Fagerlund: En melankolisk tillställning på Craven Cottage
LONDON. 2–3-underläge med kvarten kvar på Craven Cottage.
I en annan tid hade denna heliga kvarleva till arena vibrerat, pulserat och kanske burit Fulham hela vägen fram och förbi Evertons offensiva kraftpaket.
Nu blev det mest en smärtsam påminnelse om allt det som just nu saknas.
Toppmöten på Tottenham Stadium, Merseysidederbyn på Goodison Park, chockerande resultat på Old Trafford. Inte en enda gång sedan pandemins intåg har avsaknaden av publik varit så påtalig som denna söndag förmiddag i västra London.
Craven Cottage är inte världens mest bekväma arena. De knarriga, brunmurriga sätena som snabbt ger en träsmak kan inte ha byts ut sedan efterkrigstiden (det hävdas att den senaste renoveringen skedde 2004, men nog tvivlar man). Möter man någon på de – typiskt brittiskt – smala gångarna nere i katakomberna har man ett problem.
Samtidigt erbjuder denna relik en av fotbollsvärldens vackraste arenapromenader. Stråket längs floden var packat med Londonbor som försökte insupa den härliga novembersolen. Luften i Bishops Park redan tung av matos från de många – coronavänliga – vagnarna trots att klockan knappt hunnit bli halv elva. Att vistas utomhus är enda chansen till flykt från hemmet medan staden är i lockdown.
Det vore en alldeles perfekt dag för fotboll och det är nog i ärlighetens namn så att de som lider allra mest av tomma läktare är klubbar som Fulham. Craven Cottage må inte ha ett utseende som får munnar att gapa men när arenan är fullpackad kan vad som helst hända. Till och med när motståndarlaget består av spelare som James Rodriguez, Dominic Calvert-Lewin och en hungrig Richarlison.
Ancelottis skruvande gav resultat
Nu hann det gå 42 sekunder innan Richarlison assisterade Calvert-Lewin till 1–0 då Everton utnyttjade en felpass från Bobby Reid. Den sistnämnde hade fått chansen av Scott Parker framför Aleksandar Mitrovic som säkert var sliten efter Serbiens landslagssamling.
Reid reparerade delvis skadan efter en dryg kvart då anfallaren fick bollen från Tom Cairney och lekande lätt slank förbi Yerry Mina och drog in kvitteringen. Fram till dess hade Fulham visat prov på fin fotboll även om Carlo Ancelotti tätade till vissa sprickor i Everton. Vid tidigare möten hade många motståndare tagit tillvara på de enorma hål som James lämnar bakom sig. Southampton och Manchester United är två exempel på lag som nästan uteslutande attackerade längs med sin vänsterkant, med lyckat resultat.
Det var tydligt att Alex Iwobi nu hade fått instruktioner om att täcka ytan till höger (en assisterande tränare några meter ifrån mig på läktaren påminde honom ständigt) och Ben Godfrey blev en tredje mittback när Everton hade bollen medan Lucas Digne hängde med upp i anfallen. Det var inte alls dumt. 2–1-målet kom sig av att Iwobi vek inåt, hittade in till James centralt varpå colombianen släppte bollen vidare ut till en fristående Digne som spelade in den i straffområdet. Där gjorde Calvert-Lewin sitt tionde mål för säsongen (och toppar därmed skytteligan).
Ett nervkittlande slut
Utökningen kort senare kom sig av en liknande situation. James med boll centralt, ut till en helt ren Digne som denna gång slog ett högt inlägg som Abdoulaye Doucoure mötte med pannan. Att Fulham har några trevliga fötter och ett hyfsat fint omställningsspel räcker inte mot denna typ av offensiva kraftpaket. Andra halvlek såg ut att bli en enda lång transportsträcka mot ännu en förlust, men Ruben Loftus-Cheek ville annat. Först ordnande inhopparen en straff som Ivan Cavaleiro drog över (vad är det med Fulham och komiskt usla straffar?). Minuten senare slog han på egen hand in en nervkittlande reducering. Everton hade tappat matchen helt men redde ut det i slutändan.
Det var något sorligt över det hela. Missförstå mig rätt: Everton förtjänade segern totalt sett. Med alla nyckelspelare tillgängliga är de sådär imponerande ostoppbara och utan tvekan en Champions League-kandidat. Det går dock inte att komma ifrån att Fulham hade behövt 20,000 (minus ex antal tusen Everton-supportrar) i ryggen för att ta den där extralöpningen (och ha extraskärpan vid straffsparkar) som krävs när man ställs mot en bättre motståndare. De hade kanske fortfarande inte vunnit matchen men möjligen fallit med fanan högre. Fyra blygsamma poäng är inspelade, betydligt högre snitt krävs för att lyckas hänga kvar.
En flitigt använd försvarsmekanism numera är att bara köra ned huvudet och fortsätta hanka sig fram i livet och denna nya, urvattnade vardag. De gånger man tillåter sig själv att titta upp, som under en vacker söndag på Craven Cottage, är saknaden efter det ”normala” - inklusive fullsatta, pulserande fotbollsläktare - rent av smärtsam.
Se fler höjdpunkter på viafree.se och matcherna live eller 48 timmar i efterhand på viaplay.se