Bank: Förjävligt, men förtjänar vi annat?
Påkomne Platinis partner eller en tortyranklagad shejk – det är bortom satir
Fifa ska reformeras, valet står mellan påkomne Platinis partner och en tortyranklagad shejk från en ickedemokrati.
Men inget börjar där.
Vill vi ha en verkligt ren fotboll finns tre ansvariga på närmare håll:
Du. Jag. Vi.
Rent geografiskt vänder vi oss alltså mot enorma Hallenstadion i Zürich, det är här det ska röstas.
Rent symboliskt befinner vi oss någon helt annanstans. Det sjunkande cyniska skeppet Fifa ska räddas genom att 207 nationsförbund (demokratiskt representerade av två kvinnor och den massivaste pungväggen på den här sidan Talibanska Sportskytteföreningen) leker ole-dole-doff mellan kungligheter från ickedemokratier, en köpt sydafrikansk affärsman och två gamla assistenter till Blatter och Platini.
ÄNTLIGEN!
Inför Fifa-valet har det pratats om röstningsbås, om att man inte ska få ha med sig telefoner in i dem, eller om de inte borde vara genomskinliga för att undvika fusk.
Det är alltså med den här showen Fifa ska tvätta bort tvivlen, det är så här de ska återvinna förtroendet från en fotbollsvärld som enligt FBI och åklagarhöken Loretta Lynch hittills bara gläntat på förhänget till miljardmutor och mörka pengar?
Det är bortom satir.
Det skulle inte gå att fantisera ihop det ens om man försökte.
Fifa är pressat. Den favorittippade shejk Salman bin Ibrahim al-Khalifa från Bahrains styrande familj – han som misstänks både för att ha använt öronmärkta utvecklingspengar till att driva personlig kampanj, och att ha varit ansvarig för en tortyrsugen kommitté som ställt demonstrerade idrottare till svars under den arabiska våren – har påstått att skandalerna kommer att kosta Fifa nära fem miljarder under en fyraårsperiod.
Som Nicholas McGeehan på Human Rights Watch uttryckte saken:
– Om en medlem av Bahrains kungafamilj är den renaste som Fifa kan hitta så verkar organisationen ha den tunnaste, minst etiska talangpoolen i hela idrottsvärlden.
Bara ett ruttet tak på ett ruttet hus
I vår del av världen är de flesta övertygade om att den leende, språkbegåvade, 40-lag-i-VM-Gianni Infantino är rätt man att ta över rodret. Uefa har lagt miljoner på att privatflyga runt honom för att driva kampanj, och i konkurrensen ser han ren ut i dag. Ingen vet hur det är i morgon, när FBI grävt klart.
Och frågan är om det spelar så stor roll, egentligen.
Det finns inget lättare än att peka finger (Långeman känns rimligt) åt blatterokratin, men det vi ser i Zürich är alltjämt bara ett ruttet tak på ett ruttet hus.
När Transparency International (TI) granskade de 209 nationella förbundens transparens kom de fram till att offentliga dokument saknas i 81 procent av dem. TI såg över fyra grundläggande krav (ekonomisk redovisning, organisation, årsrapporter, etisk kod), och bara fjorton förbund levde upp till deras ganska grundläggande krav på etik och öppenhet (Sverige var ett av dem). Över 40 procent av förbunden brast i alla fyra kategorierna.
Idrotten – inte bara fotbollen, som Sebastian Coe brukar säga – är extremt utsatt för mörkande och fiffel. Vi vet det. Och vi vet att det inte enbart rör sig om bananrepubliker utan demokratisk tradition. De fulaste fiskarna har fått simma rakt in i de allra finaste, fylligaste akvarierna utan att någon sagt stopp.
Förr användes idrott som propagandaredskap, med tv-biljonernas intåg blev det lukrativt även för andra sorters hajar: man rörde sig från nazism till vulgärkapitalism.
Fifas och fotbollens framtid avgörs inte av ett presidentval i Zürich, det handlar inte om hur många lag som spelar VM, eller ens om hur många kvinnor som släpps fram till köttgrytorna – även om just det vore välkommet, av 108 ordföranden och generalsekreterare i Uefa-nationerna är bara två kvinnor.
Den avgörande frågan är ju samma där som den är här:
Vad ska vi ha fotboll till?
I en färsk TI-enkät, utförd av det svenska app-företaget Forza Football, tyckte många av världens supportrar att de borde få rösta i Fifa-valet.
Någon borde förklara för dem, för oss, att den rätten har vi redan.
Vad tycker vi egentligen om moral och öppenhet, om mänskliga rättigheter? De senaste dagarna har jag åkt runt på fullsatta arenor och sett matcher, som följts av hundratals miljoner tv-tittare. Det har varit ryss-skurken Roman Abramovitjs Chelsea, som gör reklam för burmesisk öl, som mött Qatar-ägda PSG med Unicef-engagerade Zlatan Ibrahimovic som affischpojke. Det har varit Atlético Madrid, som länge gått hand i hand med azeriska oligarkintressen.
Förtjänar vi något annorlunda?
Jag skulle själv ge en fot (vänster) för att se Tottenham Hotspur bli engelska mästare, utan att ägna en tanke åt att ägaren Joe Lewis sitter på Bahamas för att gömma skattemiljarder medan folk slängs ut på gatan i Norra London. Vi har ju i alla fall inte skurkägare från Förenade Arabemiraten, Ryssland eller Thailand som de andra.
Och här hemma? Jo, här reagerar supportrar över att Blåvitt eller Malmö FF åker på läger till Dubai, men protesterna stannar vid grymtanden. Man vill ju inte störa favoritlagets försäsong på allvar.
Små nationer i behov av utbildningsbidrag och under-bordet-cash röstar på vilken skurk som helst. Själva slår vi på tv:n eller ställer oss på läktaren, eller bokar in en familjesemester till nästa stora mästerskap, som en lydig konsumentdel av fotbollsfamiljen.
Shejk Salman må gissa att skandalerna kostar Fifa flera miljarder, problemet är att det borde kosta så oändligt mycket mer.
Så… dagens val handlar inte om att förändra ett moraliskt system i grunden, det finns inga incitament för att göra det.
Det kommer det inte att göra förrän vi röstar med fötterna och plånböckerna, förrän världen säger att vi vill ha vår fotboll till något annat än underhållning, show och att vinna lite matcher.
Vi får kanske shejk Salman, och det är för jävligt.
Men med vårt Dubai-resande, Qatar-sponsrande, oligarkhejande fotbollsintresse – kan vi på allvar påstå att vi förtjänar något i grunden annorlunda?