”Rapinoe tog sina ord hela vägen in i evigheten”
Johanna Frändén om Ballon d’Or-vinnaren
PARIS. Överraskningarna uteblev och galan blev lite av ett antiklimax när de internationella guldbollarna skulle delas ut. Megan Rapinoe saknades helt enkelt väldigt mycket i Paris.
Men ändå, årets Ballon d’Or-vinnare är:
Världens bäste fotbollsspelare och årets viktigaste idrottare.
Här vinner Megan Rapinoe Ballon d'OrDet var ovant att konstatera inför kvällens gala, men likafullt ett faktum: Lionel Messi hade inte vunnit den internationella guldbollen på fyra år. Hur har det (inte) gått till?
Förklaringen är förstås att Cristiano Ronaldo prenumererat på de europeiska titlarna – EM och Champions League – och att Luka Modric var i VM-final förra året. Kroaten slog för övrigt någon form av informellt rekord i år när han inte ens var bland de trettio nominerade året efter utmärkelsen. Förra året stal dessutom Ada Hegerberg, något ofrivilligt, rubrikerna från Modric och det låter förstås mer än lovligt hurtigt, men vi får konstatera att 2019 på det stora hela varit tjejernas år. Girl power! Kvinnor kan!
Och ja, det hade kunnat märkas mer under själva galan. När storstjärnorna ramlade in på röda mattan vid Châtelet-teatern i centrala Paris saknades den självklara huvudpersonen på damsidan. När galan drog igång städades kvällens första Ballon d’Or bort på några minuter i mellanakten. Storfavoriten Megan Rapinoe tackade med ett förinspelat men ovanligt oinspirerat tal, innan hennes familj och vänner fick skicka några hälsningar. Det var synd på ett historiskt kalenderår för damfotbollen.
Ägde från första stund
2019 knäade den kvinnliga erfarenheten ut ett helt nytt utrymme i fotbollens offentlighet. Det var ett år då historierna, matcherna och pionjärer var de mest drabbande på fotbollshimlen och ingen personifierar detta bättre än Rapinoe.
Under en månad i Frankrike i somras blev hon hela världens osannolika huvudfigur; en lilahårig, stridbar HBTQ-ikon från en småstad i Kalifornien, som körde över motståndet i fotbolls-VM samtidigt som hon bråkade med världens mäktigaste man på Twitter.
– I’m not going to the fucking White House, sa Rapinoe i ett klipp som snart hittade ut på sociala medier.
– Megan borde inte prata innan hon vunnit något, svarade Donald Trump.
Att reta upp världens mest tunnhudade president är uppenbarligen inte så svårt som det borde vara, men att ta sina ord hela vägen in i evigheten är en annan sak. Megan Rapinoe inte bara vann fotbolls-VM, hon ägde turneringen från första stund. I finalen mot Holland i Lyon den 7 juli öppnade hon målskyttet för USA och blev, med god hjälp av sin teknik, smartness och atletiska fysik, skyttedrottning med sex gjorda mål (delat med lagkamraten Alex Morgan och Englands Ellen White).
Hon åkte inte till Vita huset. Men hon fortsatte att lyfta upp rasism, sexism och all annan diskriminering på agendan så fort hon fick chansen, vilket var lite hela tiden.
Saknar glansen
I kväll undrade ingen om hon kan twerka.
Däremot finns det förstås utrymme att diskutera om Rapinoe är världens mest individuellt skickliga fotbollsspelare. Hennes Reign FC åkte ur det amerikanska playoffet i semifinal och Rapinoe, som dragits med skador och inte spelat särskilt mycket på hemmaplan, kvalade inte in bland vare sig de tio bästa målskyttarna eller assistspelarna i den amerikanska ligan. Men hon dansade en sommar i Frankrike och blev snabbt världens viktigaste politiska idrottsröst.
Rapinoe är en individualist i ordets bästa bemärkelse; hon tar plats, hon tänker själv, hon säger vad hon tycker. Men årets utmärkelse har hon förtjänat genom att vara en av många kuggar i världens mest väloljade fotbollskollektiv.
Leo Messi vinner på nästan omvända kriterier. Han spelar sin vardagsfotboll i ett Barcelona som saknar glansen från början av decenniet och sin landslagsfotboll i ett Argentina som mest prenumererar på andraplatser. Barcelona slogs chockartat ut ur Champions League efter Liverpools 4–0-vändning på Anfield i semifinalen. Argentina landade till slut tredjeplatsen i Copa América, efter en rad kontroversiella domslut i semifinalen mot Brasilien. De båda lagen står och faller med sin nummer tio. Leo Messi plockar hem sin sjätte Ballon d’Or för att han är överlägset bäst individuellt på planen. Det är svårt att argumentera mot det.
Och visst är det vackert att Ballon d’Or-juryn gillar olika.
I marginalen noterar vi att Sveriges VM-brons renderade tre topp 20-placeringar på damsidan, där Kosovare Asllani och Nilla Fischer delar på plats 16 och Sofia Jakobsson landar på 19:e plats.
Obegripligt nytt pris
Ska vi gnälla lite på galan nu? Ja, arrangörerna hade ju kunnat bygga lite dramaturgi kring sommarens fotbolls-VM i Frankrike, man hade kunnat notera att detta var ett riktigt genombrottsår för damfotbollen någon gång under galans första fyrtio minuter. Dessutom hade man obegripligt nog utökat prisskörden med ett målvaktspris som, bredvid förra årets tillskott Årets unga talang, bara delas ut till herrspelare.
Under hösten har diskussionen om poängen med individuella priser inom fotbollen lyfts inom det svenska herrlandslaget, där Guldbollen post Zlatan tycks ha blivit en huvudvärk mer än något annat. Man kan ha synpunkter på mångfalden av priser – Fifas, Uefas, France Footballs och ett par till – och man kan diskutera vilken status Ballon d’Or har 2019.
Damernas kategori har bara funnits sedan förra året, men har redan delats ut till två av sportens mest kontroversiella och öppenhjärtiga personligheter. France Football måste ställa sig frågan varför man väntade så här länge med att öppna dörren för kvinnorna. Om inte annat av rena pr-skäl.