Fagerlund: Svårt att inte känna sympati för Spurs
LONDON. ”Jag förstår inte hur vi inom fotbollen kan tillåta det”, sa den annars så sansade Roy Hodgson efter att ha fallit offer för den förödande handsregeln.
Dagen efter råkar Tottenham ut för samma sak. Det är svårt att inte känna sympati för både Roy och José Mourinho den här helgen.
”We have to wait it out José, you know that”. Det kan inte vara helt lätt att ha José Mourinho flåsandes i nacken som linjedomare. Tottenham hade en 1–0-ledning mot Newcastle men portugisen såg inte lugnare ut för det. Offside-situationen, där han ansåg att flaggan hölls nere alldeles för länge, var en av få gånger då Steve Bruces gäng hotade i djupled.
Mourinho verkade i alla fall köpa domarens förklaring. Den gången.
Spurs gjorde en av sina bästa matcher
Det har hänt en del sedan de båda lagen senast möttes på Tottenham Stadium. Då, en strålande sensommardag, lyckades Newcastle försvara sig till en knapp 1–0-seger. Ett minne som har etsat sig fast är när Jamaal Lascelles fäller Harry Kane i straffområdet i slutskedet av matchen (mittbacken friades den gången). Är det något som inte har förändrats sedan dess är det väl dels Lascelles hårda spelstil samt Steve Bruces cyniska system.
Om vi återgår till denna, något kyligare, dag samt batalj. En av de sista sakerna som Mourinho ropade innan halvtid var ”it’s okay to shoot!”. Det var inte svårt att förstå varför. Även om Kane drog just det skottet en bit utanför hade anfallaren haft åtminstone två riktigt goda möjligheter att hamna i målprotokollet. Heung Min-Son träffade både stolpen och ribban under första 45 minuterna.
Det var däremot Lucas som spräckte nollan, om än med förarbete från Kane vars inlägg gled förbi hela Newcastle-försvaret och fram till brassen vid den bortre stolpen. Liksom förra helgen var det fortsatt Son och Kane som stod för magin vid sista tredjedelen. Tacksamt nog stämde allt det övriga också.
Färre snälla pojkar
Jag har säkert skrivit det förr, men Giovani Lo Celso måste vara outhärdlig att möta. Mittfältarens ”grisigaste” aktion var när Miguel Almirón satte fart för att ansluta till Newcastles omställning. Lo Celso struntade i bollen, som var en bra bit därifrån, och valde att meja ned motståndaren i stället. Även om det varken var schysst eller snyggt är det precis det som Mourinho har eftersökt sedan han anlände: Färre snälla pojkar på planen.
Ett Newcastle utan skadade Allan Saint-Maximin är ett tämligen ofarligt lag framåt. Med det sagt går det att argumentera för att Spurs första halvlek var en av bästa (kanske den allra bästa) under José Mourinho. Dansken Pierre Emile Højbjerg såg betydligt bekvämare ut och styrde utan större bekymmer matchen ihop med Harry Winks och Lo Celso. Det måste ha varit en lättnad för tränare Mourinho som har skrikit sig hes om bristen på attityd.
En tanke som dök upp då det återstod en halvtimme av matchen var att Dele Alli inte var saknad, inte ens då Son tvingades kliva av med en befarad ljumskskada. Det är antagligen bara ytterligare en indikation på att det ska krävas mycket innan han är en del av startelvan igen. För tillfället, utan skador och med ett fungerande mittfält samt offensiv, är behovet av honom obefintligt. I dokumentärserien ”All or nothing” fick vi dessutom se en sida av Dele (småsnäsiga kommentarer i omklädningsrummet efter en förlust) som inte verkar uppskattas av samtliga lagkamrater.
Handsregeln är frustrerande
När klockan närmade sig övertid hördes Mourinho vråla: ”That’s a fucking penalty!” i femtedomarens (turligt nog) maskbeklädda ansikte följt av en bitsk harang på portugisiska. Det skulle visa sig bli en straff – fast åt andra hållet. Eric Dier hade möjligtvis kunna undvika att få bollen på handen i straffområdet om han hade lärt sig hoppa utan att använda armarna. Vilket känns lite mycket begärt.
I och med införandet av VAR har det blivit enklare att bestraffa den här typen av oavsiktliga hands (dessutom har regeln skrivits om inför säsongen). Om armen befinner sig i en onaturlig position då bollen nuddar den ska detta resultera i en straffspark som potentiellt kan avgöra utgången för en match. Det är på många sätt en ohållbar och frustrerande devis. Att alla är ”lika under lagen” gör saken en aning bättre, men inte mycket.
Jag håller med Roy Hodgson, som sällan tar till de verkligt stora orden, om att det till viss del tar död på glädjen och kärleken till fotbollen. Mourinho får vara glad för det lilla: Crystal Palace föll mot Everton. Tottenham får i alla fall med sig en poäng efter Callum Wilsons kvitteringsmål från straffpunkten samt ett kvitto på att de minsann kan agera som stygga grabbar - och alltså spela bra - under portugisen.