Betyder ingenting – tills de själva vinner
Brenning: Janne Andersson och Andreas Granqvist borde adressera det riktiga problemet
Individuella priser betyder ingenting för en fotbollsspelare.
Tills de vinner ett.
Janne Andersson och Andreas Granqvist borde adressera det riktiga problemet istället för att hota att hoppa av juryer och lägga ner galor.
”Det är det finaste priset man kan få”, sa Andreas Granqvist i ett glittrande konfettiregn när han vann guldbollen. Två år senare vill han lägga ner den och hela Fotbollsgalan.
Kanske hade det mest att göra med att landslagets lagkapten på måndagskvällen hellre hade gått upp på hotellterrassen på Cypern än suttit i en dunkel matsal med TV4:s strålkastare som enda ljuskälla. Då hade vi också kunnat vifta bort det som lite gammal hederlig fotbollslättja men nu var det trots allt inte bara landslagets lagkapten som var på krigsstigen. Även deras förbundskapten var på lägga ner-humör.
Ägnat hela sitt yrkesliv åt att välja
Redan innan galan uttryckte Janne Andersson en vilja att lämna juryn till Sveriges finaste fotbollsutmärkelse Guldbollen. Att bakgrunden är just Granqvists pris 2017 krävs ingen matchfixare för att lyckas gissa sig till.
Mittbacken fick då priset framför Emil Forsberg, något som väckte en ilska hos Forsberg som effektivt kanaliserats ut i media av hans agent. Nu vill Janne hoppa av och det verkar finnas en del stöd för att det trots allt är det bästa beslutet.
Men varför då?
Janne Andersson har ägnat hela sitt yrkesliv som fotbollstränare åt att välja spelare framför andra. Att värdera deras kapacitet, bedöma deras insatser och väga dem mot varandra för att bestämma vem som ska värvas och vem som ska spela. Du får vara med. Du petas.
Vad är det som plötsligt gör att det blivit så känsligt?
Om det är så att Anderssons val att sätta Granqvist framför Forsberg häromåret på allvar skapat en spricka i landslagsgruppen är det den konflikten förbundskaptenen borde ägna sin energi åt, snarare än att hoppa av ett juryarbete. För om en landslagsspelare inte kan glädjas med en lagkamrat har vi ju ett riktigt problem.
Tycker Andersson däremot på allvar att det är Guldbollen som är bekymret tycker jag att han rakryggat ska gå fram till Victor Nilsson Lindelöf och slita trofén ur händerna på sin mittback. Jag kanske tar i, men det finns flera saker som verkligen skaver här.
Andreas Granqvists motiveringar till att lägga ner galan är också fullt av frågetecken.
Där har ni sprängkraften
”Det är ju aldrig någon diskussion om Ballon d’Or ändå”, säger mittbacken tio dagar efter att Cristiano Ronaldos mamma anklagat ”fotbollsmaffian” för att ha berövat hennes son på fler upplagor av priset.
”Jag tror inte att det finns mycket intresse för individuella priser ändå”, säger Granqvist innan den fotbollsgala som Djurgårdens Mohamed Buya Turay stannade hemma från delar av en landslagssamling för att medverka på och dessutom skrev ett tre sidor långt tacktal för hand inför utdelningen av trofén till årets skyttekung i allsvenskan. Allt bara för att blåsas på uppmärksamheten när priset delades ut i Annexet, innan den tv-sända galan.
– Jag är så glad över det. Jag är den första från Sierra Leone som vinner en skytteliga i Europa. Det är fantastiskt och alla i Afrika gratulerar mig, sa Buya Turay ändå om priset.
Där har ni sprängkraften i individuella priser. En trofé för att uppmärksamma en spelare som gjort något fantastisk för sitt lag. En möjlighet för publiken, och lagkamraterna, att lyfta fram och hylla en individ mitt i den kollektiva glädjen.
En ryggdunk på en lagkamrat som gjort något bra.
Man ska applådera Andreas Granqvists ambition att vara en god lagkamrat men en ännu bättre lagkompis hade stängt munnen och låtit händerna tala när Victor Nilsson Lindelöf vann Guldbollen. En applåd hade varit mer än tillräckligt.