Hervé Renard: ”Vi måste göra bättre än så”
Publicerad 2023-07-21
PARIS. Det är ett evigt tankeexperiment för franska fotbollsfans: Hur bra kan damlandslaget bli om man bara undviker alla konflikter?
Mästerskapsspecialisten Hervé Renard övergav de saudiska petrodollarna för att svara på den frågan i sommar. För honom är det helt och hållet en fråga om de franska skallarna.
– Det är en psykologisk barriär som vi måste göra upp med, säger Renard i en intervju med Sportbladet.
Efter sex stormiga år under Corinne Diacres beryktade järnstyre har han haft knappt fyra månader på sig att få ordning på den enorma talangbank som är fransk damfotboll. Och strategin jämfört med hans skygga företrädare på posten är tydligt annorlunda.
– Målet är att landslaget ska synas mer i media, att det ska exponeras så mycket som möjligt. Många klagar på att damfotbollen inte syns ordentligt, men det är också upp till oss att anstränga oss lite, säger Hervé Renard när Sportbladet träffar honom på Franska fotbollsförbundets huvudkontor i Paris.
En tjugondel av lönen
Det är ett drygt halvår sedan som han ledde Saudiarabiens herrlandslag i fotbolls-VM i Qatar och inledde turneringen med en sensationell seger mot Argentina i gruppspelet. Att lämna uppdraget när hemlandet kallade var däremot inget svårt val. Det var faktiskt Hervé Renard själv som ringde förbundet och erbjöd sina tjänster. Att bryta kontraktet med Saudiarabien som löpte fram till 2027 var desto lurigare och Renards agent slet sitt hår över beslutet att hoppa på ett uppdrag med bara en tjugondel av lönen från gulfstaten.
– Det är en stor ära att få leda landslaget, inte minst sett till kalendern den närmaste tiden. Av de senaste tjugo åren har jag kanske jobbat fyra i Frankrike, det är lång tid borta från mitt hemland. Utöver det fungerar allt fantastiskt bra. Den första tiden har varit helt perfekt.
Den franska kalendern innehåller förstås sommarens VM i Australien och Nya Zeeland. Nästa sommar stundar det, med franska ögon, ännu större målet: OS i Paris. Det är med andra ord ett landslag som kommer ha ögonen på sig av hemmapubliken. Så vad ska Hervé Renard göra åt den långa nutidshistorien av misslyckanden på damsidan, känslan av en förlorarkultur?
– För mig är ekvationen enkel. Det är psykologiskt. Mentalt. I samtalen jag haft med mina spelare har de ofta pratat om detta, att deras klubbkamrater från andra länder ofta frågar dem hur det kommer sig att de aldrig vunnit något trots den höga kvalitén. Det är en psykologisk barriär som vi måste göra upp med. Det är lätt att säga och inte lika lätt att göra, men det är mitt mål.
Kommer du jobba med en psykolog?
– Nej, det jobbet gör vi själva. Det är det jag gillar mest inom fotbollen, den mänskliga aspekten. Nu måste varje spelare övertyga sig själv, ha mer självförtroende när hon bär landslagströjan. Vi måste vara ett kollektiv utan att svaja, från första till sista spelare, genom hela staben.
Nådde semi – trots skandalerna
Men psykologi är inte allt.
Få fotbollsländer har genomlevt så många kontroverser på damsidan som Frankrike de senaste åren. Från Corinne Diacres beslut att byta ut Wendie Renard som lagkapten 2017, till jätteskandalen i PSG häromåret då Aminata Diallo misstänktes ligga bakom överfallet och misshandeln mot lagkamraten Kheira Hamraoui och vidare över EM 2022 då Amandine Henry och Eugénie Le Sommer petades ur truppen på oklara grunder. Les Bleues nådde trots det sin första semifinal i ett mästerskap på tio år i England.
