Fagerlund: Den största – men Martas tid är förbi
NICE. När pionjären Marta var klar med grunden fortsatte yngre generationer att bygga vidare på höjden.
Tiden har kommit ikapp världens främsta och de enda som inte känns förberedda är Brasilien.
Det finns ingen som Marta. Men det finns samtidigt tusen.
Halvtidsbyten är ofta ögonbrynshöjande men berör sällan på ett djupare plan. Den 13 juni 2019 i Montpellier var ett gigantiskt undantag från den regeln.
På Stade de la Mosson linkade två spelare av med meriter så hissnande att det är svårt att förstå omfattningen. Den ena är född 1978, gjorde sitt första VM som 17-åring 1995 och låter trots det knappt någon benig 90-talist ta sig fram på det centrala mittfältet.
Den andra är Marta.
2003, året då Marta VM-debuterade, var en helt annan tid även om striderna utanför planen i mångt och mycket fortfarande är desamma. Det här var två år innan det gick att ladda upp höjdpunkter på Youtube, och ett innan världens största talang hamnade i Umeå IK.
Hur absurd den meningen än låter i dag säger den också väldigt mycket om Marta Vieira da Silva anno 2019. Hon tillhör ett stort, om än redan skrivet, kapitel i damfotbollens historia. Hela 13 gånger har brasilianskan funnits med bland de topp-tre bästa fotbollsspelarna i världen, sex av dem har hon vunnit utmärkelsen.
2018 syntes den bristande expertisen bland Fifas slipsknutar kanske mer än någonsin när Marta utsågs till planetens främsta baserat på fotbollsromantik snarare än fakta. De som faktiskt hade sett några minuter damfotboll det året pekade bestämt mot en australiensiska som en mer välförtjänt vinnare.
Hon heter Sam Kerr och är, liksom Marta, den viktigaste spelaren för sin nation vad gäller ledarskap och högstanivå. Därför var det symboliskt att de nu båda stod på varsin sida planen, redo att bära sina respektive lag till slutspel.
Australien var på förhand rejält tilltufsat efter den sena förlusten mot Italien, medan urstarka Cristiane hade dundrat in tre mål på tre avslut för Brasilien mot Jamaica.
När schweiziska domaren Esther Staubli blåste av en VAR-ryckig första halvleken löd Cristianes facit 4/4 i stället. Det var australiensiskorna som höll i boll och spelade runt men det var Brasilien som slog flest djupledspassningar rätt och fick domslut med sig.
Marta var uppsatt som en av två forwards men befann sig sällan däruppe. Var det inte slitsamma närkamper så försökte hon använda en speed som hon inte längre besitter (med det sagt är det fortfarande livsfarligt att ge henne allt för mycket utrymme). Straffar behöver man dock inget utomjordiskt löpsteg för att sätta och således lade hon till en bisats i den redan mastiga biografin.
Numera är hon den första, och hittills enda, spelare att göra fem mål i fem olika VM-slutspel. Bara en sådan sak är värt att gå ned på knä för, vilket det nästan såg ut som att målvakten Lydia Williams gjorde i skottögonblicket.
Sam Kerr är, till skillnad från de brasilianska förgrundsfigurerna, bara 25 år gammal. När både 33-årige Marta och 41-årige Formiga lämnade planen för yngre lagkamrater fortsatte Kerr att spela fotboll. Hon var där när kvitteringen kom i den 55:e minuten liksom omkring tio minuter senare då Monica olyckligt styrde in bollen i eget mål (den VAR-diskussionen orkar jag inte gå in i men konstaterar att domslutet var korrekt enligt regelbok).
Det svåraste med att vara en pionjär måste vara att acceptera faktumet att efterföljande generationer blir både starkare och bättre eftersom de fortsätter bygga på en grund som redan står färdig. Det finns visserligen bara en Marta genom historien, men på samma gång många fler i dag.
Att romantisera behöver inte alltid vara fel och vi ska och bör alltid hylla Marta da Silva från Dois Riachos.
Men vi måste samtidigt se nyktert på verkligheten och inse att hennes tid är förbi. Hur sorgligt det än är.