”Får jag en kula i bröstet gråter mina närmaste. Stoppar jag en boll med kroppen jublar miljoner”

Den tredje kom tillbaka från fotbollsplanen.

Erik Niva

H ade det inte varit för allt stinkande skräp hade solnedgången nere vid Medelhavet varit alldeles förtrollande vacker. Hade det inte varit för Muammar Gaddafi hade nog Libyens nästan 200 mil långa kuststräcka redan varit översvämmad av turister.

Och hade det inte varit för situationen hade kanske den där långa killen nere på den ihoprafsade beachplanen spelat fotboll någon helt annanstans.

Ahmed al Ammari är Libyens bästa målvakt, men just nu är det alltså det här som är hans träningsverklighet. Strandfotboll tillsammans med ett gäng kompisar i olika åldrar och viktklasser. Fimpar på marken, glödande cigaretter i mungiporna på avbytarna.

Sedan upproret bröt ut har han bara varit med om en enda match – men det var å andra sidan inte någon match i mängden.

Den 3 september möttes Libyen och Mocambique i kvalet till de afrikanska mästerskapen. För första gången spelade libyerna under sin nya flagga, i sina nya landslagsdräkter, sjungandes på den nya texten till sin nationalsång.

– Jag är 34 år gammal och har varit professionell fotbollsspelare i mer än 15 år, men det är ingen tvekan om att det här var den största, svåraste och viktigaste match jag upplevt. För oss var det ett krig utan vapen. Vi spelade för sex miljoner libyer, mot en tyrann.

På grund av säkerhetsläget spelades matchen inför stängda läktare i Kairo, men hundratals libyer hade ändå åkt hundratals mil i bil bara för att kunna stå utanför arenan.

– De hade ingen aning om vad som hände inne på planen. Inget annat i min karriär kan mäta sig med hur det var att gå ut till dem efter matchen och säga: ”Vi vann”. Det kändes som att jag var en förlossningsläkare som kom ut från BB och berättade att vårt nya Libyen var fött.

Logiskt sett borde det naturligtvis varit omöjligt. De libyska spelarna samlades två dagar före matchen. Innan dess hade de inte genomfört ett enda riktigt träningspass på mer än ett halvår.

– Men direkt när jag träffade de andra i laget märkte jag att det fanns en beslutsamhet som jag aldrig tidigare upplevt. Vi skulle bara vinna. Några andra alternativ fanns inte.

Ledningsmålet kom tidigt, men orken tröt sedan ju längre den andra halvleken led.

– De hade flera jättechanser. Vid ett friläge var jag helt säker på att bollen gått in, men när jag tittade igen hade den hamnat i burgaveln. Jag är övertygad om att Allah vakade över stolparna i det läget.
 

V i tvingas ta ett par rejäla omvägar för att ta oss till al Ammaris lägenhet. Det är utländska regeringschefer på väg till Benghazi – Nicolas Sarkozy och David Cameron ska sola sig i glansen av sin militära hjälpinsats – och stora delar av stadskärnan är avstängd för trafik.

– Arenan där vi spelar med Al-Ahly hette Hugo Chávez-stadion förut. Gaddafi hade täta band med Chávez. Sedan bytte den namn till Februarimartyrernas stadion. Nu ska vi döpa om den igen – tydligen ska den heta Stade de Nicolas Sarkozy.

Ahmed al Ammari skrockar bakom sina exklusiva solglasögon. Han kör en stor stadsjeep som egentligen lämpar sig rätt illa för de trånga prången i de gamla delarna av Benghazi. Det är en dyr bil, en fotbollsspelarbil.

Han erkänner själv att han levde ett bekvämt liv, välbetalt och på många sätt avskärmat från vardagsfrustrationen som plågade hans landsmän. Nu har han överhuvudtaget inte fått lön sedan i januari.

– De som sköter ekonomin i Al-Ahly säger att vi ska få allt retroaktivt när läget stabiliserats. Frågan är bara var de själva ska få pengar ifrån.

Ligaspelet stängdes ner så fort oroligheterna började, och en omstart är fortfarande alldeles för avlägsen för att sätta ett datum på.