Under första gruppspelsmatchen mot Italien, som Frankrike vann med 5–1 och bländande spel, twittrade The Guardians fotbollskrönikör Jonathan Liew vad många känt på slutet: ”Tänk hur bra Frankrike varit om spelarna dessutom tyckte om varandra”.
I vintras blev situationen i landslaget ohållbar då stjärnorna Wendie Renard, Marie-Antoinette Katoto och Kadidiatou Diani bojkottade spel i landslaget ”under nuvarande ledning”. Efter sex år och ännu fler öppna bråk fick Corinne Diacre till slut lämna uppdraget som förbundskapten.
Trots Olympique Lyonnais snudd på världsherravälde på klubbsidan de senaste femton åren har landslaget aldrig kommit upp på samma nivå. På grund av konflikterna, brukar det analyseras. Är de oundvikliga för fransk del kan man undra, nödvändiga rentav?
– Nej, nej, det går att undvika. Jag gillar inte konflikter så mycket. Det finns lag som använder sig av det för att vinna, i Italien har man sett det mycket, men jag tror att när Frankrike lyckats erövra stora titlar är det för att alla planeter står rätt. Tack vare Didier Deschamps som lyckades få ihop en grupp, först som spelare, sedan som tränaren. Det är det man måste lyckas med och man måste göra det ordentligt och inte fastna i små historier som bara gör damfotbollen illa. Man måste tänka mer på kollektivet än på sig själv. Det är mottot här.
”Måste alltid vilja mer”
Har du fått grepp om vad som hänt i landslaget, eller intresserar det dig inte?
– Nej, det intresserar mig inte. Jag har jobbat i flera länder där det funnits problem före min tid och jag har lyssnat på det men sen inte känt av det alls. Det viktiga är att vi från och med att det här äventyret började i april gör det så bra som möjligt. Vi får prata med varandra, säga vad vi tycker, men uppträdandet ska vara ofelbart.
Så fort Hervé Renard fått nycklarna till kontoret på fotbollsförbundet ringde han upp bojkottningstrion Renard, Diani och Katoto och löste upp knutarna.
Veteranerna Amandine Henry och Eugénie Le Sommer var nästa två namn på listan, varav Henry fick lämna truppen nyligen på grund av en skada. Att Marie-Antoinette Katoto och Delphine Cascarino också missar VM är ett rejält avbräck för Frankrike, men i övrigt har man inte mycket att skylla ett misslyckande på den här gången. Förbundet har satt semifinal som officiellt mål i sommar.
– Är man femma på världsrankningen är det ett rimligt mål. Det är inte en övermänsklig utmaning. Frankrike har som bäst kommit fyra i ett världsmästerskap, vi måste göra bättre än så. Man måste alltid vilja mer. Men låt oss stanna där för stunden och sen, om vi lyckas med det målet, får vi se vad som händer då.
Vilka är favoriter att vinna VM-guld?
– Jag tycker att det här mästerskapet påminner lite om herrarnas senaste VM i det att det inte finns någon jättefavorit. Men de bästa lagen känner alla till; USA, Tyskland, England, Sverige, kanske Kanada också. Och Spanien där utvecklingen går jättefort, precis som Nederländerna. Och kanske ett överraskningsland från Sydamerika, som Brasilien. När jag tränade Marockos herrlag såg jag utvecklingen. Jag kom dit 2016, det var då man startade damlandslaget, och sju år senare har de gått framåt enormt mycket. Det gäller att passa sig för alla lag.
”En massa idéer och fördomar”
Hervé Renards egen spelarkarriär nådde som högst till klubben Cannes, där han tillbringade nio år på 1980-talet, samtida med en ung Zinedine Zidane och svenske Johnny Ekström.
– Just ja, den långe snabbe svensken, han hade varit i Bayern München och Empoli innan minns jag. Vad hände med honom?!
