här gången hade jag fått en ostbricka, och höll som bäst på att packa upp den. Härligt. Jag skulle precis smaka på en ost då telefonen ringde och det stod Thomas Edselius på skärmen.
Thomas Edselius var vid den här tiden vd för AIK Fotboll. Sofia B Karlsson insåg omedelbart att han inte ringde för att småprata lite på söndagskvällen.
– Direkt när jag såg hans namn tänkte jag: ”Okej... Nu är det dags”. Jag visste att han redan hade fått en slags varning i mellandagarna: ”Anställer ni henne i AIK kommer vi göra livet surt för er båda. Och den här gången inledde han bara: ”Nu har det hänt något allvarligt”.
”Givetvis både chockad och rädd”
Sofia B Karlsson försöker hitta rätt ord för att fortsätta berättelsen, men tar i stället upp sin mobiltelefon.
– Det är bättre att jag visar dig... På ytterdörren på huset som Thomas precis hade flyttat ifrån hade någon alltså satt upp en bild...Var fan är den nu då? Ja, här... En bild på mitt huvud med en kniv genom pannan.
Efter några sekunders tystnad följer ett skratt.
– En gammal bild, en dålig utskrift, en billig kniv... Budgetposten för hot kan inte ha varit så stor det här året.
Galghumor blir aldrig oanvändbar. Elva månader har gått sedan tillvaron vältes över ända, och det är först nu som Karlsson känner att hon fått tillräckligt stor distans för att prata om den mest turbulenta perioden i sitt liv.
– Givetvis blev jag både chockad och rädd. Polisen var här och inledde en utredning av mordhot, vi fick skydd och stängde in oss... En gång i tiden startade vi ett projekt för att alla barn skulle känna sig trygga i den här klubben, och det slutade med att jag hade en kniv i pannan. Någon beskrev mig som ”Ondskan själv”, någon annan skrev att jag var ute efter att splittra hela supporterkulturen.
Sofia B Karlsson slår ut med händerna.
– Vilken människa tror folk att jag är? Jag är varken någon mutanthäxa eller någon superhjältinna, jag är bara en halvkonstig smålänning som hade en idé om inkludering. Det är fortfarande rätt svårt att ta in allting. Hur blev det såhär, liksom?
I grund och botten är Sofia B Karlsson en idrottstjej bland många andra, en lovande tennisspelare från Västervik som avbröt elitsatsningen när suget efter ett annat liv blev för starkt i 20-årsåldern.
Studierna lockade, och ledde i förlängningen till en sociologiexamen och ett utvidgat akademiskt arbete med fokus på mångfalds- och jämställdhetsfrågor.
”Det började hetsas på nätet”
Parallellt engagerade hon sig även i då nystartade Feministiskt initiativ, och stod som kandidat på valsedeln till kommunalvalet 2006 innan hon sedan lämnade partiet.
2010 blev hon sedan anställd vid Karolinska institutet i Solna för att undersöka varför så få män sökte till KI:s utbildningar. Funderingar runt manligt gruppbeteende ledde till idrotten, idrotten i Solna ledde till AIK.
Sofia B Karlsson började studera ett av AIK:s akademilag, och upptäckte snabbt att intresset för manlighetsnormer är ömsesidigt. Många inom klubben vill både veta mer och lära sig mer, och en inledande studie övergick med tiden till ett uttalat inkluderingsprojekt.
I januari 2013 sjösatte AIK det banbrytande ”Fotboll för alla”, ett koncept som först och främst var tänkt att ge alla klubbens 300 tränare verktyg för att välkomna alla spelare – oavsett kön, etnicitet eller sexuell läggning. Manlighetsnormer och heteronormer blev centrala begrepp i projektet, som formulerade en vision om en fotboll utan rasism, sexism, homofobi och transfobi.
Arbetet fortlöpte utan dramatik i ett halvår, innan Sofia B Karlsson fick en föraning om dess laddning.
– Sommaren 2013 höll Feministiskt initiativ ett seminarium i Almedalen, och ville att jag skulle berätta om ”Fotboll för alla”. Jag känner Gudrun Schyman sedan tidigare, och eftersom det ingick i mitt uppdrag att få AIK att synas i nya sammanhang tyckte jag att det verkade vara en bra idé. Det blev jättelyckat, Gudrun försökte sig på en överstegsfint på kullerstenen och flera andra AIK:are som var där tyckte att det var jättebra med uppmärksamheten. Men jag märkte att det började ställas frågor och hetsas på nätet, att det vändes emot mig att seminariet arrangerats av Fi.
