Bank: Är Marcus Berg fortfarande svaret på landslagets alla frågor?
Kan Sverige göra många mål på många chanser mot Malta? Kan de göra så mycket som möjligt med det lilla de får mot Spanien?
Där står vi. Och här står Marcus Berg.
Är han fortfarande svaret på alla frågor landslaget har?
Studenttjosan i Stockholms alla parker, lastbilsflak som korkar igen trafiken, strålande sol från en blå himmel, och så ett svenskt landslag mitt i betongen ute i Solna.
Junisamlingarna är en rutin för landslaget, men den här gången har det ju faktiskt hänt en hel del på vägen hit.
Under flera års tid har Janne Andersson plockat fram en hammare, ett skruvstäd och ett vattenpass för att snickra ihop ett tryggt, välorganiserat lag utan vassa kanter. Sedan började han plötsligt få lite andra verktyg att jobba med.
Emil Forsberg var förstås först, en offensiv kreatör som fick det otacksamma jobbet att vara en form av brygga från Zlatan Ibrahimovic-eran och framåt, den som förväntades bryta mönster samtidigt som han aldrig tilläts slarva med stämpelklockan: Han ska försvara, han ska försöka göra allt det svåra framåt också.
En del är mer unika än andra
Men sedan: Viktor Claesson som en skenande mustang, redo att överraska alla inklusive sig själv. Alexander Isak som ett flytande löfte om framtiden. Robin Quaison (hel nu, säger han) som gör och fixar mål. Kristoffer Olsson, med ett playmaker-öga, en klisterfot och egenskaper som vi inte haft på årtionden i svensk fotboll.
– Alla spelare är unika, säger Olsson när jag frågar.
Jo, men en del är mer unika än andra.
Och en del står fortfarande kvar längst fram och blockerar vägen. En sak med junisamlingar är att de nästan alltid handlar om något annat. ”Hur har du det med kontraktet?”. ”Vilka klubbar har du kontakt med?”. ”När vill du ha klart med en ny klubb?”.
Marcus Berg är på väg bort från Al Ain, han vet inte vart. Pengarna spelar in, förstås, det hymlar han inte med. Men han vill fortsätta spela i landslaget, det är en faktor när han ska välja.
Så, ska han fortsätta spela i landslaget?
Frågan har ekat mellan fikarumsväggar i det här landet länge nu. Banal Berg-kritik har blivit en folksport för alla som kan räkna ihop ett målsnitt.
Var enorm i den matchen
Jag vet inte om de fick problem med argumentationen när de såg Sverige rädda en poäng mot Norge senast, men de borde verkligen ha fått det.
Marcus Berg var enorm i den där matchen, utan att egentligen ha särskilt många avslut. Det var så mycket annat han bidrog med, hans match var en master class i mottagningsspel, i att suga in bollar, låta laget andas, fördela, skarva vidare.
Mål? Nej, inte då heller, men riktigt så grund kan inte en fotbollsanalys vara.
Nu ska Sverige spela mot Malta hemma och Spanien borta, mycket vidare än så blir inte ett spektrum i europeisk landslagsfotboll. Malta försöker utveckla sin fotboll, relativt nye förbundskaptenen Ray Farrugia har gått över till fyrbackslinje och pratar om en aggressivare, modigare fotboll. Det enda man alltid vetat om deras landslag är att Michael Mifsud finns med, men nu är han visst skadad och blir kvar hemma på ön.
Men vi vet att Sverige kommer att dominera den matchen, och jag tycker att det trots att alla mittfältare för ovanlighetens skull är hela och friska borde finnas plats för Kristoffer Olssons passningsfötter där inne i mitten.
Och sedan ska det göras mål, och det finns väldigt många argument för att Alexander Isak och Robin Quaison skulle kunna vara den mest framkomliga – för att inte tala om den intressantaste, sexigaste – vägen dit.
Jag tror bara inte att det blir så, inte från början, och det finns en rimlig förklaring till det:
Marcus Berg kan mycket väl spela mot Malta eftersom han måste spela mot Spanien.
Överger inte allt på samma gång
I Madrid kommer Sverige att vara beroende av de sakerna Berg är bäst på, att plocka ner bollar, slita i det tidiga försvarsspelet, förenkla för alla andra. Och ska han spela från start där vore det en stor fördel om han fick starta även mot Malta, arbeta hårt runt straffområdet, få komma till avslut, skaffa spelrytm och samarbeten, kanske göra ett mål eller två.
Janne Andersson har mer att arbeta med nu, fler alternativ än han haft på länge, och utvecklingen finns i spelarna som är på väg in. Men nu ska han spela kvalfotboll utan sina mittbackar och med en målvakt som knappt spelat alls det sista. Jag tror inte att han överger riktigt allt på samma gång, trots allt vet han var hans lagbygge har sin grund och att det finns en del i anfallsspelet som är fast rotad i hårt arbete och offensiv grundkompetens.
Gjutet i Berg, en gång till?