Idrott blir inte bättre – idrott blir inte grymmare

Erik Niva

JOHANNESBURG. Idrott blir inte bättre.

Idrott blir inte heller grymmare.

VM 2010 kan pågå i ytterligare ett ­årtionde, och det här dramat kommer likafullt inte upprepas.

Asamoah Gyan kan spela fotboll tills han fyller 100, och han kommer ändå aldrig kunna skaka av sig det här.

Exakt när händer det?

När du lägger ner bollen på straffpunkten? När du står där och väntar på signalen? Först under ansatsen fram?

Exakt i vilket ögonblick förvandlas det enorma stödet från en framgångstörstande kontinent till en börda omöjlig att bära?

Det här ghananska laget har ju sannerligen inte blundat för sin status som hela Afrikas representanter, snarare omfamnat och mjölkat den.

De har ställt upp för sydafrikanska medier som har velat bygga upp dem som ”Ba­Ghana BaGhana”. De har glatt kommenterat faktumet att deras åttondelsfinal utlöste spontana gatufester från Senegal till Mozambique. Inför matchen mot USA lät de nationspresidenten John Atta Mills sköta peptalket i omklädningsrummet, och nu på lördagskvällen är de inbokade för ett besök hemma hos Nelson Mandela.

Blir det av nu?

Hela det infernaliska kontinentalfirandet började i samma sekund som domaren blåste straff i den allra sista förlängningsminuten.

Vi upplevde en klassiker

Soccer City i Soweto briserade med en enda jättedetonation. Dånet måste ha räckt för att väcka Tutankhamun däruppe i andra änden av Afrika, och några av de som jublade allra högst var de ghananska spelarna.

Vissa var halvvägs uppe på läktaren. Andra dansade segerdans.

Ingen av dem hette Asamoah Gyan.

Han stod där vid sin straffpunkt, försökte hindra tankarna från att snurra.

Första afrikanska laget någonsin i VM-semifinal. En enda spark. En dryg miljard människor. Ett enda ögonblick. Presidenten och Mandela och fest i Mozambique.

När var det han missade?

Inte då han slog till bollen i alla fall.

Man vet att man upplever en klassisker då man själv blir nervös under matchen, utan att hålla på något av lagen.

Det här var en kvartsfinal som bultade och blödde, svängde och krängde i drygt 120 minuter.

Det som brukar kallas momentum kom och gick. Uruguay började klart bäst, men såg därefter näst intill uträknade ut då Ghana först tog ledningen och därefter fortsatte pressa dem djupt, djupt ner mot eget straffområde.

Två saker räddade dem.

En blond världsklassanfallare som heter Diego Forlán och en klassisk sydamerikansk fotbollsterm som stavas garra.

Garra – den magiska ingrediensen

Begreppet är svåröversatt, men syftar på den ingrodda krigaranda som Uruguay alltid byggt sina landslag runt, den magiska ingrediens som gör att ett land med 3,5 miljoner invånare nu nått sin femte VM-semifinal.

Det är garra som gör att de himmelsblå står emot när en hel världsdel pressar på mot deras mål, det är garra som får Luis Suárez att stå på mållinjen och rädda det första skottet med sitt knä och det andra med sina händer.

I det läget har det förvandlats till fusk – ­totalt och fullständigt jättefusk som nu drabbar Ghana så oändligt hårt – men är du uruguayan menar du såklart att det är sånt som händer i stridens hetta, i kampen för något större.

De allra tappraste av förlorare

De vinner den kampen i samma ögonblick som Asamoah Gyan börjar tänka. De vet om att de har gjort det när hans straff träffar ribban och går över.

En enda gång tidigare i mitt liv har jag varit 100-procentigt säker på hur en straffsparksläggning ska sluta, och det var i EM senast.

Kroatien hade tagit ledningen mot Turkiet i den 119:e minuten, firat som besatta, och sedan släppt in ett onödigt kvitteringsmål i 121:a minuten.

När straffarna sköts var de inte ens i närheten.

Det var inte ”The Black Stars” från Ghana i går kväll heller, även om nu alfahannen Appiah slog in en machostraff och Gyan demonstrerade en näst intill övermänsklig överlevnadsinstinkt då han samlade ihop sig själv och bredsidade upp en boll i krysset.

Nu spelar det ingen roll vad som händer under resten av turneringen, ”The Black Stars” kommer för alltid att vara dess allra tappraste, mest förkrossade förlorare.

När vettvillingen Sebastián Abreu lobbat in den allra sista straffen – gjort sådär som man kan göra när man innerst inne vet att man kommer att vinna – bröt Asamoah Gyan samman i en störtflod av tårar.

Under flera minuter var han fullständigt okontaktbar. Hur mycket hans lagkamrater än försökte trösta nådde de inte fram, kom inte igenom muren av desperat ögonblickssorg.

Det är bland det absolut grymmaste jag någonsin sett på en idrottsarena.

Till sist raglade Gyan av planen, förmodligen drabbad av någon sorts chockskada.

Den afrikanska himlen ovanför honom var alldeles mörk. Inte ens de svarta stjärnorna syntes längre på den.