Det så kallade ”supervalåret” 2014 gjorde det politiska tonläget ännu mer uppskruvat, och i samband med att AIK för femte gången medverkade på Pride-festivalen fick klubbens samordnare ta emot anonyma hot.
Även Sofia B Karlsson tvingades vänja sig vid att bli ifrågasatt, konfronterad.
– Som AIK-supporter var jag på en massa events och fester, och allt oftare ledde de till att olika killgäng kom fram till mig med högt tonläge efter några öl: ”Vad vill du egentligen?”. Jag prioriterade alltid de där samtalen, eftersom jag tror på att försöka förstå och bli förstådd. Oftast ledde de också till att vi kom mycket närmare varandra, men en gång var det en kille som bara inte ville ge sig och till slut orkade jag inte. Då började jag gråta. Det var så mycket dumt, så många bilder som inte stämde. ”Du står och säger så sjuka saker om mig, tror du att jag är en stålkvinna?”.
Tennisen stoppade på mötet
Under hösten som följde försökte Karlsson arrangera möten med flera av AIK:s mer hårdföra supporterfalanger, de grupperingar som var mest kritiska.
– Men det blev bara nej direkt: ”Vi är inte intresserade, vi vet redan det vi behöver veta”. Och det gjorde mig besviken. Jag tror på metoden som AIK använder, att erbjuda dialog till alla – oavsett vad de har för utgångspunkt. Men här gick det inte att komma vidare. Jag fick inte ens den chansen.
Samtidigt som hon engagerade sig alltmer i fotbollen fortsatte Karlsson spela tennis, och var därför också en av de pådrivande i ett försök att starta en tennissektion inom AIK.
Motionen skulle behandlas på årsmötet 2014, men Sofia B Karlsson upplevde det som att omröstningen snarare förvandlades till en utstuderad misstroendeförklaring gentemot henne som person.
– Jag satt i inskrivningen, och märkte att det var ovanligt många besökare. Dessutom var det många såna som inte brukar gå på möten, såna som löste medlemsskap på plats. Jag kan inte säga exakt vilka falanger de kom ifrån, men... Det var ju inte enbart från Smokinglirararna, om man säger så.
När Karlsson tog en paus utanför mötessalen sökte två män upp henne.
– De väntade tills jag var ensam, och gick fram sedan: ”Vi vet vad du gör, och det blir ingen jävla tennis”. Diskussionen dog där. ”Den här gången gör vi det på ett demokratiskt sätt”, sa de sedan, och det är klart att det var både hotfullt och obehagligt.
Känslan av att vara utsatt och angripen blev inte mindre stark inne på själva årsmötet, tvärtom.
– De här männen reste sig upp och sa rakt ut: ”Om vi ska ha tennis är det i så fall en i den föreslagna styrelsen som inte ska vara med. Hon försöker infiltrera AIK med sin agenda, och vi ska inte ha någon politik här”. Och så hade de skrivit ut saker jag skrivit på bloggar och på twitter, och läste upp det inför alla på mötet.
Vad rörde det sig om?
– Jag trodde att de skulle ta upp när jag gjort bort mig någon gång – för jag har såklart också skrivit dumma saker ibland – men det var mest bara sånt som: ”Idrottsrörelsen måste ta ansvar för att den fostrar många unga, och lägga större fokus vid HBTQ”. Och jag bara... ”Jaha, är det alltså det som triggar er så mycket?! Det skulle jag säga varje dag i veckan”.
Förslaget om en tennissektion röstades ner, men stämningen förblev upprörd. En supporter talade till Karlssons försvar, pratade om hur mötet urartat till en häxjakt på Sofia B Karlsson. Ordföranden Johan Segui reste sig och manade till lugn: ”Vi är alla AIK:are här”.
– Till slut kände jag ändå att jag var tvungen att svara, att prata för mig själv eftersom det inte var någon annan som gjorde det. Jag hade gelében när jag gick fram, för det var liksom inte ett kafferep vi var på. När jag sedan kom ner från scenen kollade alla därinne bara rakt ner i backen. Först tänkte jag bara: ”Sa jag något dumt, har jag gjort bort mig på något sätt?”. Men sedan var det någon som sa: ”Men Sofia, fattar du inte?! Alla här inne är rädda”. Det förekom åsiktsregistrering där inne, och folk var rädda för att rösta på ett sätt som skulle göra dem till motståndare till de starkaste falangerna. Ett demokratiproblem. Och då rycktes någon slags skygglappar bort från mig, då fattade jag hur det verkligen kunde se ut.
