För dåligt, Sverige...
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2007-09-12
Bank: Inget snack – med det här spelet åker de ur VM med dobbarna före
1–1 mot Nigeria, och plötsligt är det lätt att säga två saker om VM:
Ja, ett svenskt landslag kan gå vidare.
Men inte det här.
När det är blött och läbbigt, när skott tar i ribbor, när en ensam nigeriska från västgötaslätten får bollen i ett straffområde där sju svenskor redan finns – det är väl då man ska prata om ”otur” och ”marginaler”.
Nej, det är det verkligen inte.
Chengdu blev som Blackpool, som Volos, som Washington, Erfurt, Melbourne, San José. En stad till vi inte kunde vinna en mästerskapspremiär i, och den här gången finns det ett tungt skäl till att det gör ont:
Nordkorea–USA.
Skrämmande bra match
När jag satt och såg den första matchen i grupp B kändes det som att VM började på riktigt. Det var en holmgång, mellan ett USA som är så vant vid att vinna att varje spelrörelse de gör går framåt – och ett Nordkorea som sprang som Sydkoreas herrar gjorde under Hiddink.
Det var... skrämmande bra.
Sverige spelade en premiärmatch med premiärspel, och om de bara fått med sig ett bra premiärresultat hade det förlåtit alla misstag.
Nu finns de där som stora, svenska frågetecken:
Varför var de så rädda för att spela sig fram, via mittfältarnas och anfallarnas fötter?
Varför föll backlinjens positionsspel igenom i slutet?
Varför får inte Lotta Schelin ut sin talang från kanten, varför utmanade hon inte inåt i planen en enda gång?
Nigeria är ingen dålig motståndare, men de är den sämsta i grupp B.
Glömde spela fotboll
Inför premiären skrev jag att det inte fanns några marginaler den här gången. Problemet var att spelarna byggde hela sitt spel på samma tanke.
De spelade med enorma marginaler. Sara Thunebro, vikarie för Frida Östberg, har lagets bästa fötter men hon använde dem nästan uteslutande till att skicka iväg bollen utan adress.
Hon var inte ensam om det.
Uppspelen blev långa, oartikulerade, mot spelare (Hanna Ljungberg, Victoria Svensson) som har alla kvalitéer i världen utom längd. När Dennerby plockade av Ljungberg så spelade det liksom ingen roll, Sverige hade ändå inte lyckats göra det till en match för henne.
Jag vet inte, men det kändes som att spelarna inför sig själva betonat aggressivitet så mycket att de glömde att spela fotboll.
Aggressivitet är bra, men bara om den har en riktning.
I går försvann Ljungberg, Svensson var magnifik varje gång hon fick bollen på fötterna – men det hände alldeles för sällan. På det hela taget fanns rätt många spelare som gjorde hyfsat ifrån sig när de väl hade bollen under kontroll.
Problemet? Att det nästan aldrig hände.
Och det här räcker inte.
Om Sverige fortsätter att spela med marginaler mot USA på fredag och Nordkorea på tisdag så kommer de att bli uppätna.
Kan inte kämpa ner USA
USA spelar som de alltid gör, de är fysiskt starka och väldigt direkt-på-mål även i sitt korta spel. Nordkorea spelade sin konditions- och kontringsfotboll med bra passningsspel, men var inte vasst (eller initiativrikt) nog framåt förrän Abby Wambach blödde och de fick spela elva mot tio tillräckligt länge för att göra båda sina mål.
Sverige kommer inte att kämpa ner USA.
Sverige kommer inte att orka mer än Nordkorea.
Sverige kommer – det är inget att snacka om – åka ur VM med dobbarna före om de inte vågar spela ett konstruktivt passningsspel.
Det fanns ju små glimtar mot Nigeria. Mittbackarna såg säkra ut igen. Hedvig Lindahl var trygg. Victoria Svensson, planens överlägset bäste spelare, hittade ett fint växelspel med Hanna Ljungberg före sitt ribbskott. Lotta Schelin kom i väldigt bra en-mot-en-lägen utan att utnyttja dem. Och mitt i andra halvlek blev jag glad hela vägen in när Caroline Seger djupledslöpte sig till ett inlägg från Sara Thunebro, mitt i straffområdet.
Det finns ingen anledning att ge upp det här mästerskapet än. Sverige kan fortfarande gå vidare.
Men inte med det här spelet, inte en chans.