Svensk fotboll måste förstå vad som sker
Simon Bank: Det händer inte av en slump
MONTREAL. Ut från VM, hem till Sverige, ner vid ritbordet.
Svensk damfotboll behöver öppna ögonen om de vill se den där ljusnande framtiden.
Själv tittade jag på Frankrike. En lektion så god som någon.
Besvikelsen låg förstås kvar, även om Pia Sundhage försökte trycka på omstartsknappen och staka ut riktningen mot ett kval till.
Men det regnade över Ottawa när Sverige slickade såren, och jag tog tåget till Montreal för att se ett lag och ett land som rör sig i en annan riktning.
Vi har lärt oss en del om fransk damfotboll de senaste åren, ska vi lära oss något av den också kan vi börja med att inse att ingenting sker av en slump.
I Montreals taktäckta OS-arena – den ritades av Roger Taillibert, arkitekten bakom Parc des Princes – viftade Les Bleues bort Sydkorea på en kvart, efter två klappklappklingande kvalitetsmål (Delie, Thomis). Det här är ett lag sprängfullt av teknik och konstruktivitet, ett lag fullt av Champions League-finalister och europamästare.
Målmedvetet arbete
Fransk damfotboll mår bra, och det beror inte på att en generation bara råkat dyka upp. Det beror på målmedvetet arbete, från förbund, klubbar och distrikt.
Visionären Jean-Michel Aulas byggde en storklubb i Lyon, och engagerade sig i kvinnors fotboll. I Paris har damerna fått smulor från herrarnas bord, men smulor som är stora nog för att lyfta dem till europatoppen.
Vilken sorts nytta landslaget haft av det? Jo, rätt mycket större än vad Sverige haft av ett Tyresö eller ett Rosengård.
När allsvenskan summerades i fjol var två av de tio i toppen av skytteligan svenskor. I Frankrike var sex av de tio första fransyskor, i Bundesliga var sju av tio tyskor. I Champions League-spelet var 68 procent av de spelare som fick mest speltid för PSG och Lyon franska spelare, i tyska toppklubbarna Wolfsburg och Frankfurt var 72 procent tyskor. I Linköping och Rosengård var motsvarande siffra 38 procent svenskor.
I Tyskland och Frankrike får inhemska spelare chansen. I Sverige läser vi mest om dem när de skadar sig.
Det vi ser i landslaget är det som grundläggs i klubbarna. Och det som sker i klubbarna är ett resultat av vad som händer i förbundet.
I samma klass som Zidane
Om vi ska låna Sundhage-språk för att ge en bild av utvecklingen i Frankrike de senaste åren så skulle det låta så här:
”En gång i månaden drar en gammal kärring på sig fotbollsskorna för att lira boll med Zinedine Zidane och Olivier Dacourt”.
Kärringen heter Brigitte Henriques och brukade vara landslagsspelare. De senaste åren har hon ägnat åt att för det första slutföra sin utbildning – hon gick i samma klass som Zidane och Dacourt – för det andra sätta fart på PSG:s moderna projekt, för det tredje bygga upp fransk damfotboll från grunden.
Henriques är den första kvinna någonsin som blivit generalsekreterare i franska fotbollsförbundet (FFF), bland det första hon gjorde var att sjösätta planen ”La féminisation du football féminin”, direktöversatt ”förkvinnligandet av damfotbollen”.
Man kan diskutera namnfantasin i det där projektet, men inte riktningen.
Le football des Princesses (fotboll för prinsessor) ska locka spelare från skolorna.
Mesdames, franchissez la barrière, (mina damer, kliv över staketet) ska få kvinnor att engagera sig i ledarroller.
Club des Internationales (Landslagsklubben) ska fånga upp kunnandet från tidigare landslagsspelare.
FFF arrangerar damfotbollsveckor, de har fått gratistidningar med stora upplagor att konsekvent skriva porträtt av profiler i sporten, och framför allt har de ökat antalet aktiva spelare med 35 procent sedan 2011.
Konkret breddsatsning
Nästa år når Frankrike hundratusenstrecket, två år efter det arrangerar de EM på hemmaplan. De har professionella klubbstrukturer, hyfsad ekonomi, en medveten utbildning och en konkret breddsatsning.
Och de är inte ensamma om det.
Om Sverige ska åka hem från VM med insikter i ryggsäcken så ska de inte stanna på planen. Visst, det är klart att det hade varit fint att redan nu ha en vänsterback som lilla Laure Boulleau (de kallar henne ”Bullen”), ett geni som Louisa ”Titou” Necib eller moderna, smarta fartspelare som Delie eller Thomis – men framför allt behöver svensk fotboll förstå att det händer saker på annat håll.
Spanien är mil efter organisatoriskt, men får fram talanger. Australien har rullat igång ett ambitiöst och omfattande belgiskinspirerat utvecklingsprogram. USA och Tyskland krymper inte.
Frankrike slår till slut Sydkorea med solklara 3–0 och ska spela en vidöppen kvartsfinal mot Tyskland. Under tiden åker Sverige hem och ska börja om med Pia Sundhage och en ny generation.
Får den där generation det stöd de behöver i klubbarna? Hanteras skador professionellt? Finns det moderna spelidéer, en medveten satsning på eget och ungt?
Det var landslaget som föll i Kanada, de var ålderdomliga i sitt spel, vi fick inte se ett enda riktigt genombrott.
Det skedde inte av en slump, det heller.