I diskussionen runt Sofia B Karlsson, hennes arbete och hennes person var det en typ av kritik som alltid återkom. Hon försökte göra politik av AIK. Hon höll på att infiltrera klubben. Hon jobbade inte för föreningens bästa, utan för en egen dold agenda.
– Alltså, jag var anställd av AIK för att utföra en projektbeskrivning klubben själv varit med om att formulerat. Det är förvisso en agenda, det stämmer, men en väldigt öppen agenda.
Med egna ord – vad var din mission i AIK? Vad ville du uppnå?
– En fotbollsmiljö där alla kunde känna sig välkoma och trivas. Att ge tränare verktyg för att kunna säkerställa öppenhet och respekt gentemot alla i sin fotbollsvardag, att i förlängningen ge alla spelare i föreningen ännu bättre möjlighet att utvecklas som spelare och individer. Och det var ju alltså inget som jag och några andra satt och funderade ut tillsammans – utan det var sånt som utgick ifrån de funderingar som tränare och spelare i AIK redan givit uttryck för.
”Jag blev kär i klubben”
Vad är det i det som genererar så starka reaktioner?
– Att prata om manlighet är det som har triggat flest. Tidigare har jämställdhetsdiskussionen runt fotboll mer handlat om att fler tjejer ska få mer pengar, att vi ska visa fler matcher på tv och att Therese Sjögran visst också ska få en bil. Och det är såklart viktigt, men på ett sätt är allt det lättare att ta i. Då handlar det inte riktigt om en själv och de normer man själv har med i sin vardag. När det närmar sig den egna klubben, den egna personen och diskussionen om män i grupp så sätter det igång processer. De som har en AIK-tatuering på halsen vill kanske inte alltid att den ska börja skifta i regnbågsfärger. ”Har jag tatuerat in ett bögmärke på halsen”, var också en kommentar från en supporter under en Facebook-post om att AIK skulle gå med i Pride. En annan kommentar löd: ”Vad är nästa steg? Att vi ska kämpa för pedofilers rättigheter i klubben?”.
Själv är jag mycket mer konservativ när det kommer till fotboll än jag är i andra frågor. När allt annat förändras hela tiden kan det vara skönt om något är som det alltid varit – och den inställningen gör det nog lättare att hamna i försvarsställning.
– Det kan jag verkligen förstå – sådan kan jag också vara – men det sista jag ville var att någon skulle förlora sitt sammanhang. När jag kom till Stockholm och började gå på AIK blev jag ju själv fascinerad av hela den här brokigheten, kände att det fanns så himla mycket bra där. Jag blev kär i klubben, började gå på alla matcher och blev jätteinne i allt som jag tycker är fantastiskt. Fotbollen och läktarkulturen gör så att man träffar väldigt många människor man aldrig annars skulle ha mött. Just därför vill jag också att det ska vara öppet för ännu fler.
Många inom fotbollen tycker den problematiseras för mycket och hyllas för lite.
– Jo... ”Vi gör så mycket bra och vi har ett fantastiskt exempel på fungerande integration på Norra Stå – kan det inte bara få vara så?”.
Kan det inte det?
– Jag ser ju ingen motsättning i att bevara det som är bra och förändra det som inte är det. Jag tror ju inte att omklädningsrumskulturen eller läktarkulturen bygger på att ta avstånd från bögar, kvinnor eller femininitet – det behöver inte vara så man skapar gemenskap. Man kan göra det på andra sätt.
Skulle du själv beskriva fotbollen som inkluderande?
– Delvis. Det finns väldigt många jättebra exempel på hur man träffar folk man aldrig annars hade mött med tanke på social eller etnisk bakgrund. Men det finns ju några utmaningar kvar. Det är lång väg kvar innan fotbollen är jämställd, och det finns mycket att göra när det handlar om manlighet och heterosexualitet och det som går utanför det. Alla kan inte vara stora, starka och gåpåiga. Och alla vill inte det. Men alla vill kunna vara sig själva.
Att fotboll och politik överhuvudtaget inte ska kopplas ihop är en återkommande åsikt. Hur förhåller du dig till den?
