Juventus KAN vara så här bra – räcker det?
Simon Bank: Som hon längtat, dem gamla damen
TURIN. Efter 90 dyngsura minuter vet jag inte vilken känsla jag ska ta med mig härifrån.
Att Juventus kan vara så här bra?
Eller att Juventus kan vara så här bra – och att det förmodligen inte räcker ändå?
Det finns olika sätt att närma sig en fest.
Massimiliano Allegri lärde sig – precis som Gasperini – sin fotboll av offensivideologen Giovanni Galeone. Han fick sin arbetsskolning under sin ”gavetta”, läroåren i Serie C och i sardiska Cagliari. Men innan dess stod han som ung och darrande 25-åring inför sitt dittills största kalas hemma i Livorno.
Han skulle gifta sig, hans föräldrar var barnsligt förtjusta i Erika, ungdomskärleken som nu skulle bli hans äkta hustru, att älska i nöd och lust.
Kyrkan var bokad, blomsterarrangemangen prunkade runt altargången, gästerna var förväntansfulla.
Och Allegri fick kalla fötter.
Ett par timmar före bröllopet ringde han den där sortens samtal som bara finns på film. Han hade tänkt om, han hade ändrat sig, han ville verkligen inte gifta sig alls.
Max Allegri har slutat vara nyckfull, han har vant sig vid stora fester, och här stod han beredd att leda en gammal dam ut till semifinal för första gången på en evighet.
Som hon längtat.
Ingen vanlig dag
Turin är inte den sorts stad där fotbollen särskilt ofta ställer sig i vägen för livet, men det här var ingen vanlig dag. Juve har vant sig vid att äta ligatitlar till frukost, nu var det dags för middag. Den klubbsanktionerade koreografin före avspark löpte i versaler längs med hela långsidan:
WE ARE READY.
Om de var beredda? Som de var beredda.
På två matcher mot Atlético Madrid släppte Real Madrid till fyra skott på mål. På tio minuter hade Juventus skickat iväg lika många, och tagit ledningen med 1–0 mot ett chockskadat vitgenomskinligt Madrid.
Det såg ut som om Carlo Ancelotti gjort vad Pep Guardiola gjorde mot Madrid i semifinalen för ett år sedan: Lämnat mittfältet glest och öppet mot ett av världens bästa kontringslag. Med en ovan Sergio Ramos som ende reflexmässigt defensive mittfältare blev de glesa, och eftersom de inte klarade av att spela sig fram till hot längre fram (Bale skulle ta Benzema-rollen, men spelade med total framgång Osynlige Mannen) hamnade de under en rosenrasande svartvit belägring.
Juve spelade 4-4-2 med en mittfältsdiamant, Tévez och Arturo Vidal plöjde djupledsfåror på 60 meter medan Real Madrids egen Álvaro Morata tryckte ner backlinjen. Mitt i kaoset stod Pirlo och ritade linjer.
Vita korthuset föll snabbt
Det dröjde bara sju minuter innan det vita korthuset föll ihop. Juve drog isär dem med 27 passningar inom laget, innan Marchisio stack in bollen mellan Marcelo och Varane. Tévez dök in, sköt in, och när Pepe var Pepe-arrogant passade Morata på att stöta bollen i mål, utan att fira målet.
Om Juventus har saknat att spela Champions League-semifinaler så har jag saknat att se dem spela så här.
Det var de som hade en Pirlo, det var Madrid som saknade Modric, och det var en utspelning som skakade om halva Europa.
Curva Sud gungade under sången om att de vill se undici leoni, och elva lejon var precis vad de fick se.
Men till och med i den mäktigaste av djungler händer det att lejon somnar då och då.
Kanske är det det här som år i skuggan gör med ett lag, att de glömmer själva reglerna på den här nivån:
Spela bra i 89 minuter och alla kommer att hylla dig, men slappna av i tio sekunder så kommer ingen att minnas det.
James Rodriguez högg före Vidal – första halvleks bäste spelare – och chanslyfte in bollen i målområdet, och medan Stephan Lichtsteiner tänkte på annat nickade Cristiano Ronaldo in 1–1.
För Real Madrid var målet vad de behövde för att komma ur lejonkulan, hem till Spanien med livet i behåll. För Juventus var det ett test på om de verkligen var beredda, hela vägen.
Var publiken det? Var spelarna det? Var Allegri det?
Jovars.
De regerande mästarna stabiliserade spelet en del, men hittade aldrig något systematiskt anfallsspel mot ett Juventus som försvarade med elva man och anföll med precis lika många. När chanserna dök upp kom de som små skov i stormen, och direkt efter paus bjöd Real Madrid tillbaka.
Skrek hål i dimmhimlen
Marcelo fick en andraboll efter hörna, men istället för att döda anfallet chanssköt han rakt på Toni Kroos och gav Juventus ett öppet kontringsläge. Carvajal lyckades få den oerhörde lille Carlitos Tévez ur vinkel, men istället för att stå upp tacklade han fram en straff.
Juventus Stadium skrek hål i dimmhimlen, Tévez dunkade in straffen mitt i mål, och båda lagen hade fått ett resultat de kunde stå ut med. Ancelotti bytte in Chicharito och gick över till ett renodlat 4-3-3, och Allegri visade vad han tillfört Juve när han bytte spelmodell (han är mer flexibel än Conte på det viset), bytte in Barzagli och skiftade till 3-5-2.
Curva Sud sjöng nationalsången, Juve hängde på repen, Chiellini slutförde matchen med bandagerat huvud. Det var en stor kväll då elva lejon och deras tränare tog sig tillbaka till Europatoppen.
De kommer inte att kunna spela samma sorts frenetiska fotboll inför bortapublik, men de jublade efter att äntligen ha fått visa att de hör hemma där de ska höra hemma.
Om en vecka åker Juventus Football Club till en fullsatt fotbollskyrka i Madrid för att fullborda jakten.
Om någon undrat så är de beredda.