Karriären handlade enbart om att vinna
Så slår vi igen boken om en av våra största, och vi gör det med ett arv till kommande generationer.
Olof Mellberg var aldrig särskilt intresserad av att spela fotboll.
Olof Mellberg var intresserad av att vinna fotboll.
När är det dags att göra slut?
Det är aldrig enkelt att bestämma sig för det, särskilt inte för den som ägnat fyra årtionden åt en och samma sak.
Men för Olof Mellberg var det nog inte särskilt svårt.
Det var helt enkelt över när han kände att han inte var nummer ett längre, när han inte var med ute på träningsplanen eller i spelartunneln för att vara bäst.
När Roma-tränaren Rudi Garcia för första gången skulle leda sin nya klubb i ett derby mot Lazio tvekade han inte när han fick frågor om taktik eller matchplaner.
– Il derby non si gioca, si vince, sa han. Derbyt spelar man inte, derbyt vinner man.
Det var precis så som Mellberg närmade sig hela sin karriär. Varje match, varje träning, varje värdelös omgång gris eller fotbollstennis eller kvadraten.
En vinnarvilja inifrån
Han var inte där för att vara med.
Och nu är han inte med längre.
Jag ska erkänna att jag tog farväl av honom redan när han lämnade landslaget den där kvällen i Kiev för två år sedan. Sverige slog Frankrike, och den långe skäggige gick rakt av planen. Inga ärevarv, inga svulstiga applådtack, ingenting.
När han lämnade Aston Villa efter sju säsonger gav han en specialdesignad tröja till var och en av alla de Villa-supportrar som åkt med till West Ham, men de stora gesterna var egentligen aldrig hans.
Han kom, han vann, han gick. Det var inte mer med det.
Nu är det över, och när hans gamla lagkompisar och tränare pratar om honom så är det just de där egenskaperna de berättar om; en vinnarvilja som kommer inifrån, som bara går att lära ut halvvägs.
Ledde landslaget i ett årtionde
Han har aldrig riktigt kunnat förklara varifrån den kom för honom. Det fanns ju ingen riktig logik i att han, en trygg medelklasspojk från Västergötland som gillade att läsa och hade gymnastiklärare till föräldrar, blev så psykotiskt beroende av att komma först.
Minns ni när han tog med hands i en avgörande VM-kvalmatch i Zagreb? När han drog på sig en sanslös utvisning i en match mot San Marino (San Marino) i Malmö?
När vi frågade honom om vad som hänt var det som om han inte förstod frågan. Hade han tagit med handen i straffområdet så var det väl inte hans fel. Hade han fått rött kort i en avgjord match mot en miniputtenation så var det väl domaren som sett fel.
Det är inte en charmig egenskap, men det var inget han valde. I Olof Mellbergs värld var allt annat än att Olof Mellberg vann helt enkelt en avvikelse, en anomali.
Olof var landslagskapten men avsade sig bindeln, hans lite trubbiga personlighet tillät honom inte att vara just den sortens ledare, men under ett årtiondes tid ledde han Sveriges landslag ändå, med sitt sätt att vara.
Hoppas på talangutveckling
Han fick Guldbollen, han var försvarschef i det bästa landslag (2004) som Sverige haft på tjugo år, och han slutade med både landslags- och klubblagsfotboll innan någon bad honom sluta.
Jag hoppas att det ligger något i ryktena om att kompisgänget med Alexander Östlund, Daniel Majstorovic och kanske till och med Zlatan Ibrahimovic funderar på att ägna sig åt talangutveckling, men om det inte är så har han ändå lämnat en hel del vidare till alla som vill följa efter.
Logik att det blev Juventus
Olof Mellberg var ingen nyckelspelare i Juventus, men det fanns en logik i att han en gång skulle spela i just den klubben. Vare sig han ville eller inte så var han en av få som förstod exakt vad klubbikonen Giampiero Boniperti menade när han pratade om fotboll:
– Att vinna är inte viktigt – det är det enda som betyder något.
Nu tackar Olof för sig, hans fotbollskarriär slutar här.
Vi kan väl säga att han vann.