Utdrag ur Korthuset: ”Jag bröt ihop och min fru höll om mig”

Mattias Karlsson

Jonas Eriksson beskriver det som en käftsmäll och mardröm när han inte blev uttagen som domare till VM i Ryssland 2018.

I praktiken hade han varit rankad tvåa i världen bland domarna under året.

I nya boken Korthuset skriver han om de starka känslorna när han var golvad av besvikelse.

Det var genom en internationell sajt som Jonas Eriksson fick veta att han inte var uttagen till fotbolls-VM i Ryssland.

Under tio års tid hade han dömt internationell toppfotboll och mästerskapet sommaren 2018 skulle bli den stora avslutningen.

De tre närmaste veckorna var telefonen påslagen på högsta volym och kramades hårt dygnet runt, men han fick inget besked via cheferna.

Det dröjde till julafton 36 dagar senare som domarbossen Pierluigi Collina meddelade via sms att han inte skulle få vara med i Ryssland.

”Varit ett trauma”

Även om han en längre tid var närmast besatt över att få en förklaring, så vet han inte riktigt vad det berodde på.

– Det var traumatiskt, jag hade sett fram emot en dag som skulle vara en av de lyckligaste i mitt liv och så slutar den precis tvärtom. Det kunde vara att jag varit för dålig, att jag varit för dålig under för lång tid, att jag vägde för mycket eller att jag var för för gammal. Söker man ett jobb får man veta varför man inte får det, förlorar man en budgivning på ett boende är det antagligen ekonomiska orsaker och gör någon slut får man förhoppningsvis en förklaring. Jag lever i ovisshet fortfarande, tidigare i mitt liv var det mer ett trauma än vad det är längre. Det är lägsta graden av ledarskap att inte få reda på det, det saknar respekt för människor. Sedan kan man så klart tycka olika. Det finns de som har gjort slut med mig och jag håller inte med, men jag får oftast en anledning, säger Jonas Eriksson.

helskärm

”Skiter i det nu”

En teori i boken är den långa tidigare affärsmässiga vänskapen med Nasser Al-Khelaifi, som är president i Paris Saint-Germain och var inblandad i utredningarna för mutbrott inom Fifa.

– Nu har jag gett upp. Jag skiter i vilket nu, det må vara vad som helst. Dels på grund av boken och den process jag har gått igenom där. Jag vet inte om det berodde på att jag hade för mycket annat att göra, att jag gjorde två dåliga matcher hösten 2016, att jag dömde mot Juventus i en åttondelsfinal i Champions League, att jag kommer från ett litet land, eller att jag hade en koppling till Paris Saint-Germains president Nasser Al-Khelaifi, säger Jonas Eriksson.

Utdrag ur boken Korthuset: ”Fredagen den 17 november blev en dag jag aldrig kommer att glömma, men det var dessvärre av helt andra skäl än vad jag hade trott. Jag hade sedan länge skrivit in ”VM-domarna tas ut” i min kalender, och i smyg räknat ner dagarna tills jag kunde fira mitt andra VM.

Istället satt jag ensam i köket hemma i Sigtuna dagen därpå. Utan att ha firat, och utan att ha ett enda sms att svara på. Och i mitt huvud talade min röst till mig gång på gång. Sade att det inte kunde vara sant.

Jag är trött men kan inte sova. Jag är hungrig men kan inte äta. Jag är ledsen men jag kan inte gråta. Jag vet inte hur länge jag sitter där, men ljuset börjar titta in när min fru plötsligt står bredvid mig. Jag har inte hört henne komma in i rummet. Hon lägger kärleksfullt sin hand på min axel och frågar försiktigt om jag hört något mer.

Det har jag, redan sent igår kväll. Men det har jag inte vågat erkänna, inte ens för min fru.

Vad trodde jag? Att jag skulle vakna från en mardröm? Att allt bara var ett missförstånd? Att den lista på domare som media hade publicerat var felaktig?

Jag vet om sanningen, den iskalla nyheten som snart kommer att vara ute för alla att läsa. Jag är petad från VM, jag har fått sparken, jag är inte med i toppen längre, min karriär är slut, jag är slut.

Jag som har prestationsknarkat i hela mitt liv har misslyckats med att nå mitt slutmål. Crescendot i min karriär är avblåst, min planering för de kommande åtta månaderna är bortblåst. Jag tänker att jag som person är ett fiasko, att jag har misslyckats monumentalt, att jag till slut blivit en bubbla som spruckit, en lögn som ertappats. Jag känner en skam inför andra personer i min omgivning att jag misslyckats med det som skulle bli det sista i min långa och lyckade domarkarriär.

Jag som alltid varit bra på att skilja kritik mot mig som person och i min yrkesroll som domare har plötsligt oerhört svårt att se en petning som något annat än ett definitivt slut för mig som person, att jag inte är värd något alls, att inget jag gjort eller kommer att göra någonsin kommer att påverka det.

När min fru repeterar sin fråga för tredje gången vaknar jag till.

”Nej”, svarar jag, ”men jag vet att det är slut. Det står så i internationell media.”

Sedan orkar jag inte mer. Jag bryter ihop. Min fru håller om mig och försöker trösta mig så gott hon kan. Vår femåriga dotter som just kommit in i köket stirrar förskräckt på mig. Hon är inte van att se pappa gråta, och vågar knappt komma fram.

