Häckens galna svit – och Blåvitt är inte ens bäst i stan nu

Robert Laul

Robert Laul: Resultatet är inte särskilt överraskande

Det började som det slutade i fjol på Gamla Ullevi – uddamålsförlust mot ett gulsvart lag.

Det positiva för IFK Göteborg den här gången: de har 28 matcher på sig att fixa SM-guld ändå.

Det negativa: Blåvitt är inte ens bäst i stan just nu.

Det gulsvarta lag jag syftar på – det har ni säkert redan räknat ut – är alltså inte AIK utan Häcken som nu spelat 15 tävlings- och träningsmatcher i rad utan att förlora. För att hitta senaste förlusten får vi gå tillbaka till 4 oktober och 0–1 mot Helsingborg. Segern i Göteborgsderbyt var lagets tionde raka seger.

Mot den bakgrunden är gårdagens resultat inte inte särskilt överraskande. Häcken är dessutom något av en mardrömsmotståndare för Blåvitt; i fjol hamnade fyra av sex poäng på Hisingen (efter 4–1 och 2–2).

Däremot var resultatet överraskande sett till hur matchen såg ut. Storebror var storebror och lillebror var lillebror över hela planen. Ragnar Sigurdsson och Kalle Svensson avväpnade enkelt Mathias Ranégie, Gustav Svensson stoppade det mesta på mitten och längst fram var Tobias Hysén steget före jagande mittbackar.

Men det som framför allt gjorde att IFK Göteborg skapade en mängd klara målchanser genom alla 90 minuterna var några rätt tydliga kombinationer:

Mållöst för första gången

Samarbetet mellan Stefan Selakovic (värd en ny landslagschans?) och Erik Lund (kan Adam Johansson ta tillbaka den platsen?) på högerkanten. Genom Selakovics skicklighet och Lunds löpvillighet hittade Blåvitt ständigt vägar genom Häckens välorganiserade försvar.

Men varken Hysén eller Pär "Pärlan"

Ericsson fanns på rätt ställe när inläggen passerade genom straffområdet.

Anfallsvapen två var Hjalmar Jonssons långa boll på Tobias Hysén bakom Häckens backlinje.

Innebar åtminstone två och ett halvt rena frilägen som Hysén brände eller målvakten Christoffer Källqvist räddade.

Och nummer tre är "Pärlan" som allt oftare hittat rätt i sin nya roll mellan anfall och mittfält. Det finns fortfarande mycket att jobba på men jag tror att både han och tränarduon Stefan Rehn/Jonas Olsson känner att det går åt rätt håll.

Men givetvis borde hans nick i fritt läge gått under ribban och inte i dess ovansida.

Trots alla dessa chanser – och att IFK även fick en straff där domaren Jonas

Eriksson lika gärna kunde friat eftersom bollen runnit ifrån Hysén och Johan Lind mycket tydligt halkade in i honom – lämnade hemmalaget Gamla Ullevi mållösa för första gången i den nya arenans allsvenska historia.

Nonchalant straff

Straffen var svagt och nonchalant slagen av Ragnar Sigurdsson och där har Blåvitt ett faktiskt problem som kan kosta fler poäng – de har ingen straffskytt som känns naturlig då Hysén bommade en viktig elvametare ifjol. Med tanke på lagkaptenen Selakovics form och rutin borde han vara näste man på listan.

Häcken utnyttjade en annan svaghet som alla vet om vid det här laget: att den i övrigt mycket duktige målvakten Kim Christensen är svag i luftspelet och varje hörna är därmed att betrakta som en direkt målchans.

Mathias Ranégie kom upp fint i första halvlek men nicken gick utanför. Vid segermålet var inhoppande brassen Vinicius

hetast vid första stolpen och sedan var

Jonas Henriksson etta på returen två

gånger efter att Hysén räddat på mål­linjen.

Hörnorna var egentligen Häckens enda riktiga målchanser. Laget har tagit full pott i år utan att komma upp i någon vidare kvalitet, vare sig i går eller i premiären mot Djurgården.

Det måste kännas rätt skönt att vara bäst i stan och allsvensk serieledare när man konstaterar det.