”Du måste fråga dig: Är det värt priset?”
Tottenhams största match – då sätter sig Erik Niva i psykoterapifåtöljen
Publicerad 2019-06-01
Det här är inte en artikel om vilka fans som lider mest, eller om vilka supportrar som är mest äkta.
Istället är det en text om hur vägen till en final i Madrid kan gå via en psykoterapifåtölj i Stockholm.
Vem ser inte fram emot sitt livs match? En typ av fotbollsanhängare som kanske är helt apart, kanske rätt vanlig.
Så det var alltså hit allting ledde.
Fredag i Madrid, dagen före dagen. Sången flyter liksom runt över staden – från torgen in i gränderna och vidare – och fungerar bättre än någon karta för orienteringen.
Var är jag? Vart ska jag? Till ljudet, till färgerna, till brölandet om hur Moussa Sissoko minsann ska gå hela vägen med 20 000 Tottenham-fans bakom sig.
Men just den sången ljuger.
20 000 är en alldeles för låg siffra. Det är väldigt många fler Tottenham-fans än så i stan, eller kommer i alla fall att bli det.
”Hur mycket har du betalat för din biljett?”
På serveringarna i torgens utkanter är det tre typer av samtalsämnen som fungerar som just de här dagarnas lumparhistorier, tjänstgöringsbetyg.
Hur mycket har du betalat för din biljett? Hittills är den högsta summan jag hört 6 000 pund, ungefär 75 000 kronor. I jämförelse är det tydligen ett fynd. En kompis i sportresebranschen beskriver det här som den dyraste matchen i världshistorien, enligt honom ligger marknadspriset just nu på 120 000.
Hur har du tagit dig hit? De flesta har landat i andra delar av den Iberiska halvön, men många har åkt buss från London och ett snille har tagit sig hit via Tunisien, Algeriet och Marocko. Tältat i öknen på vägen, billigt att först flyga till Tunis.
Vad var din lägsta punkt med Tottenham? Här trumfar min kompis Kyle med sin dubbelmacka, för han är den enda jag känner som både var på både 6–0-förlusten mot Sheffield United 1993 och 7–1-matchen i Newcastle tre år senare.
Någon av de äldre påminner om 1978 – hur vi åkte till Anfield med Hoddle, Perryman, Villa och Ardiles och ändå föll med 7–0 – men här och nu finns inte Liverpool, de håller till i andra delar av staden. Vi har nog med vårt eget. De kan ha sitt röda torg, vi har vårt vita.
Sol, sangria och sång strömmar ut därifrån. ”Ajax thought they'd won it, but Tottenham pulled it back...”. Nya ramsor om kvartsfinalen och semifinalen har redan hunnit sätta sig, men annars pratas det nästan inte alls om segrar och triumfer.
Det är smällarna vi återkommer till. Motgångarna på plan, regnet runt läktarna, motorstoppen på vägen hem. Inte enbart för att samla martyrpoäng, utan för att det krävs om det överhuvudtaget ska bli möjligt att sätta de här dagarna i sitt rätta sammanhang.
Vi trodde aldrig på det här. Hoppades inte på det, kunde knappt ens drömma om det.
Själv har jag såklart inte mycket att komma med i jämförelse, inte när jag vet hur många här som investerat ännu mer från ännu närmare håll under ännu längre tid. Ändå finns det ingen annan tanke – ingen annan dröm – som funnits med mig under lika lång tid.
35 år för mig. Mer än det dubbla för många andra.
Tottenham Hotspur FC, grundat 1882. Efter nästan 140 år till sist med en möjlighet att bli bäst i Europa, bäst i hela jävla världen. En enda möjlighet, en enda match.
Det är en match som definierar en klubb. Det är en match som definierar liv.
Så det var alltså hit allting ledde.
Måndag i Stockholm, början av finalveckan. Nere på källarplan i en sjukhusbyggnad går jag in genom en glasdörr. Det står ”Svenska institutet för kognitiv psykoterapi” på den.
Tottenham blev ett substitut för människor
Det var sannerligen inte min idé att komma hit.
När redaktionen först föreslog det var jag direkt avvisande – mitt supporterskap är vare sig ett experiment eller ett jippo – men med tiden övertygades jag av idén.
