Kappelin: Det är vägen som är mödan värd
Sportbladets Kristina Kappelins sista krönika
Serie A har börjat med dunder och brak och nytänt hopp om att Juventus kanske ändå ska få någon att fajtas med i år. Lecce är visserligen Lecce, men 4-0 är ett resultat som inger respekt. Är det Inter som blir den nya säsongens anti-Juve?
Många matchresultat tyder på hungriga anfallare men segt försvar, som Roma. Inte Juventus dock, som vann med 1-0 mot Parma. För den Gamla Damen gäller regeln att resultatet är viktigare än resan dit.
Jag kommer att tänka på den svenska poeten Karin Boye som skrev exakt det motsatta: det är vägen som är mödan värd. Och eftersom detta faktiskt är min sista krönika i Sportbladet kommer lusten att filosofera.
Blev indragen som Tjuren Ferdinand
Min väg till italiensk fotboll är värd några rader. Ingen som känner mig skulle ens i sin vildaste fantasi ha trott att jag skulle göra mig ett namn som fotbollskrönikor. Jag hör till den där gruppen människor som inte kan fånga en boll om man så slår på mig. Sådana som jag håller sig i allmänhet borta från bollsporter. Jag blev liksom indragen i fotbollsjournalistiken som Tjuren Ferdinand på tjurfäktningsarenan. Få sportjournalister har förmodligen känt sig mer obekväma på arenor, träningsläger och i mixed zone än jag.
Jag ägnade mig alltså åt helt andra saker någon helt annanstans. Men när jag började frilansa som journalist från Italien upptäckte jag att ett område faktiskt inte var täckt.
Sport.
Insåg att fotboll var mer än offside och mål
Jag var måttligt intresserad men luspank. Därför tog jag mod till mig, föreslog några reportage och trodde inte mina öron när jag fick ja. För att göra en lång historia kort, bad TV-sporten mig så småningom att vara med i deras trupp i VM i fotboll 1990 i Italien.
Det var där det hände. Jag började tycka det var roligt och vågade vara mig själv. Jag insåg att fotboll är väldigt mycket mer än mål och offside och straffar och backlinjer. Fotboll är fullkomligt universellt eftersom det engagerar människor i hela världen, helt oavsett nationalitet, kön, sexuell orientering, kultur, religion. Fotboll är spelet som aldrig tar slut, vars variationer är oräkneliga. Fotboll är livet i ett nötskal och det kan berättas på tusentals olika sätt.
Det har jag också gjort, men nu har jag bestämt mig för att sluta. Jag tar lyckligt plats på arenan eller framför teven som en helt vanlig åskådare. Jag har sagt vad jag ville säga och träffat dem jag ville träffa. När jag började kunde man intervjua vilka spelare man ville, var man ville. I dag är utrymmet för improvisationer minimalt och medieträningen och skräcken för kontraktsbrott har förstört all spontaneitet. Det är bara de riktigt stora personligheterna som vågar vara sig själva och dem är det numera svårt att komma åt.
Det är en orsak till att detta är min sista fotbollskrönika. En annan är att jag har fått ett nytt jobb som kräver så mycket tid och passion att jag helt enkelt inte hinner med längre.
Oerhört tacksam
För några år sedan intervjuades jag i en pod som heter Agendasättarna. I slutet av samtalet fick jag frågan på vilket sätt jag tycker att jag har varit med om att sätta agendan i sportjournalistiken. Jag blev fullständigt ställd.
Jag? Som aldrig ens hade tänkt bli sportjournalist? Inte alls, svarade jag alltså.
Men det är trots allt en sanning med modifikation. Jag är en av Sveriges första kvinnliga sportjournalister och därmed har jag varit med om att öppna dörren för många medsystrar. Och jag är en av dem som har förändrat språket och tilltalet. Sportjournalistiken är mindre klyschig i dag än när jag började, och det har jag bidragit till.
Jag är oerhört tacksam för att ha varit del av detta. Tack alla trogna läsare och Forza Roma. Sempre!