Bank: Ska inte vara enkelt att vinna guld
Packa ner guldarken, vik ihop pokal-banderollerna, avboka festlokalerna, köpa nya biljetter.
En halv dag stod AIK med händerna på bucklan. En ribba, en stolpe, en målvakt och Daniel Sjölund stod i vägen.
Vad kostar det att flytta en fest till Kalmar?
Det var lätt att räkna ut att det inte skulle bli lätt.
Det är klart att säsongen inte skulle ta slut med en epilogmatch inför ett rusigt, fullsatt, avslappnat Friends Arena, för en sådan slutpunkt hade inte alls representerat fotbollsåret 2018.
Inget ska ju vara enkelt.
AIK ska plåstra om sina sårade, de ska säga farväl till sin lagkapten, de ska få spelare avstängda och utvisade, de ska ligga under mot Malmö FF efter fem minuters stopptid… de ska tvingas resa sig upp, fortsätta framåt, borsta av sig, samla sina poäng och växa av den där AIK-typiska inställningen:
Vi mot alla, vi mot guldet.
Pulserade i nostalgi
En märkligt planerad söndag började med att Ante Johansson stod i en spelartunnel i Norrköping och grät inför sin sista hemmamatch efter sex år som sjävklar ledare i IFK Norrköping, en hel arena pulserade av nostalgi och framtid med samma hjärtslag. Efter 90 minuters spel hade de lik förbannat slarvat bort en seger och gett guldet till AIK. Efter ett par minuters stopptid hade Daniel Sjölund, en IFK-ikon till, skarvat in målet som blåste iskalla vindar hela vägen till Solna.
För det ska inte vara enkelt.
Här stod AIK där de stått hela 2018, med hela jobbet kvar att göra. Piskade att slå Gif Sundsvall för att undvika en ångestomgång till, och de visste att det inte skulle bli enkelt. För ett par veckor sedan stod jag på Gamla Ullevi och frågade Alexander Milosevic vilket lag i allsvenskan som varit bäst på att spela förbi AIK:s synkroniserade presspel. Han tvekade inte en hundradel.
– Sundsvall borta, sa han. Det var för jävligt. Det är bara att applådera det fotbollslaget. Med de medel de har, att kunna spela den fotbollen de gör… det var helt sjukt att vi fick med oss tre poäng därifrån. Men ska man gå för guldet måste man ha tur ibland.
När de nu skulle gå för guldet var det Giffarna de skulle förbi.
Bara ett sista jobb
Norra stå hade klätt sig för mästarfirande och pokal, med en fin Lennart Johansson-koreografi dagen före Johanssons 89-årsdag. 98-laget på plats, Johan Mjällby in med AIK-fanan. Efter nio långa år – bara ett steg kvar att ta, bara ett sista jobb kvar att utföra.
Gif Sundsvall fick lämna sin knäskadade mittfältsmaestro David Batanero hemma, men tog med sig allt det där spanska medelpadsmodet som Joel Cedergren ympat in i laget. De vågade vårda, de vågade spela in och ut ur trånga ytor, och enmans-armén Linus Hallenius längst fram gjorde det förbjudet för AIK att slappna av.
Eller, risken för avslappning var väl aldrig överhängande ändå.
AIK pumpade på, Sebastian Larsson drev deras spel, Henok Goitom hotade med sin smartness, Daniel Sundgren var bäst av alla. AIK pressade William Eskelinen till ett par toppräddningar före paus och radade upp hörnor som singlade ner runt Sundsvalls mål. Mer efter paus: Daniel Sundgren i insidan av stolpen, Henok Goitom med en kanonnick som Eskelinen tippade över, Stefanelli med en kanonnick till.
Nio långa år, en hel lång söndag, en evighetslång väntan på Målet; Sundgren-målet, Östlund-målet, Flavio-målet.
De väntade i 87 minuter, Henok Goitom slank igenom och helt fri.
Eskelinen igen.
Väntan igen.
Ett skrik rakt ut
Orkar ni mer? Rashidis kanon i ribbans underkant, Stefanellis nick från nära håll, AIK som ägnade stopptiden åt att rulla in kanonerna i Gif Sundsvalls straffområde och låta dem bombardera Eskelinen i målet. Ljudet av 50 000 hjärtan som trummar mot nätmaskorna.
IFK Norrköping fick sitt mål, AIK fick bara vänta.
När AIK svettades hem en tiomannaseger i Östersund i veckan slutade allt med att Alexander Milosevic rusade fram till Per Karlsson och Robin Jansson. En grabbkram, ett skrik rakt ut, sedan skickade Milosevic upp två fingrar mot de andra: Två matcher kvar, bara två matcher kvar.
Det var helt sjukt att de inte fick med sig guldet redan härifrån, men Gif Sundsvall löste in allt de hade tillgodo sedan senast.
Tarik Elyounoussi sjönk ihop i en hög när tystnaden la sig här efter en fest som aldrig blev, ett mål som aldrig kom. Nu har de bara en match kvar, de behöver bara en poäng till.
2018 fortsätter. Det ska inte bli lätt.