Otroligt nog har landslaget ändå fullföljt sitt spelprogram. När striderna rasade som allra värst i våras dök plötsligt ett oväntat resultat upp i rapporteringen: Libyen-Komorerna, 3-0. Spelplats: Bamako, Mali.

Bakom siffrorna dolde sig ännu en politisk manipulation av fotbollen, en sista propagandaföreställning i dubbskor.

Matchen spelades inför publik utkommenderad av det Gaddafi-vänliga styret i Mali, av spelare med strikta instruktioner.

Efter varje mål skanderade åskådarna: ”Gaddafi, Gaddafi”. I intervjuerna efter slutsignalen agerade lagkaptenen Tarik El Taib språkrör.

– Det finns inga splittringar. Hela det libyska landslaget är enade för Gaddafi.

Och rebellerna?

– Hundar. Råttor.

För Ahmed al Ammari brukade landslagets omklädningsrum vara en plats där han kände sig obekväm, illa till mods.

Laguttagningarna dominerades av spelare från klubbarna i Tripoli, trots att al Ammari kände att flera av landets bästa fanns hemma i Benghazi.

– Stämningen var alltid dålig mellan oss och dem. Även efter att Saadi Gaddafi själv slutade spela fanns det alltid några killar som egentligen inte var bra nog, som kommit med bara för att de kände rätt människor eller spelade för regimklubbarna i Tripoli. Vi tyckte helt enkelt inte om varandra.

Fotbollsframtiden? Al Ammari drömmer egentligen bara om en sport där bollen är rund snarare än fyrkantig.

– Allt jag begär är ett landslag med de bästa spelarna och en liga där det bästa laget vinner. Det kanske inte låter så konstigt, men för oss har det alltid varit en ouppnåelig dröm. Klubbarna från Tripoli har vunnit ligan varje år sedan 1993. Hela min karriär har jag spelat med känslan av att det egentligen inte har någon betydelse hur mycket jag anstränger mig, då slutresultaten ändå varit avgjorda på förhand.
 

S trax efter klockan nio samma kväll börjar kulsprutorna smattra utanför Ahmed al Ammaris fönster. Tydligen har rebellerna nått en framgång i slaget om Sirte, den största staden som alltjämt är under de Gaddafi-trognas kontroll, och det ska firas med luftskottssalut.

Kontrasten mot kaffekopparna, plasma-tv:n och barnleksakerna inne i lägenheten är så skarp att den nästan blir overklig.

– Jag funderade väldigt mycket på om jag själv borde ta ett gevär på axeln och ge mig iväg till fronten. Min allra bästa vän och flera grannar offrade livet för Libyen, och på många sätt kände jag att det var min plikt att gå ut i kriget. Men jag har två små barn här hemma, och mitt ansvar gentemot dem är faktiskt ännu större än det jag har för mitt hemland.

Innan al Ammaris pratar vidare hejdar han sig, kväver ett ord i munnen. Han tvekar inför att ens säga det här, och när han väl bestämmer sig för att prata är han väldigt noga med att se till så att meningarna faller rätt.

– Hjältarna är de som riskerade sina liv för att befria Libyen. Inget vi andra har gjort kan jämföras med det. Men alla har haft sin roll att spela. Och sedan jag kom hem från matchen i Egypten har jag inte gått utanför dörren en enda gång utan att folk har stannat mig för att tacka för segern och berätta om vad den betydde för dem. Skottskadade killar har haltat fram och påstått att deras sår börjat läka dubbelt så snabbt sedan matchen.

Fotboll är en idrott. Det vet Ahmed al Ammaris. Men han har också känt av hur den kan vara något mycket större, något långt mer kraftfullt.

Han har sett bevis på hur fotbollen kan förändra och förbättra livet för väldigt många människor.

– Det händer att jag har dåligt samvete för att jag inte offrat mer, men... Ska jag vara ärlig så tror jag att jag gjort större nytta för Libyen som fotbollsspelare än jag hade gjort som soldat. Får jag en kula i bröstet gråter mina närmaste. Stoppar jag en boll med kroppen jublar miljoner.

För oss var det ett krig utan vapen. Det var en match vi spelade för sex miljoner libyer, mot en tyrann.

Hjältarna är de som riskerade sina liv för att befria Libyen – inget vi andra gjort kan jämföras med det.