Fagerlund: Ett galet underhållande toppmöte
LONDON. Tabellen ljuger aldrig, sägs det.
I vilken ordning Arsenal och Newcastle slutligen hamnar får framtiden utvisa.
Att de förtjänar sina platser i toppen, bland de allra bästa, är tveklöst.
Denna regntunga tisdagskväll i norra London svallade känslorna över på så väl planen som längs sidlinjen.
Smällar delades ut, korten haglade och Mikel Arteta gav onda ögat åt assisterande motståndartränaren Jason Tindall fler än en gång. Arenan påminde om en tryckkokare som vridits upp på max men aldrig riktigt nådde klimax eftersom det slutade mållöst.
Men intensiteten nere på gräset var uppfriskande och matchens betydelse gick inte att ta miste på. Båda dessa lag genomsyras av ett enormt självförtroende och vilja att överträffa förväntningarna mer än de redan har gjort.
Inte helt otippat kulminerade bataljen i ett rejält gruff i samband med en handssituation i Newcastles straffområde som slutade med att inhopparen Jacob Murphy friades. Ingen, inklusive Arteta, slog av på takten förrän slutsignalen ljöd och 0–0 var ett faktum.
Från läktarna ljöd burop, men de var högst troligen riktade mot domarteamet snarare än det egna laget.
Howe bättre än legendarerna
Det är hugget som stucket huruvida Arteta eller Eddie Howe var årets bästa tränare 2022. När Tottenham besegrade Newcastle med 5–1 i april tycktes klubbens väg mot att bli en Champions League-kandidat ytterst lång.
Nu? En omskolad Joelinton och pånyttfödd Miguel Almíron är två anledningar till varför skatorna plötsligt flyger. Fyrtornen längst bak har skyddat målet bättre än någon annan backlinje i hela ligan. Howes fina facit trumfar till och med legendarer som Kevin Keegan och Sir Bobby Robson.
Newcastles besök på The Emirates blev därför en match av episka proportioner. Ett äkta toppmöte i jakten på Premier League-titeln.
Vem hade trott det i augusti?
Tvingades falla djupare
Det hela inleddes med att målvakten Aaron Ramsdale undvek Newcastles giftiga presspel och drog ut bollen till Oleksandr Zintjenko. Oftast står vänsterbacken placerad centralt men nu klev han brett och Arsenal påbörjade en period av hårt tryck mot Nick Popes mål på andra sidan.
När domare Andy Madley deklarerade pausvila efter en svettig halvlek (inte minst för honom) hade bortalagets Joelinton precis nickat bollen strax utanför målramen. Denna dust var långt ifrån över.
Vanligtvis lyckas Dan Burn hålla de flesta i fickan men Bukayo Saka slapp ständigt undan. Något som borde ha utnyttjats ännu mer från Arsenals sida, i alla fall fram tills Joelinton klev ned som understöd. Howe insåg att Newcastle behövde stå snäppet djupare för att stänga igen bakåt vilket försvårade hemmalagets möjligheter att tränga igenom.
Sista passningen satt inte alltid där den skulle.
Dags att tas på allvar
Med ytterligare ett anfallshot på bänken att slänga in hade det kanske slutat annorlunda. Arsenal landade totalt sett på fler avslut men det går inte att påstå annat än att matchen var underhållande frenetisk. En poäng vardera? Varför inte, tänker säkert de involverade. Det är bättre än inget, även om hemmalaget bör vara mer besviket över att inte ha spräckt nollan.
Denna grådaskiga januarikväll känns våren oerhört avlägsen. Alla begriper att mycket hinner hända innan knopparna brister framåt maj. Ovärderliga Thomas Partey får kanske en bristning. Almírons form kan säkert komma att mattas av (ve och fasa, han gjorde ju inte ens mål i dag!).
Men att avfärda försvarsstarka Newcastle som Champions League-kandidat är att gå med förbundna ögon. Eller att för den delen avskriva Arsenals chanser att vinna titeln. Med hela åtta poäng ned till Manchester City (med en match till godo) är det dags att ta tabellettan på allvar. Detta spel, dessa spelare men framför allt deras inställning kan räcka mycket längre än många vill inse.