Bank: De hade kanske inte bollen, men de hade en plan

Simon Bank

När derbytrummorna tystnat och himlen klarnat stod tusentals grönvita kvar här i Solna och älskade varje sekund.

De hade kanske inte bollen, men de hade en plan.

Och AIK har redan fått större problem än ett förlorat derby.

Solen hade gått och gömt sig, trummorna hade dragit igång och vintern gjort comeback mitt i ett derby, så man fick värma sig med vad som stod till buds.

Existentiell ångest är inte det sämsta, ens när det är dåligt.

Hammarbytränaren Jakob Michelsen har inte behövt två omgångar på sig att se bristerna i sitt Bajenbygge. Han vet mer om vad de inte kan än vad de kan, och det kan vara en trygghet i sig.

Michelsen använde det han har. Han dammade av Milans gamla julgransformation (4-3-2-1) defensivt och styrde AIK:s uppspel, litade på att de skulle kunna hantera inläggsspelet och stänga innermittfältet. Framåt? Enklaste möjliga, lycka-till-bollar antingen direkt på en smått heroisk Pa Dibba eller via Björn Paulsens skalle. Och så, möjligen, lite bollvård från Kennedy Bakircioglu eller Jiloan Hamad när utrymme fanns.

Det är inte klacksparks-Bajen, det är säkert inte framtidens fotboll, men det är i alla fall en tydlig tanke som går att känna igen och begripa och ta ett par poäng med här och var.

Det var upp till AIK

Skulle det bli match var det upp till AIK.

Och vad kan AIK?

De har ju sin kroniska vårallergi, de brukar inte peta i andra växeln så här års, men likafullt – vill ni ha en bild av hur de tog sig an derbyt så tänk på annan existentiell ångest:

Simone De Beauvoir har berättat hur vännen/konstnären Alberto Giacometti kom på henne när hon satt framför ett tomt ark med pennan i handen.

– Vad vild du ser ut, sa Giacometti.

– Det är för att jag vill skriva, sa Simone. Men jag vet inte vad.

Rikard Norling skriver 3-5-2 på sitt papper, men när de kommer ut på planen så är det 5-3-2, med noll offensiva bollvinster, en kladdande Kristoffer Olsson i maskinrummet, en eremitiskt isolerad Sulejman Krpic längst fram och inläggsspel som landar ingenstans.

Första halvlek var enkel fotboll från Bajen, usel fotboll av AIK.

Norlings lag har snittat två-tre avslut på mål i april, minst av alla lag i den här serien. De vill skapa övertag och lägen, men de vet inte hur. De har investerat tungt i sin trupp, men här stod de ändå med Stefan Ishizaki som fullkomligt överlägsen i det kreativa spelet. Där Kristoffer Olsson var långsam i det enkla och svag i det svåra, där Henok Goitom försvann efter hand och inläggen höll pojklagsnivå plockade Ishizaki in bollar, vände spel, skickade fram briljanta framspelningar i djupled.

Ett Ishizaki-inlägg gav 1–0 efter en powernick av Nisse Johansson, ett drömanfall av Hammarby (de fick god hjälp av två-tre svaga AIK-beslut på vägen) gav ett invinklat 1–1 av Arnór Smárason.

Andra halvlek var i alla fall tydligare, men det var inte så mycket till tröst för AIK.

Visst, de fick ett systematiskt övertag mot ett djupt spelande Bajen som knappt rörde bollen – men de kunde inte växla in det övertaget till särskilt mycket mer vassa chanser.

Hur lång tid kan det få dröja?

Här vräkte snön ner, här rullade AIK runt Hammarbys försvarspyramid, här fick de upp sina vingbackar 20 meter högre, men här fick vi mest av allt ytterligare ett bevis på att Rikard Norling måste bestämma sig för hur mycket framtid det finns i det här systemet, med den här truppen.

Hur mycket får han ut av sin lättviktiga mittfältstrea? Hur lång tid kan det få dröja innan Krpic får röra bollen? Hur länge ska de vänta på att det verkligen ska märkas att de (i alla fall på papper) har fem mittfältare?

Nu plockade Smárason upp en andraboll och felträffade bollen till Pa Dibba, som kunde tunnla in ett segermål för Hammarby. Bajen hade en konstant krigande Joseph Aidoo som ankare, en skallande Paulsen lite överallt och Pa Dibbas konsekventa löpande längst fram, och här står en grönvit läktare kvar och studsar åt tre poäng i snön.

Rättvisa poäng?

Sett till spelbild var det förstås inte det, men så här kan det gå när ett lag spelar smart utefter sina resurser medan det andra fortfarande letar efter en spelmodell som leder någonstans, någon gång

När Simone De Beauvoir krampade sa Giacometti åt henne att ”skriva vad som helst”, så satte hon igång att skriva ”Det andra könet”, en bok som förändrade världen.

Inte ens AIK har de ambitionerna, men vill de bjuda sina fans på mer än frustration så måste de börja med något annat än det här.

helskärm