Niva: En kväll besudlad av svinigheter och fjanterier

Erik Niva

JOHANNESBURG. Vi fick några glimrande sekvenser och vi fick en svängigare andrahalvlek än väntat – men mer än något annat fick vi en kväll besudlad av svinigheter och fjanterier.

Vi fick en minnesvärd match att glömma.

Jag har aldrig varit mycket till moralist, men en sån här match får mig att känna mig som den ilskna Hem och Skola-tanten på föräldramötet.

Vad har egentligen hänt med den här sporten och de som utövar den? Vilka värderingar är det som präglar dem?

Brasilien besegrar Elfenbenskusten. Jaha. Det vi tar med oss ut på andra sidan är en provkarta av sjaskighetens olika nyanser.

Någon fuskade. Någon ljög. Någon gjorde båda delarna. Någon delade ut en tjuvsmäll. Någon spelade direkt våldsamt. Någon filmade, mest bara för att ställa till det för någon annan.

Det var inget häpnadsväckande eller chockerande med det.

Liknande saker händer ju i var och varannan match. Jag är själv avtrubbad, brukar inte reagera särskilt hårt när andra tycker att matcher spårat ur.

Avgjorde med dubbelhands

Det som gjorde det här mer iögonfallande än vanligt var dels den här allt-på-samma-gång-effekten – i synnerhet på en dag då det franska landslaget desintegrerat och det italienska överdoserat på filmningar – men framförallt det entydiga utfallet.

Den bittersura sensmoralen; fotboll är en sport där fusk lönar sig och den mest samvetslöse vinner.

Luis Fabiano avgjorde matchen med en dubbelhands som han sen ljög för domaren om.

Kader Keïta rullade runt, spelade död och fick en klumpig Kaká utvisad och avstängd.

Franske domaren Stéphane Lannoy gick in med en vilja att låta spelet flyta. Han lämnade över mycket matchansvar till spelarna, behandlade dem som vuxna människor.

För den sympatiska godtrogenheten bestraffades han hårt, och måste tyvärr kritiseras rejält.

Jaja, nog med gnagande på indignationens moralkaka för den här gången – tillbaka till den där fotbollsmatchen som redan bleknat bort bakom de där bluffbarikaderna som skymmer sikten.

På många sätt var det ju en match som främst formades av Sven-Göran Eriksson, av hans välbekanta förtjänster och brister.

Det här var länge som att se hans England i grönvita tröjor och färgglada skor.

Samma hyperfokus på den kompakta formen, på de tio samlade männen bakom bollen som alla letade efter möjligheten till den raka, snabba omställningen.

Så kom det första baklängesmålet – en kombination av fina individuella brasseprestationer och misslyckade ivorianska försvarschansningar – och förde med sig en ohyggligt välbekant fråga.

Nu då, Svennis? Har du någon Plan B?

Tvingades att replikera

Det gick en halvtimme utan att Elfenbenskusten formulerade något svar, ett långt matchsjok där det som tidigare varit ett försvarbart avvaktande gick över i kostsam passivitet.

Så kom det andra baklängesmålet – en fuskfejkad kopia av Pelés finalmål 1958 – och så kom det tredje.

Nu gick det inte längre att låtsas som att det fortfarande stod 0–0 och att ingen hade ställt den där frågan.

Sven-Göran Eriksson var helt enkelt tvungen att komma med en replik, kasta sin instinktiva försiktighet, hiva ut Eboué, slänga in både Gervinho och Keita, vänta och se.

Det såg väl visserligen inte ut som någon särskilt välrepeterad rockad, men i slutändan gav den likafullt viss effekt.

Elfenbenskusten fick en reducering som innebar skillnaden mellan ett helt hopplöst läge och en slutomgång som fortfarande lever.

Afrika största hopp försvann

Men nä, misstanken är att det var för lite, att det kom för sent – att det här var kvällen då Afrika blev av med sitt största VM-hopp och Sven-Göran Erikssons dröm om ett liv bortom kvartsfinalerna tog slut.

På andra sidan planen – ett Brasilien som rättfärdigade sin ställning som en av de främsta VM-favoriterna.

Det är ett lag som är väldigt svårt att spela mot, som behärskar alla typer av matchbilder.

Sjunker du djupt mot dem är de tillräckligt bollsäkra för att förr eller

senare dyrka fram den enda lilla luckan de behöver. Försöker du föra matchen har de tempot och djupledsspelet för att kontra dig sönder och samman.

Ska du lyckas besegra de gulgröna måste du vara bättre än dem på något som de är väldigt bra på.