– Dels blandar väl folk ihop politik och partipolitik ganska mycket. Min utgångspunkt är och kommer alltid att vara att alla människor är lika mycket värda, och därför kommer jag alltid att göra vad jag kan för att se till att det är så. Men är det politik? Palmes definition av politik var ”att vilja”, och då är väl allt politik. Det finns ju väldigt många gånger som både AIK och alla andra klubbar behöver jobba med politisk påverkan för polisnotor eller vad det än är... Och då är det okej. Det blev väldigt tydligt att politik i det här fallet handlade om ideologin att vilja inkludera, och hur den i vissa fall krockade med en annan ideologisk utgångspunkt. Delvis var det öppet högerextrema krafter som ville skjuta ner ”Fotboll för alla”, men det var faktiskt inte det som var svårast att hantera. Det var i stället känslan av att alla bara hängde på när drevet drog igång på nätet, utan att bry sig om att kolla källor eller ta reda på hur saker faktiskt låg till. Jag har min bakgrund inom Fi, okej. Det fanns jättemånga andra män inom AIK som var aktiva i allt mellan Folkpartiet och Vänsterpartiet, men det var inget som störde. Det var inte politiken i sig det var fel på i mitt fall – det var politikens innehåll. Det var ifrågasättandet av strukturer som funnits länge.
Trots mordhotet i början av januari försökte Sofia B Karlsson fortsätta framåt. Hon gick till jobbet, driven av en övertygelse om att inte skrämmas in i tystnaden.
– Efter några dagar samlade AIK också ihop alla spelare i herr- och damlaget och berättade vad som hade hänt – men utan att utåt förklara vem det gällde. Jag ville att de skulle säga mitt namn, förklara att det var mig det gällde och att de stöttade mig som anställd. Men det hände aldrig.
Varför inte?
– Jag förstod inte det, för de hänvisade till ”offret”. Men jag hade ju sagt mitt, och var egentligen ganska pepp på att allt skulle komma upp på bordet. Jag ville att allt skulle vara tydligt. Alla visste ändå att det inte var Lasse på biljett det här gällde, han var rätt safe. Men man var väl rädd för hur det skulle tas emot. AIK ville inte att det skulle bli för stort, men visste att det skulle bli extra känsligt eftersom det gällde mig.
”Det blev lite väl många fronter”
Efter en dryg vecka publicerades ett inlägg på den webbsida som är knuten till AIK:s största och äldsta huliganfalang, Firman Boys. Texten refererade till ”AIK:s verkliga beskyddare”, och deklarerade att dessa aldrig tänkte vika sig för ”självutnämnda genusvetare som försöker infiltrera vår klubb”.
– Vi vet ju fortfarande inte exakt vem som utförde själva hotet, men med sin text signalerade ju Firman Boys att de i alla fall stod bakom det.
Vad hände sen?
– Ungefär samtidigt dök det upp en annan text, på nazistsidan Nordfront. De hittade på att jag var tillsammans med Showan Shattak, som jag känner från ”Fotboll mot homofobi”. Dels har han ju blivit välkänd efter mordförsöket på honom, och dels har han blivit en symbol för kopplingen mellan fotboll och politik. Att koppla ihop honom med mig var tacksamt för att ytterligare trigga igång de som ser rött så fort fotboll och politik nämns i samma mening. Och sedan kom det ännu en text på samma tema från Ultras Nord.
Karlsson fortsätter:
– Jag kände att det blev lite väl många fronter, att jag inte kunde göra mitt jobb längre. Det var inte värt det längre.
Hur yttrades det?
– Även om jag fick väldigt mycket stöd var det mesta dolt, medan hetsen var öppen. Utåt gällde det att visa hur hård man var mot mig: ”Hon ska ut ur klubben”. När jag fick stöd var det i stället mest genom privata meddelanden: ”Jag vill gärna stötta dig, men jag vet inte om jag kan. Det står för mycket på spel”. Många undrade hur deras egen position i hierarkin skulle påverkas. Men det fanns ju den andra sidan också. Någon skrev att det här var det viktigaste som AIK har gjort, någon annan att det här arbetet gjorde så att det gick att vara AIK:are fullt ut.
Hade du önskat dig en annan reaktion från klubben?
– Jo, det hade jag. Jag förstår att det är svårt, att det är inte svartvitt och att man måste ta hänsyn till många olika delar, men... Jag hade önskat mig ett tydligare stöd i den situationen jag var i. Då kanske jag hade kunnat vara kvar. Har man satt igång ett arbete måste man fullfölja det. Och står vi inte för vår värdegrund – vad har vi kvar då? Det splittrar klubben mer än något annat.