Jag inser att det finns något att psykologisera här, och jag tror att i alla fall en del av det är ganska allmängiltigt.
Men för den sakens skull ska jag ju inte påstå att jag är bekväm. De två psykologfåtöljerna inne kontoret står lite för nära varandra för att det ska kännas naturligt, och många av frågorna är ju av den där karaktären som jag normalt sett helst vill avfärda eller vifta bort.
– Om din sambo var här... Tror du att hon skulle beskriva dig som en person som är jättebra på att öppna upp sig och knyta an och släppa andra människor nära inpå?
Nä, det tror jag ju inte, och anledningen till att den här frågelinjen känns besvärande är så klart att den är berättigad. Jag har alltid haft ett självständighetsbehov som gränsat till det patologiska, det sjukliga. Men jag började väldigt tidigt investera väldigt mycket energi och känslor i fotbollen, i Tottenham.
Blev anknytningen till Tottenham ett substitut för anknytningen till andra människor? I någon mån var det förmodligen så, i viss utsträckning har det nog fortsatt vara det.
Poul Perris är en skicklig yrkesman – en av landets mest publika psykoterapeuter – och har såklart inga problem att snabbt nysta sig neråt i mitt emotionella virrvarr.
Varför blev allt det här egentligen så viktigt?
– Du beskriver det själv som att du gärna fyllt din egen tid ända sedan du var liten, att du gärna försökt lösa dina problem på egen hand. Att som människa vilja investera i någonting som man lägger en förhoppning i... Det är inte så gåtfullt eller svårbegripligt. Om vi inte skulle göra det – hur skulle det bli för oss människor då? Vi är sociala varelser, och man vill ju inte stå tom. Det finns alltid en livsstress för att inte vara i den där tomheten. Man behöver kunna släppa allt och bara bli fångad, behovet för att knyta an till något upphör inte. Vad man sedan kanaliserar det behovet i – hur man hittar känslan av tillhörighet, samhörighet och kontinuitet – det kan ju variera.
Våren 2016 vann Hibernian den skotska cupen för första gången på 114 år, och som alla andra njöt jag av bilderna på hur det euforiska grönvita havet unisont sjöng ”Sunsine On Leath” på nationalarenan Hampden Park.
Ändå var det en liten anekdot under efterspelet som verkligen berörde mig.
På en kyrkogård i västra Skottland hade en man som hette James Boyle begravts ett par år tidigare. ”I was a dad, papa and partner and I loved them all to bits”, stod det högst upp på gravstenen. Och lite längre ner: ”I supported Hibs, so if they win a cup, let me know”.
Dels var det något i hela livsteckningen som talade till mig – hur fotbollen hade sin självklara, konstanta plats cementerad strax under familjen – men i ännu högre utsträckning var det nog något med hur själva grundpremissen med allt det här redogjordes.
Det finns verkligen inga garantier. Många fotbollsfans som går igenom hela livet utan att någonsin få uppleva några titlar eller bucklor.
Jag är verkligen inte ute efter att tävla i lidande – än mindre känner jag något behov av att rättfärdiga att jag kommit att sympatisera med en engelsk klubb – utan snarare försöker jag förlika mig med min egen plats i tillvaron.
Numera är ju Tottenham en av världens rikaste, starkaste, mest konkurrenskraftiga klubbar. Men varför känns det inte så?
Proportionerligt gjorde jag egentligen mina största investeringar i Tottenham under 1990-talet och det tidiga 2000-talet. Det var då jag som 15-åring sparade pengar en hel höst och en hel vinter för att kunna åka över och se Ipswich Town hemma till våren.
Det var då jag valde bort universitet och högskolor för att flytta till London och min första säsongsbiljett, det var då jag sa upp mig från en sorts drömjobb i den svenska musikbranschen för att återvända några år senare.
Och det var även då Tottenham var som allra sämst.
Med tiden har mitt fotbollsliv gått att dela upp i två separata delar. Dels mitt professionella fotbollsliv, som alltid givit mig mångdubbelt tillbaka av den energi och det arbete jag hällt in. Men sedan även mitt emotionella fotbollsliv, som under så många år kostade långt mycket mer än det gav.
Hade någon frågat mig om mitt bästa White Hart Lane-minne på nyårsafton 2008 hade jag egentligen inte haft något svar.
