Kappelin: I dag kommer man att räkna de sårade

Kristina Kappelin

Ännu en svart dag och en röd natt för fotbollens Italien.

En supporters död blev startskottet till ett ursinnigt raseri mot polisen i hela landet. När ska fotbollens egna sätta stopp?

Medan jag skriver ekar sirenerna fortfarande mellan husen på Roms regnblanka gator. Det är krig därute.

För några timmar sedan steg röda flammor mot himlen i stadsdelen Prati, den som ligger närmast Olympiastadion. Vilda tifosi kastade brandbomber mot två polisstationer i området.

Journalister som kommit tidigt till arenan för att rapportera från Roma-Cagliari, kunde inte komma ut. Näst efter polisen, är journalisterna ”i tifosis” favorithatobjekt. Särskilt de som jobbar för TV, eftersom TV uppfattas som fotbollens orättmätiga herrar. Det är TV-bolagen som har besudlat den rena sporten med alla sina miljoner.

Stadsguerillan höll stora delar av nordvästra Rom i skräck till långt in på natten.

I dag kommer man att räkna de sårade och uppskatta skadorna efter ännu en vansinnig dag och natt då barbarerna drog fram över Rom och tidvis i andra städer.

I Italien ligger våldet bara några millimeter under ytan och ingenting kan få det att blossa upp så våldsamt och så snabbt som fotbollen.

Jag påstår inte att kravallerna började utan orsak.

Den utlösande faktorn var Lazio-supportern Gabriele Sandris absurda död i en bil på en parkeringsplats utanför en motorvägsrestaurang i Toscana.

Bråkmakarna höga av hat

Denna tragiska olyckshändelse blev gnistan till revolten. Plötsligt stod rivaliserande tifosi sida vid sida i kampen mot den gemensamma fienden, polisen.

Fotbollsfederationens bleka ordförande beslöt ganska snabbt att ställa in Inter-Lazio. Han sade att styrelsen faktiskt hade tänkt ställa in alla matcher.

Men de tyckte inte att Sandris död kunde jämföras med mordet på poliskommissarien Filippo Raciti i Catania i februari. Det skedde ju trots allt inte på eller utanför en arena i samband med kravaller.

Budskapet till supportrarna är att en död ”tifoso” inte är lika mycket värd som en död polis. Och när myndigheterna beslutar sig för att ställa in Roma-Cagliari är det knappt någon som ens låtsas att det sker för att hedra romaren Sandris minne. Det är ett ordningsproblem, punkt och slut.

Situationen runt Olympiastadion är redan högexplosiv. Polisen är skräckslagen och bråkmakarna höga av sitt hat och berusade av känslan av makt och seger.

Några hundra huliganer tar sig in i den italienska olympiska kommitténs pampiga byggnad i närheten av stadion. Man skulle kunna tro att det var en revolution. Att rebellerna kämpar för något stor och viktigt, en ideologi, en religion, grundläggande fri- och rättigheter.

Men supporterguerillan som drog fram och skövlade natten till idag är varken värd förståelse eller beundran.

Den representerar bara ett vilt, tomt, intet, men den gör det skrämmande övertygande.

Stäng av ligan – en säsong

Italiens styrande borde ta sig en ordentlig funderare över all denna hämningslösa aggressivitet. Landets polischef borde specialutbilda polismän som ska handskas med huliganer.

Men det är den italienska fotbollsfederationen som måste vidta de hårdaste åtgärderna. Den borde stänga av ligan. Inte en omgång eller två eller fem, utan en hel säsong.

Som det nu är, är risken en spiral av vendettor.

2007 är ett osedvanligt blodigt år i italiensk fotbollshistoria.

I januari dog en fotbollsdirektör i Serie C i sviterna efter en misshandel. Han hade försökt stoppa ett gräl mellan spelare och supportrar på fotbollsplanen. I februari avled polisen Filippo Raciti efter skador han fick i upploppen i samband med derbyt Catania-Palermo. I går hade turen kommit till Gabriele Sandri.

Hur många döda till vill klubbarna begrava, innan de beslutar sig för att på allvar sätta stopp för supportervåldet?