Laul: Det blev en historia utan vinnare
Sagan Helsingborg och Henrik Larsson förtjänade ett bättre slut
Sagan om Henke Larsson och Helsingborg skulle ju få ett bättre slut.
Så var det tänkt och så var det skrivet.
Nu blev det en historia utan vinnare, med bara förlorare.
Och en ångesthöst på det.
”Verbala påhopp” gör att Henke Larsson slutar som tränare för Helsingborg. Jag utgår från att det är huvudskälet, eftersom det är vad som kommuniceras officiellt från HIF-håll.
Det är naturligtvis djupt tragiskt.
Tragiskt att en människa som bara försöker göra sitt bästa för något han bryr sig mycket om behandlas illa och ovärdigt.
Tragiskt att många som läser det här kanske tänker att ”äh, lite får han väl tåla”.
Tragiskt för att det är precis så här det ser ut runt domare i omgång efter omgång. Senast efter Kalmar-Hammarby publicerades en domares hemadress under en tweet där det ”skojades” om att han skulle ”fimpas”.
Gjorde sig redo för strid
Tragiskt för att hatet från de som säger sig älska ett lag slår vilt och blint mot andra supportrar, mot motståndare, mot domare, mot egna ledare och spelare, mot själva bilden av svensk fotboll.
Tragiskt eftersom det bidrar till en miljö runt fotbollen där vi så sent som igår såg exempel på våld mellan lag i en ungdomsserie i Stockholm. Eller som förra helgen då en supportercup stormades av slagskämpar i en fotbollsförenings färger.
Och tragiskt eftersom sagan om Henke Larsson och Helsingborg inte fick ett bättre slut än detta.
När Henke kom tillbaka i somras efter Peo Ljung tyckte jag att det var rätt av just den anledningen, att sagan skulle få sluta på ett annat sätt än senast, då HIF ramlade ner i superettan och han själv gjorde sig redo för strid mot ett gäng huliganer.
Det var modigt att återvända och Henke gjorde mycket rätt, ja till och med det mesta helt rätt. Dels gav tränarbytet den energi som tränarbyten nästan alltid ger (två segrar och ett kryss direkt). Dels gjorde Henke små men tydliga korrigeringar som gav laget en bättre balans. Defensiven såg mer organiserad ut och jag gillade idén med Mamadou Moro som anfallsspets.
Vad har Wanderson bidragit med?
Tittar man på de matcher Henke Larsson ledde laget så tog han genomgående begripliga beslut kring matchplaner, startelvor och byten.
Även jag har förstås undrat vad Wanderson egentligen bidragit med, men om han presterar på träning bör han få chansen i match. Vad gäller Andreas Granqvists förlorade landslagsnivå kan inte Henke klandras för det.
Att HIF tappade 1-0 mot Blåvitt efter en helt okej första halvlek – men där Markus Holgersson, Alexander Farnerud och Andreas Landgren tvingades kliva av under matchen – kan Henke inte heller lastas för.
Bortsett från cupfiaskot (som jag mer ser som en sorts anomali) har Helsingborg de allsvenska poäng och den placering de har en trupp för. Jag tippade de själv som elva, de ligger tolva nu.
Tvingas leta långt ner på listan
Att två erfarna fotbollspersoner inte lyckats få HIF att överprestera under samma säsong betyder inte att de varit dåliga tränare, det betyder bara att fotboll ytterst handlar om pengar och ekonomi, att en tränares möjligheter att påverka mer än runt 20 procent är begränsad och att kontinuitet och långsiktighet är avgörande faktorer.
Helsingborg kan ta in tio kompetenta tränare till, resultaten kommer vara ungefär de samma på kort sikt ändå. Inte ens Pep Guardiola skulle fått ut fler poäng än Henke på åtta matcher med befintlig trupp. En tränare har inte den påverkansgraden i sporten fotboll.
Risken är dock att när även Henke Larsson nu tackar för sig så tvingas HIF leta längre ner på listan, bland personer som har mindre erfarenhet och sämre utbildning vilket är dåligt för Helsingborg på längre sikt. Och det är allvarligt.
Berövade honom känslan och viljan
Här finns inga vinnare, bara förlorare. Och det är dåliga förutsättningar att ta sig an den ångesthöst i nedre delen av den allsvenska tabellen som väntar ett Helsingborg som just nu inte ens har en huvudtränare längre.
Inför mötet mellan Elfsborg och Helsingborg på Borås Arena, andra matchen efter sommaruppehållet, minns jag hur sprudlande glad Henke var över att vara tillbaka i allsvenskan och HIF:
– Jag får bara mer och mer bekräftat för mig själv att det är här jag vill vara, och det här jag vill syssla med. Det är en alldeles underbar känsla, sa Larsson i tv-intervjun med C More.
Bara en dryg månad senare hade hatet och påhoppen berövat Henke Larsson både den känslan och all vilja att fortsätta.
Tragiskt, var ordet.