Jag skulle fylla 30 då – sett fler än 60 matcher på vår hemmaarena – men hade på fullaste allvar inte upplevt något särskilt spektakulärt där. Inte en enda derbyvinst, inte en enda storseger.
Det bästa 15 år av regelbundet resande hade givit mig var en 2–0-seger mot Leeds i den femte omgången av FA-cupen, 1999. Både David Ginola och Darren Anderton gjorde vackra mål.
Känslan av en investering och en uppoffring som bara försvann rakt ner i ett svart hål satte sig under de åren. Den har jag sedan aldrig lyckats bli av med.
– They did, Daddy, they did, twittrade James Boyles dotter Kirsty efter att Hibs vann den där cupfinalen.
Sedan tog hon och de andra barnen med sig champagne till graven, men där andra enbart såg en feelgoodstory kände jag samtidigt även någon sorts orättvisa.
Kunde han inte fått se det medan han levde? En enda gång...?! Förtjänar vi inte alla i alla fall en enda jävla gång?
När slutade jag se fram emot matcherna? När började jag genomlida dem istället för att njuta av dem?
Nuförtiden är ju sociala medier överfulla av ystert självsäkra stridsrop så fort det drar ihop sig till avspark. ”It's matchday”, skränas det på Twitter. ”It's Spurs-day”, ekas det på Facebook.
Som om det skulle vara något att glädja sig åt.
Optimistiska fotbollsfans kan mycket väl vara den människotyp jag har allra svårast att relatera till. Något i min personlighet gör så att jag ofta tar ut motgångar i förskott, vad det än gäller, men aldrig blir det så uppenbart som runt fotbollen.
Frånsett någon enstaka cupmatch mot klubbar från lägre divisioner utgår jag från att Tottenham kommer att förlora i stort sett varenda match vi spelar. Det är inget jag koketterar med, utan det är min ärliga och uppriktiga känsla varje gång klockan tickar mot avspark.
Som jag skrev i något annat sammanhang för flera år sedan: ”Jag älskar fortfarande Tottenham Hotspur, kommer alltid att göra det. Jag önskar bara att de kunde ge fan i att spela några matcher”.
När helgen närmar sig behöver jag bara titta på spelschemat för att värdera den. Ifall Spurs spelar på lördagen är det söndagen jag ser fram emot.
Och – här är ju det som verkligen smärtar – jag vet att detsamma gäller för min familj.
”Dags för fotbollssupportern att gå och sätta sig på Svenska institutet för kognitiv psykoterapi”
Riskerna är för stora, den potentiella vinsten för låg. Om Tottenham vinner så lyfter det mig i några timmar, men om Spurs förlorar så kan jag svärta ner lägenheten under en hel helg.
– Vad handlar den där känslan om? Vad innehåller den?
Poul Perris tittar på mig med outgrundlig min. Här någonstans finns anledningen till att vi överhuvudtaget pratar, här någonstans ligger behovet.
I grunden finns det ju inget problematiskt med att knyta an till en fotbollsklubb, att engagera sig känslomässigt i den. Men när tanken på själva matcherna inte ger någon glädje? När besvikelsen över en förlust blir så mycket större än glädjen över en vinst? Och när det dessutom börjar gå ut över närstående?
Det är väl kanske då det är dags för fotbollssupportern att gå och sätta sig på Svenska institutet för kognitiv psykoterapi.
– Det här med att investera känslor och mening i något du inte kan påverka... Det är ju verkligen att utsätta sig för en sårbarhet, det kan du aldrig komma ifrån.
Innan vi började psykologisera fotbollen pratade jag och Poul Perris om musik, om bandet han en gång spelade i, om hur kraften i gitarrerna från Umeå elektrifierade hela landet.
Vi har allt det där gemensamt – eller vi hade i alla fall det.
I mitt eget huvud låter gitarrerna betydligt lägre nuförtiden.
Och ja, det är en sorg för mig att konstatera att saker som en gång i tiden betydde oerhört mycket för mig numera knappt når fram alls. Musiken är det tydligaste exemplet, men detsamma gäller även för litteratur och krogliv och i viss mån även samhällsengagemang.
Poul Perris lyssnar och tar in.
