Manliga lagkamraten: Större roll än vad folk tror

Flera av Sveriges profiler fostrade i pojklag

Petra Thorén

RENNES. När kvartsfinalen ska avgöras är det många män i Sverige som håller tummarna för sina gamla lagkamrater.

Flera av VM-lagets stora profiler har fostrats i pojklag.

– Det har nog präglat hennes spel idag. Jag tror att det har större roll än vad folk tror, säger Martin Åkerberg som spelade med Caroline Seger.

Seger om stämplingarna: ”Fischer skulle kunna göra det”

När Sverige under lördag kväll möter Tyskland i VM:s kvartsfinal hålls det tummar runt om i landet. Några av de där tummarna tillhör män som har speciella relationer med några av spelarna.

Män som varit lagkamrater med VM-hoppen

I klubbar som Gantofta IF, Gropptorps IF, Marieholms IS, Verum GoIF fostrades unga flickor som idag spelar för den blågula äran i VM.

Martin Åkerberg, 36, var målvakt i ett av Gantofta IF:s pojklag och när laget skulle "toppa" släppte de fram hans kusin Caroline Seger, trots att hon var två år yngre.

– Då brukade vi vinna... Hon styrde och ställde på planen. Caroline har alltid varit glad och sprallig. Hon hade också en väldig stor vinnarskalle, hon blev sur om vi förlorade, berättar Martin Åkerberg.

helskärm

Han har fortsatt kontakt med familjen Seger och var i Nice och såg kusinen spela mot Thailand. Han anser att spelet med pojkar i unga år var nyttigt för mittfältarens utveckling.

– Jag tror att det har präglat hennes spel idag. Att hon fick spela med killar. Jag tror att det har större roll än vad folk tror, säger han.

Caroline Seger är inne på samma spår:

– Det fanns inget annat. Eftersom man växte upp i byn blev det naturligt. Det var inget elitlag, mer kompisar och klasskompisar. Jag blev en självständig, stark flicka och en duktig fotbollsspelare. Jag behövde ta snabba beslut, orientera mig bra och släppa bollen tidigt. Det har varit en lärdom för mig, säger hon.

”Stod vid sidan om och grät”

Drygt tre mil sydost om Gantofta ligger Marieholm. Där formades mittfältaren Elin Rubensson.

Inför VM var Sportbladet på besök på Åvallen tillsammans med Elin och träffade två av hennes gamla lagkompisar; Johan Andersson och Rasmus Lilja. De berättade hur motståndarna inför matcherna stod och viskade och pekade på flickan i laget.

Efteråt var tysta. Elin Rubensson gjorde ofta fyra, fem mål.

– Då var killarna inte så glada längre utan stod vid sidan om och grät, berättar Johan Andersson.

Berättelserna är många fler och spelarna själva lyfter pojkmiljön som betydelsefullt.

– Jag började spela med killar när jag var liten och gjorde det fram till jag var elva-tolv. Det var under många år av min karriär i Grottorps IF. Jag kände mig trygg där och sen har jag kört lite nedslag i herrlag i varje klubb som jag har varit i, säger målvakten Hedvig Lindahl och fortsätter:

– Jag har alltid försökt att få in träningar med killar, det finns en fysisk aspekt genom att killar springer snabbare, skjuter hårdare och det har varit en spännande utmaning. Jag upplever att jag har varit som bäst i de sammanhangen, säger Hedvig Lindahl som kan känna sig lockad av att spela med ett herrlag.

– Jag frågade min gamla målvaktstränare vilken nivå jag skull klara av. Vi pratade om division II ungefär. Det hade varit lite lockande att testa, säger Hedvig Lindahl.

När det kommer till landslagets yngre spelare är det färre som formats i pojklag. Men Nathalie Björn har andra erfarenheter av att spela i en utvecklande miljö.

– Vi spelade i en killserie med vårt tjejlag. Vi behövde bättre motstånd. Det var 2010 i moderklubben Vaksala. Det gick bra. Vi vann hela serien..., berättar hon.

Hur reagerade killarna när de mötte er?

– Det var lite blandade kommentarer. En del som sa "ska vi möta tjejer". De såg att vi var bra och då blev det ganska tyst med det snacket. De blev sura för att tjejerna vann över killarna. Jag tränade med killar också på fotbollsskolan på högstadiet. Man utvecklade tempot och styrkan. Det ser jag bara som positivt, säger hon.