Hur känner du inför AIK i dag?
– Jag är fortfarande AIK:are, och jag tycker inte att några ska få kidnappa vad det innebär att vara supporter. Vi är 20 000 medlemmar, och det får inte fortsätta vara så att ett gäng har monopol på att bestämma vad det innebär att vara AIK:are. Det vet jag att det finns väldigt många som är väldigt trötta på, som inte skriver under på det sättet att vara.
På vardagsrumsbordet ligger ett brev skrivet på Regeringskansliets brevpapper. Det är från Gabriel Wikström, idrottsministern. ”Ingen ska behöva utsättas för det hat och de hot du har fått utstå. Idrotten har på många sätt kommit långt i sitt värdegrundsarbete, men det är allt för uppenbart att mycket mer behöver göras”.
Sofia B Karlsson nickar, betonar återigen tacksamhet inför allt stöd hon har fått, men är samtidigt angelägen om att radera några av de mest välanvända missuppfattningarna runt henne.
– Jag är inte emot män, jag är inte emot supportrar och jag tror inte på att svartmåla AIK eller att skuldbelägga hela fotbollen. Såhär i efterhand har många försökt använda mig som ett slagträ: ”Vad var det vi sa? Fotbollen skapar bara problem”. Eh... nä. Allt det har satt mig i en jättekonstig situation, för jag jobbar ju inom idrotten eftersom jag tror på den. Idrottens gemenskap är jätteviktig, men vi kan bli bättre på att se till att fler kan vara med på bra villkor.
Den bleka vintersolen lyser över södra Stockholm, och det har blivit dags att ge sig ut i verkligheten igen. Sofia B Karlsson bläddrar bland kläderna i hallen, utan att hitta något hon blir helt nöjd med.
– De kallade ju mig för ”Ondskan”. Det är en titel som för med sig ett visst ansvar, det duger liksom inte med någon Odd Molly-kofta för att bära upp den. Jag borde i alla fall ha en svart cape, och bära runt på någon sorts treudd...
Galghumor blir aldrig oanvändbar. Rädslan har släppt greppet om Sofia B Karlsson – hon ser sig inte om över axeln när hon går ut längre – men fotbollen är fortfarande inte riktigt vad den brukade vara.
– Oftast är det helt lugnt, men det var en hemmamatch i höstas då jag skulle köpa en tröja av ett supportergäng. Då kom det en kille och bara slet den ifrån mig: ”Vi skulle aldrig sälja en tröja till dig”. Då fick jag tillbaka den där känslan... ”Just ja. Det var såhär det var”.
Sonens två frågor viktiga
Numera jobbar Sofia B Karlsson för RFSL, där hon genomför så kallade HBTQ-certifieringar inom idrotten. Hockeyklubben Kiruna IF har redan hoppat på, och det svenska förbundet för amerikansk fotboll är på väg att följa efter.
När hon pratar om framtiden för idrottens inkluderingsarbete är hon positiv. Riksidrottsförbundet är en av flera tunga aktörer som tillsatt resurser, signalerat att det ser det som breda frågor att sluta upp kring.
– Det har varit väldigt viktigt för mig att kunna fortsätta jobba med samma frågor, att känna att tiden i AIK inte var förgäves.
Om det nu är ondskan som bor här så är förklädnaden effektiv. Sofia B Karlsson är en 37-årig varannanveckasmamma, och städar lite reflexmässigt sådär som småbarnsföräldrar ofta gör. Den sexåriga sonen är inte hemma, men hans leksaker ligger utspridda lite här och där.
– Jag har försökt förklara allt det här för honom, och märkt att det är ganska bra för mig också att göra det. När man pratar med honom måste man ju koka ner allt så att han har en chans att förstå det, och då blir liksom det viktiga kvar.
Hur har han reagerat?
– Först sa han att han skulle samla ihop alla på förskolan för att hjälpa mig. Sedan undrade han egentligen bara: ”Hur kan de tycka illa om dig när de inte har träffat dig?”. Och så: ”Hur kan de tycka att alla människor inte ska få spela fotboll?”.
Sofia B Karlsson ler.
– Jag känner mig egentligen ganska klar med processandet av hela den här perioden – men det är väl just de där två frågorna jag fortfarande inte riktigt vet hur jag ska svara på.
Fotnot: AIK Fotbolls styrelseordförande Johan Segui har erbjudits möjligheten att kommentera innehållet i artikeln, men har valt att avstå.