– Som människa är det ofta viktigt att ha mer än en känslomässig investering. Ju fler arenor där man kan känna samhörighet och anknytning – arenor som kanske är skilda från varandra – desto stadigare står du nog. Om det händer något med den ena så har man inte lagt allt i samma påse.
Ofta brukar jag rättfärdiga mitt Tottenham-engagemang med att det är min irrationella och ologiska ventil i vuxenvärldens förståndigt inrutad tillvaro.
Jag kan egentligen inte förklara hur jag föll för en uppnäst aristokratklubb från andra sidan havet. Det var bara så det blev. Jag kan egentligen inte försvara att jag fortfarande pumpar in mina känslor i en sönderkommersialiserad engelsk fotbollsindustri. Det är bara så det är.
Och trots allt finns det numera någon form av rationell kärna i supporterskapet som skrämmer mig eftersom den är så sårbar, så oskyddad.
”Så satans vackert att jag inte kan låta bli att fnittra”
Tidigare klamrade jag mig mest bara fast vid klubbmärket. Numera älskar jag ju faktiskt laget, spelarna, tränaren, arbetssättet och hela vårt jävla ethos.
Att nå Champions League-final genom att spendera prick noll pund över två transferfönster? Det är så satans vackert att jag inte kan låta bli att fnittra.
Så länge vi slutade elva i tabellen med George Graham som manager och Chris Armstrong på topp fanns överhuvudtaget inget att förlora. Men när vi tar oss till toppstrider och finaler med Mauricio Pochettino och Harry Kane så måste vi faktiskt vinna.
Och vi måste göra det innan det är för sent, vi måste göra det nu.
Kanske har vi nu tagit oss upp på en plattform där vi blir inbjudna till den där satans superligan, kanske blir det punkten då jag själv slutligen tappar lusten, kanske kan vi vinna den turneringen en dag – jag vet inte.
Tanken på den ideologiskt förankrade toppfotbollen hade jag givit upp för länge sedan. Men i en tid då så mycket är så smutsigt och fult kan jag ändå stå för ett Tottenham-lag som jag aldrig stått för ett fotbollslag förut.
Ingen seger före denna hade någonsin kunnat betyda lika mycket. Ingen seger efter den kommer någonsin att kunna betyda lika mycket igen.
Under VM förra sommaren stötte jag ihop med Glenn Hoddle i en rysk hiss. Egentligen är jag inte särskilt mycket för att ta selfies, men jämte Gascoigne, Ginola och van der Vaart är Glenn Hoddle den mest naturligt begåvade fotbollsspelaren jag någonsin sett på White Hart Lane.
Därtill är han ju en av våra egna, en lokal grabb knuten till klubben från det att han var åtta år gammal.
Både Hoddle och jag själv var på VM för att jobba som journalister, men det var ju inte direkt så att jag presenterade mig som en kollega när jag bad om den där bilden. Den delen av min identitet var självklart underordnad.
– I'm a Tottenham-boy, inledde jag.
Vi småpratade sedan en stund om hur bra klubben ändå mådde numera, innan vi skiljdes åt med ett par fraser om att vi kanske skulle ses på den nya arenan när den nu behagade bli färdig.
Men tre månader senare var Glenn Hoddle död.
Han hade precis lattjat lite med bollen i en av fotbollsshowerna på brittisk tv, då han drabbades av en hjärtattack. I ganska exakt en minut stod sedan hjärtat stilla, innan en medicinskt kompetent studiotekniker lyckades få igång det igen.
Allt det här utspelade sig på Glenn Hoddles födelsedag, och det finns ofrånkomligen något symboliskt i att han själv valt att fira den med en boll i en tv-studio.
– Hade jag dött hade det allra sista jag gjorde på jorden varit att sparka på en boll. Det finns något ironiskt i det. What a way to go.
Inte mycket mer än ett halvår har gått sedan den där dagen, men numera är ju Glenn Hoddle såpass återställd att han är tillbaka i tv-soffan. Gissningsvis har ni redan sett bilderna på hans reaktion då Lucas Moura sköt Tottenham till Champions League-final, hur Rio Ferdinand kom på sig själv mitt i extasen och oroligt höll en menande hand mot hans hjärta.
– Are you okay...?
