Avmätt? Nej, Henke tycker det här är jävligt kul

HELSINGBORG

Matchklockan stod på 93 minuter och sist på bollen, precis innan domaren blåste av, var Henrik Larsson.

Med spänstiga, spralliga ben.

Jag tror han hade velat fortsätta ett tag till.

Det behövs inga tolkar för att översätta kroppsspråk, vi kunde alla se det alldeles tydligt på Olympia:

Henrik Larsson tyckte det var jävligt kul.

Efter 3–1 mot Gefle var jag övertygad om att han hade sprungit mest av alla på planen, jag tyckte han var överallt, men när Sportbladets zoom-siffror kom i natt visade det sig att han bara var femma i Helsingborg.

Jag fattar fortfarande inte att han sprang färre antal meter än mittfältslåset Andreas Jakobsson, men ? okej, ögonen kanske bedrar.

Attityden viktigast

Det viktiga var ändå Henkes attityd.

Jag slog mig ner framför denna ypperliga gräsmatta denna underbara fotbollskväll i april och trodde mig få se en ? nej, inte trött, men en ganska avmätt Henrik Larsson.

Det var bara en tanke, men jag kunde inte slå mig fri från den, att vinterns sejour i Manchester United hade gjort Henke till en bara till 80 procent intresserad allsvensk spelare.

Jag trodde han skulle använda sin rutin och listighet och göra ett jobb under avdelningen ”hederligt dagsverke”, ungefär, och inte så särskilt mycket mer.

Så fel, så fel.

Henke gjorde allt ­och han gjorde det med glädje och stor inspiration.

Att en 35-årig forward jobbar som han gjorde i går, i 93 minuter, är imponerande. Att han samtidigt gör det med finess och känsla är oerhört.

Var inblandad i alla delar av offensiven

Henke lyfte en lurig yttersida på frisparken som föregick 2–1-målet, han gjorde själv 3–1 i 89:e minuten, han hade ett stolpskott, han var inblandad i alla delar av den HIF-offensiv som höll Gefle i ett järngrepp de första 35 minuterna.

Efter paus, när allting förändrades och Gefle visade varför laget kommer att ta många poäng i år, var Larsson nere djupt i banan och hämtade boll, bröt, jobbade tillbaka och tog ansvar.

Jag frågade Stuart Baxter vad han tyckte om Henke efteråt, och HIF-tränaren (som måste vara trött på alla Henke-frågor) sa: ”Han är så skön att ha i laget eftersom han håller vår struktur. Han är viktig. Och han har höga krav på sig själv.”

VM i maskhållning. Jag tror Baxter innerst inne bubblade av glädje över Henrik Larssons inställning och pigga ben. Om det funnits oro över hur United-äventyret påverkat Henke så är det sopat under mattan nu. Henke är en välgörare var han än kommer.

Matchen var märklig så till vida att Gefle höll 0–0 i halvtid ­ när Helsingborg dominerat som mest.

I andra halvlek, när Gefle spelade den kanske kaxigaste, offensivaste och trevligaste fotbollen jag sett laget göra under åren i allsvenskan då blev det i stället tre mål bakåt.

Tungt att släppa in tre när man spelar bra. Men hur lustigt det än låter så reser vi stärkta härifrån. Vi visade att vi kan spela högklassig fotboll och att vi inte viker ner oss, sa tränaren Per Olsson.

Gefles problem är anfallsspelet, där den stele polacken Tomasz Stolpa gjorde två katastrofala missar i öppna lägen. Division sju-nivå på de avslutningarna. Johan Oremo å sin sida har bara fått en halv målchans på två matcher trots idogt springande. Mitt tips är att Rene Makondele, som fick en ny match nästan helt utan boll, kommer att spela forward mot Elfsborg borta på måndag.

Helsingborg ser i sina gladaste stunder tekniskt och kvickt ut i anfallet, Razak Omotoyossi är lurig och den offensive mittfältaren McDonald Mariga har mycket talang (men för

lite ork?) i kroppen. Försvaret såg dock oroväckande svajigt ut när Gefle hittade passningsvägarna (mittfältarna Mathias Woxlin och Johan Claesson växte) i andra halvlek.

HIF, en guldkandidat?

Löjlig fråga så här tidigt, men okej:

Räkna inte bort den möjligheten, inte när Henrik Larsson verkar tycka det är lika kul att spela på Olympia som på Old Trafford.