Bank: Arsenal fick sitt anseende skadat
Wenger gillar nog inte svaret på var de befinner sig
De har skadat sina ljumskar, sina lår, sina axlar och fötter, men det finns ju saker som gör mer ont än så.
Arsenal sprang in i världens bästa fotbollslag.
Det är så här det känns att få sitt anseende skadat.
Man ska inte reta den björn som sover.
Arsenal kontrade sig fram till ett drömresultat hemma mot FC Bayern på ett sätt som Arsène Wenger mest kunde fnissa åt.
Hur det togs emot i Bayern?
De sov sig igenom helgmatchen mot Frankfurt, de pratade om revansch, och Arturo Vidal satt på sin bänk och sammanfattade känslan tämligen exakt:
– Nu ska vi visa det riktiga FC Bayern.
Och, ja, herregud, det är ju så här det kan se ut. Det är så här det kan låta.
Det dröjde väl en halvtimme innan hela Allianz Arena gungade i rött och vitt till en gammal läktarsång de gjort till sin:
– Europapokal… Europapokal… Europapokal Eu-ROPA-pokal!
Wenger gillar nog inte svaret
Arsenal står i ett speciellt skede i hela eran Wenger. Efter det första årtiondets oslagbara nyförälskelse kom omställningsperioden, Emirates-bygget, den ekonomiska omvandlingen. Nu är de redo att bygga vidare, de har klarat av första delen av stålbadet och plockat in världsspelare. Det här, Champions League-kampanjen och mätningsmatcherna mot Bayern, är en chans att se exakt var de befinner sig någonstans.
Och Wenger gillar nog inte svaret.
Han har fått kritik av världens (i ganska hård konkurrens) mest arrogante nederländare, fysiologen Raymond Verheijen, för att slita ut sina spelare, och här kom han till Europas kanske hårdaste test med en halv trupp på skadelistan.
Det handlade inte om att vinna. Det gällde mest att komma härifrån med benen och självbilden i behåll.
Och det gick bättre med det första än det andra, kan man säga.
Pep Guardiola inledde den här veckan med att ta flyget för att hälsa på sin mentor nere i Katalonien, han fortsatte den med att skicka precis den krya på dig-hälsning som Johan Cruijff behövde.
Det här var Totalvoetbal de luxe.
Det här Bayern drömde om
Första halvlek var en uppvisning i precis varenda aspekt av toppfotboll hösten 2015, med positionsbyten, precisionsuppvisningar och tekniska trick i överljudsfart. Thiago lyfte in bollen till Lewandowski, som nickade in en födelsedagshälsning till Gerd Müller så här till 70-årsdagen, Thomas Müller visade att det inte spelar någon roll om Guardiola sätter honom på en högerkant eller stoppar in honom i en liten låda med hänglås – han hittar rätt målskyttsyta ändå. Och David Alaba, världens ende vänsterbackskreatör, skickade upp ett skott i vänster kryss.
Målen var en sak, själva spelsättet var något annat. FC Bayern rusade in i press, och gav Arsenal det enda alternativet att försöka kombinationsspela eller lyfta sig ur pressen. De klarade inte det första, försökte inte med det andra, och hamnade i konstant brygga.
Under tiden ägnade sig Bayern åt tikitaka med tempo, med en stilett instoppad i shortslinningen.
Petr Cech hängde med hyfsat, domare Rocchi hängde med imponerande väl (hittade en hands när Özil armbågade in ett tidigt kvitteringsmål), men det var också allt.
Debuchy blev strimlad av Kingsley Coman, Thiago småspelsstyrde och Alaba fyllde på med sin fältherreblick och totalfysik.
Om någon undrat vad FC Bayern drömde om när de varvade upp efter sin trippel, när de gav laget till Pep Guardiola så var det exakt det här.
Lika bra som perfekta matchen mot City
I boken Pep Confidential, den som beskriver Pep Guardiolas första år i München, berättar han om ”perfekt fotboll, den bästa fotboll han sett i sitt liv”. Han pratar om FC Bayerns match mot Manchester City på bortaplan för två år sedan, när de lekte med City på precis alla sätt man kan.
Det här var precis lika bra.
Arsenal har på många sätt haft en bra höst, de har hängt med i Premier League-toppen, de har skaffat sig en toppmålvakt och spelare som Özil och Monreal har tagit steg åt rätt håll. Men de kraschade i ligacupen, de har kraschat i Champions League, och till slut stod Wenger här med 1–5 i näsan och ett sista hopp som låg och darrade nere i Aten.
Det är ju i matcherna mot Olympiakos och Dinamo de har gjort bort sig, det var i de matcherna de mötte begränsade motståndare som de borde plockat poäng av.
På Allianz Arena mötte de något obegränsat, ostoppbart, omöjligt.
FC Bayern generade dem, Olympiakos desarmerade dem, och om Wenger tagit ett steg fram så har han nu också tagit fem steg tillbaka.
De fick inga fysiska skador i München. Det betyder inte att de åker hem utan att ha åkt på en smäll som krossade både ben och framtidstro.