Jodå, Glenn Hoddle var okej. Jag vet inte om det är rättvist att skriva att han mådde bättre än någonsin – men han befann sig i alla fall på en plats han aldrig tidigare besökt.
Samtidigt som Mauricio Pochettino grät efter slutsignalen snörvlade argentinaren fram ett tack som han visste vart han skulle rikta:
– Tack till fotbollen. Utan den är det inte möjligt att känna såna här känslor.
Glenn Hoddle förstod vad han menade. Precis som många andra som snuddat vid döden har han både reflekterat och omvärderat. Själv säger han att han framförallt blivit bättre på att uppskatta, på att värdesätta.
– Hade det inte blivit något mer hade jag aldrig fått se mitt barnbarn fylla tre år. Det slog mig. Jag hade aldrig fått se min son spela sin konsert i London. Det slog mig. Och jag hade aldrig fått se Tottenham spela Champions League-final. Det slog mig också.
Barnen. Barnbarnen. Fotbollen.
Sånt som får en människa att känna, sånt som får en människa att leva.
– Det är skönheten med den här sporten. Du kan vara 61 år gammal, och den kan ändå ta dig upp på höjder som du aldrig trodde att du skulle kunna nå.
För de allra flesta finns det överhuvudtaget inget i livet som kan jämföras med en slutminutsseger eller en upphämtning från ett tremålsunderläge.
I psykoterapifåtöljerna pratar vi om vanmakten jag kan fyllas av vid en särskilt smärtsam förlust. Hopplösheten. Men också om hur det någonstans är spelets regler, att du förmodligen måste ner i de där bråddjupa dalarna för att det ens ska finnas möjlighet att få tillträde till de där himmelska höjderna.
– Nu ska vi inte bli alltför teoretiska, men ett viktigt mål ger ju frisättningar i hjärnan som fungerar som rena duschen. Men det kommer potentiellt på bekostnad av de där extrema svarta hålen. Och känner man att det blir för slitigt i livet, då måste man ju ställa sig frågan om det är värt priset som människa.
Poul Perris fortsätter:
– Du kanske känner någon kompis som har knarkat, och ska man då säga till en sådan människa att sluta – då kan man ju inte låtsas som att han kommer att få de där kickarna av att gå ut i skogen istället. Det är något man i så fall helt enkelt måste sörja och acceptera. Man måste vara ödmjuk. Det gör jävligt ont som människa att ge upp något som varit så laddat.
”Nu är vi kvitt”
Var går gränsen till ett missbruk? Någonstans då konsumtionen kostar mer än den ger. Har jag passerat den? Mest hela tiden. Finns det en väg tillbaka till något sundare? Jag vet inte.
– Säg att Tottenham skulle vinna den här matchen... Vad tror du att det skulle innebära för dig?
Erik: – Att jag känner: ”Nu begär jag inget mer av fotbollen, nu är vi kvitt. Nu har jag fått allt jag någonsin kunnat önska, och nu kräver jag inget mer under resten av livet. Alternativet är ju någon sorts accelererande och accentuerad bitterhet: ”Tänk, vi var så nära – och så hände det här”. I så fall befarar ju att känslan av att inte fått betalt på investeringen skulle förstärkas ännu mycket mer. Och det kan jag känna mig orolig för, det kan jag verkligen.
Som han gör ibland sitter Poul Perris bara tyst i fem, tio, tjugo sekunder. Givetvis hörs visarna på en klocka ticka under tiden.
Sedan fortsätter han i oförändrat tonläge:
– Tror du, Erik, att det finns enkla lösningar på komplexa problem?
Erik: – Det är klart att jag inte tror...
– Men om jag stannar dig där... Du säger: ”Det är klart att jag inte tror” – men samtidigt hör jag ju något helt annat.
Erik: – Men fotboll som metafor för livet tror jag bara funkar till en viss punkt. Jag är ju någonstans glad över den här anknytningen – det är jag – men det är som att bandet som binder mig till Tottenham dragits åt så tajt om handleden att det nästan stryper blodtillförseln. Ifall det bara skulle lättas litegrann så behöver jag inte nödvändigtvis lösa upp knuten, den kan bara vara på en lite mer behaglig nivå. Och en enkel lösning för att komma dit... Det tror jag på fullaste allvar är att de vinner en match på lördag. Kruxet är att jag inte tror att de vinner, och då vet jag inte riktigt var jag står med det där bandet och hur det kommer att kännas därefter.