Efter att han begav sig utomlands som tränare 2004 har Hervé Renard hunnit med att basa över inte mindre än fem afrikanska landslag. Fenomenet med vita män som tränar afrikanska landslag brukar i den franskspråkiga världen kallas ”le sorcier blanc” – den vite häxdoktorn – och rymmer en hel diskussion om nykolonialism och dåligt afrikanskt självförtroende. I raden av ganska mediokra franska fotbollstränare som inte håller måttet för Ligue 1 sticker Hervé Renards afrikanska cv ut. 2012 vann han afrikanska mästerskapet med skrällaget Zambia, som aldrig varit i närheten av titeln tidigare. 2015 gjorde han om bedriften med Elfenbenskusten och blev först någonsin att ta hem pokalen med två olika landslag.
Skalpen mot Argentina med Saudiarabien i VM satte hans namn ytterligare på kartan, även om han för egen del grämer sig mer över att man förlorade nästa match mot Polen, efter en missad saudisk straff när det stod 0–0.
Finns det något besläktat i att träna afrikanska och arabiska lag och ett damlandslag?
– Ja lite, man får slåss mer för det finns en massa idéer och fördomar. När man slår Argentina med Saudiarabien får man respekt. Detsamma gäller för damfotbollen; om man spelar bra och fin fotboll genom turneringen kommer folk att titta. Men det är helt upp till oss och hur vi spelar. Det här är ett drömläge för fransk damfotboll att gå framåt, senare kommer Nations League som också kommer föra sporten framåt och så OS här nästa år. Massor med ljus kommer att riktas mot damfotbollen, det är viktigt och välförtjänt.
Det finns en politisk dimension här?
– Ja, jag har ett uppdrag. Ett som förbundskapten, det vill säga på planen, och en jättemission vid sidan av. Ingen har sagt det till mig, men jag tror att de valt mig av den anledningen också. Jag har tagit på mig rollen som förmedlare. Jag tackar ja till mycket fler intervjuer än jag gjort som herrtränare för att jag tror att det är viktigt för damfotbollen. Jag måste göra mitt för att tjejerna ska få det ljus på sig de förtjänar.
Förstår delvis kritiken
Hervé Renards engagemang för damfotbollen må vara ungt, men det är tydligt att han menar varje ord han säger. Det ändrar ju inte på det faktum att han tränade Saudiarabiens landslag, med pengar från en blodig regim där kvinnor saknar grundläggande rättigheter, fram till dagen då han tog på sig hatten som härförare för fransk damfotboll. Nu leder han Frankrike i ett mästerskap där Saudiarabien var tänkt som en av sponsorerna, men där spelarkollektivet vägrade. Hervé Renard säger att han förstår delar av kritiken, men att man ”blandar ihop en massa olika saker”.
– Många vill prata om det som är utanför sporten och det är bra. Men man kan inte alltid haka upp sig på samma saker. Jag har bott i Saudiarabien i fyra år och framstegen för kvinnors rättigheter har varit enorma under den perioden. Nu finns det en damliga i fotboll där, den startades för ett och ett halv år sedan, jag var inbjuden att titta på den första finalen. Vi pratar om saker här som präntats in i årtionden för att inte säga sekler, i en kultur som är annorlunda. Vi måste också prata om det som går framåt. 70 procent av den saudiska befolkningen är under 25 år. Saker förändras och kommer fortsätta förändras jättesnabbt. Man kan inte revolutionera allt på några månader.
Det saknas som bekant inte invändningar mot den typen av resonemang kring Saudiarabien och andra diktaturer som håller på att göra europeisk fotboll till sin. Förra året avrättade landet 81 män på en dag, bland annat för ”felaktig tro”. Hervé Renards engagemang för länder ”i fotbollsperiferin” har oavsett det varit mycket framgångsrikt och byggt en ganska oortodox tränarkarriär. Den närmsta månaden ska han leda ett av världens talangtyngsta landslag förbi mentala hinder och fram till den position där alla tycks ense om att Les Bleues hör hemma.