Bank: Jag blev vansinnig på Danmark
JEKATERINBURG. Okej, nu har Frankrike promenerat runt i fem av sex halvlekar, i jakt på något att tro på.
De går och går och går.
Går de vidare åker de ut.
Häromåret möttes engelskt målskyttes dåtid och framtid i en märklig fotbollsmatch. Alan Shearer i ett lag, Harry Kane i ett annat.
Harry skickade upp en boll i krysset, men det var ju inte det mest anmärkningsvärda. Det speciella var att ingen spelare sprang, att alltihop var ett led i marknadsföringen kring det som kallas walking football, gåfotboll. Sporten är på allvar, ett sätt att öppna fotbollen även för de som blivit lite äldre, lite tjockare, som skadat sig, blivit sjuka eller drabbats av olika former av fysiska begränsningar.
I walking football får man inte springa, det blir frispark om man gör det. Gåfotboll är bra för hälsan, ett fint sätt att mötas över generationsgränser, en enkel variant av motion.
Men det är aptrist om det serveras inför 70 0000 åskådare i ett fotbolls-VM.
En match utan varken mening eller mål
Två veckor in på det här mästerskapet fick vi turneringens första match som saknade allt. Jo, allt. Intensitet, dramatik, teknik, fart, wienerbrød med chokolade, Michel Houellebecq, närkamper, nerv.
Danmark–Frankrike – en match utan varken mening eller mål.
Den minimala spänning som existerade i gruppen försvann efter en kvart, när André Carillo skickat in 1–0 mot Australien, Perus första VM-mål på 36 år. I samma ögonblick förvandlades det här till en gruppfinal, och när jag tittade på klockan i paus hade det gått tre år.
Så långsamt, så stilla, så promenerande frustrerande. För Didier Deschamps var det här en match med två huvudmål, det ena var att säkra gruppsegern, det andra var att ge ett knippe bänkspelare chansen att visa att de faktiskt vill vara med och slåss om att vara med när allvaret börjar. Sidibé som högerback, Lemar som offensiv injektion, Dembélé fick en ny chans till höger. Ingen visade ett dyft.
De mötte ett defensivt dunderorganiserat Danmark som ville gå till slutspel för första gången sedan 2002, och de hade helt enkelt inte orken att göra något åt det. Långsamma uppspel upp till Griezmann, som promenerade in i straffområdet och tappade bollen. Sedan gjorde Danmark samma sak åt andra hållet, upp med bollen till Eriksen som upptäckte att världen stod still runt honom. Och så började de om igen.
Jag blev vansinnig på Danmark
78 000 människor hade löst biljett. De tolv som var vakna när första halvlek blåstes av visslade.
Efter paus gjorde Peru sitt andra VM-mål på 36 år, och då slutade jag känna mig förolämpad av matchen.
Då blev jag vansinnig på Danmark.
Okej för att Frankrike promenerar sig igenom ett gruppspel, de vilar väl i någon arrogant form av övertygelse om att de kan peta i en växel till när det väl gäller (även om det finns tusen exempel på hur svårt de haft att göra det på beställning). Men att Danmark, när det fanns noll procents risk att missa slutspel, när de hade allt (en åttondelsfinal mot Island, Nigeria eller ett dysfunktionellt, tränarfritt Argentina) att vinna och inget (en åttondelsfinal mot ruskiga Kroatien) att förlora fortsatte stå stilla i eget straffområde är en gåta. Jag har, på fullaste allvar, sett sådana där fussball-spelare på ett bord ta fler offensiva löpningar än de danska spelarna gjorde efter paus.
Vad tänkte Åge Hareide? Ville han försvara den där sviten på sjutton matcher utan förlust? Var det poängen?
Försökte inte ens vinna
Nu är de i alla fall i slutspel, jag hoppas att de släpper loss en del av all inneboende kvalité som det här laget bär på då. De har en klassmålvakt, ett fint mittbackspar, de har Christian Eriksen och en habil skyttekung i Nicolai Jörgensen. Det är långt ifrån inget.
Inför den här matchen hade Frankrike slagit Danmark i tre mästerskapsmatcher (EM 1984, VM 1998, EM 2000), och alla de gångerna har de blivit mästare. Nu försökte de inte ens vinna.
Frankrike är vidare efter att ha promenerat sig igenom fem av sex halvlekar hittills. Jag tror alltjämt att det finns en knapp att trycka på som förvandlar dem till en guldkandidat, men fortsätter de så här kommer de ju att vara hemma på Clairefontaine långt innan medaljerna delas ut.
Ni vet kanske hur det har låtit i den franska Deschamps-debatten (inte att förväxla med Duchamp-debatten) de senaste åren. Det finns de som tycker att han gör ett bra jobb med en begränsad trupp, vilket är en halsbrytande hållning. De har ett spelarmaterial som tveklöst borde vara med och slåss om VM-guld. Sedan finns det de som tycker att Deschamps som vanligt bygger lag som sin egen avbild. De kan försvara, de kan göra sitt, men när det ska till att få ihop ett kreativt anfallsspel vet han inte riktigt hur man gör.
Jag har varit inne på samma linje, och det här var verkligen inget bevis för motsatsen.
Det var, om vi ska vara ärliga, ett enda stort ingenting.
LÄS MER: Stor guide till VM – lag för lag
LÄS MER: Alla artiklar om fotbolls-VM
LÄS MER: VM i tv – så sänds matcherna
LÄS MER: Alla trupper – spelare för spelare
LÄS MER: Resultat i fotbolls-VM – live och tabeller