Tyst igen. Tjugo sekunder. Trettio.
– Vad tänker du just nu kring vårt samtal?
Erik: – Jaa... Jag känner väl att... De här knutarna – de sitter väl där de sitter, och de ser väl ut ungefär som de ser ut. Jag kan ju inte påverka resultatet av en fotbollsmatch, men jag tänker ändå att jag kanske kan påverka min reaktion på resultatet. Det är i så fall det som möjligen skulle kunna lösa upp något, men jag vet inte i vilken utsträckning det låter sig göras... Det är väl det jag sitter kvar med.
Dags att avrunda. Några fraser om de rent sportsliga förutsättningarna inför finalen, att Liverpool är klara och rättmätiga favoriter. Poul Perris konstaterar nickande.
– Vi kanske får all anledning att följa upp det här samtalet.
Erik: – Risken finns.
Bland alla historier och människoöden och olika vägar till Madrid är det ett som fastnat i mig mer än något annat.
Det finns en Tottenham-supporter som heter Ralph Turner, en av alla dem som ärvde både fotbollen och klubben av sin pappa en gång för väldigt länge sedan.
Egentligen skulle han såklart ha velat se finalen tillsammans med sin far, men det låter sig inte göras. Pappan har nämligen nyligen upptäckt buddhismen, och har förbundit sig till ett fyra månader långt retreat utan kontakt med yttervärlden.
Det finns ett nödnummer som går att ringa, men buddhisternas eget exempel för när det får användas är dödsfall inom familjen.
Just nu våndas Ralph Turner och hans familj över hur de ska göra med det där numret, hur akut det egentligen är för en nyfrälst buddhist att få information om en sensationell Champions League-final.
Något sådant skulle ju aldrig kunna inträffa.
Själv gav jag upp redan i oktober, då Luuk de Jong skarvade in 2-2 för PSV i den 87:e minuten av den tredje gruppspelsmatchen. När jag tänker igenom allt som hänt sedan dess får jag svindel.
De sena, nödvändiga målen mot PSV, mot Inter, mot Barcelona. Den oväntade bortborstningen av Dortmund.
Och så då allt det där som Ralph Turners pappa gått miste om på sitt buddhistläger; VAR-vanvettet mot Manchester City och vändningsvulkanen mot Ajax.
En gång i tiden hade jag inte lyckats skrapa ihop en enda verkligt minnesvärd match från White Hart Lane, trots att jag rest dit i mer än 15 år. På bara ett halvår har jag nu fått mer än de flesta andra fotbollsfans får på en livstid.
Kommer göra oändligt ont
Och nu sjunger vi i Madrid. Här ska Harry Kane, Harry Winks, Danny Rose och Dele Alli spela Champions League-final för Tottenham Hotspur.
Om jag tror att vi vinner? Inte alls. Om jag tror att det kommer att göra ont? Oändligt.
Det får lov att gå ändå, det måste göra det. För om jag inte får ut tillräckligt av detta – vad är då poängen? Då kan jag lika gärna låsa in mig på en buddhistcamp för gott.
På lördag kväll spelas en fotbollsmatch som jag drömt om i nästan 35 år, en match jag redan vet att jag kommer att minnas med starka känslor i resten av mitt liv.
Inget kommer att vara sig likt på andra sidan.
Vad var det han sa, Poul Perris? ”Det här med att investera känslor och mening i något du inte kan påverka är ju verkligen att utsätta sig för en sårbarhet, det kan du aldrig komma ifrån.”
Frågar du psykoterapeuten har jag knutit an till en fotbollsklubb där andra knyter an till människor, investerat emotionellt i den till missbrukets gräns. Frågar du mig är det en svårbemästrad sak att göra för någon som egentligen vill ha kontroll över sina odds och sina förutsättningar.
Men det var alltså hit allting ledde.
Madrid och en match som inte går att mäta. Nu är det dags att möta den.
Frasen är bortrationaliserad nu, men under många år pryddes Tottenhams klubbmärke av vårt latinska motto.
Audere est Facere. Att våga är att göra.