Jag försöker förklara att jag är ledsen, att det inte hänt något farligt, att alla mår bra, att allt är precis som vanligt, att pappa bara är ledsen för att jag inte kommer att få döma VM i sommar. Vår dotter gråter, jag gråter och min fru försöker trösta oss. Jag försöker säga att det inte gör något, jag ljuger och säger att det här är egentligen det bästa som kunde hända:

”För nu kommer jag att vara hemma i sommar och inte bortrest i Ryssland sju, åtta veckor.” Det glada beskedet om sommarens planer tröstar vår dotter lite grann, och efter några minuter har hon glömt bort min missade VM-plats. Men det har inte jag.

Jag äter lite frukost. Tuggorna tar lång tid att svälja, och efter ett litet tag kommer vår äldsta dotter in och hon känner direkt att något inte är som det ska vara, och jag får förklara för henne också. Jag vet inte hur länge jag sitter där, men till slut sitter bara jag och min fru kvar vid köksbordet. Döttrarna har gått till sina rum.

Fyra år tidigare hade jag firat min VM-plats som en vinnare med champagne – nu sitter jag här som en förlorare, rödögd och försöker förstå vad det är som hänt.

Jag har fortfarande inte hört något officiellt från Fifa, men listorna som jag sett ser ut att komma från dem. Mer vet jag inte. Det blir mitt mantra under lördagen, medan de första journalisterna börjar kontakta mig. Jag tar inga samtal överhuvudtaget. Inte från vänner, kollegor eller allra minst journalister. Istället får jag flera sms från journalister som vill nå mig. Men jag undviker att svara också på dem. Vill fortfarande tro att någon från Fifa kommer att ringa mig. Kanske Busacca, kanske Collina. Någon som ringer och förklarar att det är ett missförstånd, att de hade glömt att lägga in mitt namn på listan.

Flera gånger tidigare i mitt liv har jag när jag haft mycket att göra, ett problem funnits i huvudet eller en klump i magen löst det genom att ta en lång löptur i frisk luft. Det kan låta banalt, men fyrtiofem minuter brukar rensa skallen, få mina tankar att klarna, jag blir lugn och får energi.

Men det är svårt att ta sig ut och springa just den här lördagen av flera anledningar. För det första är det bedrövligt väder. Snöblandat regn, blåsigt och halt på marken, men framför allt så har jag på tisdagen, några dagar tidigare, trampat snett under ett träningspass och min högra fotled är blå och svullen. Det gör egentligen alldeles för ont för att ens gå på den, än mindre springa. Men jag byter om och kommer till slut iväg ändå.

Det är halt, riktigt skitväder och jag har enormt ont i foten. Varje steg smärtar, pulsen dunkar och min högra fot känns som om jag fått på en pjäxa av misstag och jag försöker springa fortare och fortare trots att smärtan gör att jag grimaserar.

Folk jag möter känner inte igen mig. Jag har dragit ner mössan rejält, har blicken hela tiden riktad neråt mot marken för jag vill inte träffa någon alls.

Jag ser i efterhand att jag sprang 10,3 km, att jag nästan halva tiden hade extremt hög puls. Det är ett av de mest ansträngande träningspassen jag gjort de senaste månaderna, men jag känner ingen trötthet och efter tjugofem minuter har jag heller ingen smärta i foten. Halvvägs på min löprunda stannar jag upp i skogen, skakar på huvudet och börjar gråta. Jag sätter mig ner på huk, har svårt att andas ordentligt – jag vet inte om det är på grund av att träningen varit så intensiv eller på grund av min besvikelse. Förmodligen en kombination.

Jag mår lite bättre efter min timme i regnet. Men inte min fot. När jag stannar upp kommer smärtan på nytt, med ökad smärta. Jag haltar in där hemma, tar långsamt av mig kläderna och ser att jag har ytterligare missade samtal. Ännu fler journalister. Men jag orkar fortfarande inte svara.

Jag kommer på att jag måste meddela mina föräldrar och min syster om den nyhet som snart kommer att bli officiell. De ska inte behöva läsa det i en rubrik på Aftonbladet. Min mamma och pappa är på en längre kryssning i utlandet, och mina fingrar darrar när jag formulerar mitt meddelande till dem.

Jag låter telefonen vara på dygnet runt av två anledningar. Först för att någon från Fifa ska ringa mig, skicka ett meddelande eller på annat sätt kanske förklara att det är ett missförstånd, att jag visst är uttagen till VM. Efter några dagar, när nyheten blir officiell överallt, hoppas jag istället att någon från Fifa bara ska ringa mig och berätta varför jag inte blev uttagen, varför just jag och mitt team fått sparken.

Hur kunde jag gå från att vara rankad fyra i världen i januari 2017 till att inte vara bland de trettiofem domare som blivit uttagna? Hur kunde jag gå från att ha dömt Europa League-final 2016, semifinal i EM 2016, kvartsfinal i junior-VM 2017, till att nu vara helt isolerad, utfryst och petad?”

Boken heter Korthuset – en domares berättelse om kickarna och spelet bakom världsfotbollen.

Den är skriven av Jonas Eriksson tillsammans med Anders Cedhamre.

Jonas Eriksson är nu 47 år och slutade som fotbollsdomare för tre år sedan.