Griezmann högg så hårt han kunde
LONDON. Tio minuter in i matchen på Emirates talade det mesta för att Arsène Wenger skulle få triumfera i sin sista europamatch på hemmaplan. Men då hade en bekant från förr ännu inte sagt sitt.
Antoine Griezmann väntade förgäves på Wenger när hans egen framtid skulle avgöras. När Wengers öde i kväll skulle beseglas högg Griezmann så hårt han kunde.
Det var med uppenbart blandade känslor som Arsenals supportrar tog tuben till Arsène Wengers sista europamatch som tränare för Londonlaget. På Picadilly Line ut till Arsenal Station var stämningen uppsluppen, om än inte hetsig.
Atletico Madrid kom till London halvt utbrända, med skador på flera nyckelspelare och en trupp som decimerats till 17 tillgängliga seniorspelare. Som om tröttman inte räckte fick de Sime Vrsaljko utvisad efter en stämpling på Alexandre Lacazette och två gånger gula kort efter tio minuter. Diego Simeone blev Cholo-tokig och uppvisad på läktaren.
Hemmapubliken bjöds, med andra ord, på ett drömscenario som väl inte ens Arsenal skulle missa att utnyttja?
Nu är ju Atlético Madrid ett lag som inte alldeles självklart straffas ut så mycket av en man mindre, eftersom de ändå inte har några direkta ambitioner att styra en bortamatch mot Arsenal. Redan före Vrsaljkos röda hade hemmalaget visat att man hade för avsikt att spela anfallsfotboll och ytterbackarna Monreal och Bellerín att man riktade inläggen mot Alexandre Lacazettes panna. Det såg för all del ganska trevligt ut, men Atlético Madrid får ju inte skrämselhicka av sånt. Jan Oblak höll tätt utan några större åthävor, och när pressen ökade växlade Diego Godín och Saul upp försvarsjobbet till mer aggressiva nivåer. Emellanåt klev till och med Antoine Griezmann ner som mittback när hemmalaget tryckte på.
Beskriver hela dess identitet
De uppträdde med andra ord väldigt mycket som Atlético Madrid. Diego Simeones lagbygge är ju konstruerat för att kunna hålla nollan i 80 minuter med en man mindre, jag skulle nästan vilja påstå att den egenskapen beskriver hela dess identitet.
När man stått emot den värsta inledande anstormningen i London såg uppgiften faktiskt ut att vara överkomlig. Atlético Madrid fick förstås sina kontringsmöjligheter också. Vackrast var Thomas Parteys soloräd med tio minuter kvar av första halvlek, men det blev inte Partey som skulle förstöra festen.
En kvart in i andra halvlek hade Mesut Özil börjat sura. Det brukar vara ett dåligt tecken, men Arsenal fick ändå sitt förlösande ledningsmål när Alexandre Lacazettes spänstiga höjdhopp mötte Jack Wilsheres inlägg. 1–0 var ett fint utgångsläge inför returen i Madrid nästa vecka.
STAND UP FOR THE ARSENAL, skrålade den glada hemmapubliken och Arsène Wenger hade kunnat få lämna arbetsdagen med klart godkänt i betyg.
Men han ville ha något litet mer ut av sin sista europainsats på hemmaplan och jobbar ju hursomhelst inte med att stänga fotbollsmatcher.
Slipper tänka på transfersommaren
Atlético Madrid jobbar däremot gärna med att döda dem.
När Antoine Griezmann fick en djupledsboll och två Arsenalförsvare på fall var triumfen ett faktum. 1–1 på bortaplan med en man mindre i 80 minuter och ett utsökt läge att hjula till final i returmatchen i Madrid om en vecka.
Sommaren 2013 ville Wenger värva Griezmann till Arsenal och den dåvarande Real Sociedad-anfallaren väntade lydigt och tackade nej till alla andra intressenter. Men dagarna gick, och timmarna kröp allt närmare deadline när det blev uppenbart för Griezmann att Wenger ändrat sig (Arsenal värvade Yaya Sanogo som forward istället, paus för andhämtning och reflektion). Nästa sommar vägrade fransmannen lyssna på några som helst bud från Arsenal och valde Atlético Madrid istället. Resten är spansk nutidshistoria. Om en vecka kan klubben kvala in till sin tredje europafinal på fem år.
Arsène Wenger får trösta sig med att han i alla händelser slipper tänka på transfersommaren.
► GRATIS! Ladda ner Sportbladets app i iPhone & Android.
Se Europa League på Kanal 9 och Eurosport.se samt fler höjdpunkter från Europa League på Eurosport Player