Niva: Ambassadörer för en svårt sårad stad

Erik Niva

Det var inte en match för chansningar, inte en kväll att ta lätt på.

Manchester United gjorde det de behövde göra, det de var tvungna att göra.

Möjligheterna för klubben ligger öppna igen.

Verkligheten i hemstaden kommer inte att ha förändrats i morgon, men för många kommer den i alla fall kännas på ett lite annorlunda sätt.

Någon karneval var det ju inte, bara en klasskillnad.

Manchester United kom till Stockholm som en klubb nedtyngd av både den sportsliga betydelsen och det världsliga läget.

Ambassadörer för en svårt sårad stad i behov av en gemensam ljuspunkt. Representanter för en väldigt global fotbollsindustri med krav på en buckla och allt den skulle föra med sig.

Beslutsamma och målmedvetna, slutna och bistra.

Det här var inte glädjens och möjligheternas kväll för dem. Det var allvaret, ansvaret och förpliktelserna.

Fansen inledde dämpat, laget sammanbitet.

Här var det inte fråga om någon uttrycksfull fotboll eller några kreativa friheter, här var det den raka bollen och det fysiska övertaget som skulle utnyttjas.

Kollektiva sorgen bredvid den privata

Marouane Fellaini och Paul Pogba stängde till mittfältet och tryckte ifrån. Större, starkare, mer erfarna – och för den delen väldigt mycket dyrare.

Knappt 20 minuter hade gått när miljardmannen Pogba slungade iväg sitt vänsterskott, konstaterade den grova styrningen och jublade med fingrarna mot himlen.

Den kollektiva sorgen bredvid den privata. Små barn sönderspränga på en konsert och en gammal pappa som till sist förlorade kampen i sin sjukhussäng.

Som fotbollsfinal betraktat var det i praktiken det hela.

Manchester United gjorde en José Mourinho-match ner till punkterna och prickarna. Knussligt och kompakt, noggrant och riskallergiskt.

Mötta av en fotbollsmur på en dålig Friends-matta förvandlades Ajax till de smågrabbar de faktiskt är. Kasper Dolberg rörde inte bollen, Davinson Sánchez spred säkerhetsrisker omkring sig och Amin Younes och Bertrand Traoré fladdrade mest bara riktningslöst omkring.

Aldrig ens i närheten. Aldrig ens framme vid motståndarmålet trots 90 minuters fruktlöst huffande och puffande.

Ajax – en statist

Ajax är en rätt igenom beundransvärd klubb – framdrivna av en kurva som i stora stycken blåste de engelska läktarna av banan – men utifrån nuvarande världsordning har de överpresterat våldsamt genom att överhuvudtaget vara här.

Väl framme i finalen var de bara en statist i kulissen, en lättviktare att vifta bort.

Manchester United gjorde vad de behövde göra, vad de var tvungna att göra.

Det här var sannerligen inte Georgie Best och Matt Busby mot Benfica, inte Ole Gunnar Solskjaer och Alex Ferguson på Camp Nou.

Det var José Mourinho, en arbetsinsats i Solna och en segertavla som alltid kommer att ramas in av en tunn sorgkant.

Inga filmer kommer att produceras utifrån den här kvällen, och inga euforiska folkmassor kommer att möta laget när de återvänder med bucklan.

Det är liksom inte läge för det.

”Man United will never die”

Manchester United har gjort vad de behövde göra.

Marknadsstrategerna kan utgå ifrån Champions League-fotboll när de skissar på nya partnerskapssamarbeten i Gulfstaterna, och det är ju betydelsefullt på sitt sätt.

Samtidigt kan en styvnackad, stryktålig industristad i nordvästra England möta natten med en lite annan typ av känsla – och det är givetvis mycket viktigare.

– We'll keep the red flag flying high, cause Man United will never die, unisonsjöng de de röda när matchklockan slog över på stopptid.

Allt oftare är det allt svårare att nå fram till dagens Manchester United, att förstå och formulera vilka den här klubben egentligen tillhör och finns till för.

Den här kvällen är det väldigt enkelt.

Det som definierar dem

När allt kommer kring – när saker och ting kokas ner till vad de faktiskt handlar om – finns det fortfarande en fenomenal fotbollsklubb långt därinne, rotad och förankrad i en stad som behöver sin fotboll.

– Are you watching Manchester, hälsade de röda horderna hemåt när det var dags att lyfta pokalen.

Jo, Manchester tittade och planeten såg på.

När världen tänkte på Manchester i söndags så tänkte den på fotboll. När världen tänker på Manchester i morgon kommer den i alla fall snudda vid fotboll igen.

Det är det som definierar dem, det är det de är.

Värdet av det går inte att mäta i bucklor.