Bank: Killarna vann visst med 95-5, igen
Politik är att vilja.
Svensk idrott pratar gärna om den, viljan att förändra samhället, men i skuggan av en pandemi blir det tydligt hur de tänker:
– Samhället, va. Det är som det är.
Jag har haft väldigt roligt åt det, väldigt länge. När England skulle spela VM-fotboll i Volgograd 2018, 75 år efter att blodet flödade i det som förr hette Stalingrad och världen förändrades i grunden, fick lagkaptenen Harry Kane frågor om den historiska tyngden av att befinna sig på just den platsen.
– All we can do is play football, sa Harry, And the history is what It is.
Det var så platt, men så sant. Historien är ju vad den är, det är framtiden och nuet vi kan göra något åt.
Bakåt kan vi se krigen och slagen och rasismen och kolonialismen och nazismen och orättvisorna. Framtiden snickrar vi på varje sekund. De senaste årens revolutioner har varit synligare än på årtionden, oavsett om det handlat om arabiska våren, metoo eller Black lives matter.
Saker rör sig. Starkare, snabbare.
Lite mindre människor än andra
I vårt lilla fönster har damfotbollen blivit en tydlig arena för jämställdhet, sporten har blivit stark nog för att lyfta fram allt från latinamerikansk misogyni (abortfrågan, religionen) till ekonomisk diskriminering (equal pay!) och hbtqi-frågor.
Där finns de stora dragen, den stora bakgrunden. Det är de som gör att de små stegen märks och ifrågasätts.
Det har helt enkelt blivit svårare att leva i världen utan att också märka att många ifrågasätter den.
När regeringens krisstöd i spåren av covid-19 fördelas så är det inget som bara passerar. När damsidan tilldelas fyra och en halv procent av stödet till elitklubbarna, herrsidan 95,5 procent, så höjs röster. I Sportbladet dundrade KIF Örebro-basen Fredrik Stengarn (verksam i en stad där herrallsvenskan ÖSK fick stöd motsvarande hela det samlade stödet till de tolv damallsvenska klubbarna) effektfullt:
– Det här var ett gyllene tillfälle att visa att fotbollsfamiljen faktiskt är en familj som också bryr sig om sina döttrar, sa han.
Kriser slår hårt mot människor. Särskilt mot de som är lite mindre människor än andra.
Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen (mp) skrev en debattartikel om det här i våras, med anledning av covid-pandemin. Hon (och partikollegan Peter Eriksson) var tydlig:
”Både i Sverige och globalt ser vi hur kvinnor drabbas särskilt hårt av de sociala konsekvenserna av Coronakrisen. (- - -) Vi vet att kriser och katastrofer riskerar att slå hårt mot grupper som redan är marginaliserade och diskriminerade. Det gäller även denna kris. Därför är det helt avgörande att vi inte glömmer dessa grupper, varken i den akuta fasen vi befinner oss i nu eller i det kommande arbetet med att återuppbygga världen efter krisen.”
De syftade nog inte på damfotboll.
I Tyskland valde fyra CL-klubbar på herrsidan att avstå och skjuta till medel på motsvarande nästan 200 miljoner kronor i en solidaritetsfond för att rädda krisklubbar och damklubbar att stå på fötter genom krisen.
I Sverige fick tre klubbar dra sig ur Elitettan redan inför säsongen, men när stödet fördelas landar brödsmulor hos klubbarna på damsidan.
Vad det beror på?
Att det är så här verkligheten ser ut. Intäkterna är tiofalt större på herrsidan, de omsätter mer och anställer fler på herrsidan, organisationerna är starkare och mer professionella på herrsidan, publiken är större på herrsidan, ansökningarna har varit mer genomarbetade på herrsidan.
Där behoven är störst är handlingskraften minst. Så förstärks strukturer. Det är som med vården: det är empiriskt bevisat att det är de välutbildade, infödda maktklasserna som får bäst omsorg. För att de kan och orkar kräva den.
Är det ett krisstöds uppgift att vilja något annat? Att klistra in en vilja i den marknadsekonomiska ekvationen?
Kanske inte. Men det är någons ansvar att någon gång titta på verkligheten, konstatera att den är sned, och försöka vrida den rätt.
Fotbollsfamiljen älskar att prata om sin samhällsroll, det enda den älskar mer är att vinna.
Idrotten går igenom en enorm kris, över hela fältet. Killarna vann visst med 95-5, den här gången också. Grattis?