”Ibland både glad och ledsen över den kampen”
Frida Östberg om landslagsframgångarna, SVT-jobbet och storhetstiden med Umeå
Publicerad 2019-06-29
RENNES. Hon har Champions League-titlar i plural, Diamantboll och ett VM-silver.
Numera följer Frida Östberg, 41, landslaget från sidlinjen – och tror på en svensk seger mot Tyskland.
– Allvarligt, är det något läge man ska slå dem så är det nu, säger SVT-experten.
Det känns som att vi sitter i en bastu, men det råkar bara vara en träningsanläggning på den franska landsbygden i slutet av juni.
VM i Frankrike kokade redan bildligt talat och nu även bokstavligt. Bara tanken på att de svenska spelarna just i detta ögonblick blottar sig för den extrema lunchtidssolen ger en rysningar (av obehag då, givetvis).
Under ett träd i skuggan sitter Frida Östberg. För den som mot förmodan inte vet har hon vunnit både damallsvenskan (tre gånger), Champions League (två gånger) samt Diamantbollen.
Dessutom har hon mött Tyskland flera gånger om och vet vad som väntar det nuvarande landslaget under lördagskvällen.
– Det är ju som ett internationellt derby. Väldigt speciella matcher, säger Östberg som menar att relationen förmodligen rotade sig i samband med EM 2001 då nationerna möttes både i gruppspelet och finalen:
– Det som var häftigt med just det mästerskapet var att vi var totalt utspelade i den första matchen. Men i finalen steppade vi upp eftersom vi förstod hur vi behövde möta dem och då var det en rätt jämn match.
Någon seger blev det däremot inte. Faktum är att Sverige inte har vunnit mot Tyskland sedan 1995.
– Men allvarligt, är det något läge man ska slå dem så är det nu, tillägger Frida Östberg.
Hon menar att det från början säkert fanns en respekt gentemot Tyskland och den pondus som spelarna förde med sig ut på planen.
– Där vi lärde oss till slut att ”ja, men vi är lika bra”. Att vi kunde bära det lika bra som dem, säger Östberg.
”Roligare träningar än matcher”
En stor bidragande faktor till svensk landslagsfotbolls framgångar under 10-talet stavas Umeå IK. Under ett par år dominerade klubben dels i Sverige men även ute i Europa.
– Jag tror vinnarmentaliteten kom med det. Vi var så otroligt självsäkra kring vår fysiska form, och att vi kunde vinna alla matcher, säger Frida Östberg och förklarar det vinnande konceptet:
– Dels var vi en väldigt speciell grupp. Väldigt tajta och tävlingsinriktade, vilket gjorde att varje träning var som en match. Det var nästan så att träningarna var roligare än matcherna, eftersom de var mer intensiva.
En annan aspekt var den välfungerande organisationen kring Umeå IK, menar hon.
– Jag tror att det gjorde att vi fick ett otroligt stort hjärta i klubben. Sen hade vi ju världsspelare som Malin Moström, Hanna Ljungberg, Hanna Marklund, toppat med utländska spelare, säger Östberg.
– Vi hade ett driv att hela tiden bli bättre, vilket jag kanske känner nu att vi borde ha firat mer. När vi hade vunnit Champions League så kanske vi firade lite där och då. Men det var snabbt fokus på nästa match.
”Folk avbröt sina möten”
Det brukar talas om en brytpunkt i samband med VM i USA 2003. Då gick Sverige ända till final men fick väl där se sig besegrade av, just det, Tyskland.
Inför turneringen fanns en viss rädsla för vilken utveckling svensk landslagsfotboll skulle ta. Men med en Champions League-titel i bagaget åkte stora delar av Umeås trupp över Atlanten med sin starka vinnarmentalitet.
– I och med att det här mästerskapet låg på hösten så hade vi med oss den känslan in. Det självförtroendet och drivet. Vi var väldigt få klubbar i det laget också vilket underlättade eftersom vi kände varandra så väl redan, säger Frida Östberg.
Till skillnad mot nu hade landslagsspelarna inte tillgång till Internet på samma sätt. Den enda datorn som fanns fick de dela på genom att plita ned en kölista (”jag vill minnas att man hade max 20 minuter åt gången för att kolla lite mejl och liknande”).
– Vi hade ingen koll alls på vad som hände hemma i Sverige. Vi tänkte att det var närmast sörjande som skulle komma och fira oss i Kungsträdgården…
Men de hade väldigt fel. Tusentals människor tog emot silverhjältarna på hemmaplan.
– När vi kom åkandes i bussen så åkte vi förbi några stora glasfönster, minns Östberg.
– De avbröt mötet och ställde sig för att vinka och heja i stället. Det var mycket sådana grejer som gjorde att man kände ”nu, nu har vi nått fram”.
”Både glad och ledsen att det fortfarande pågår en kamp”
Denna tiden innebar även en del PR-arbete. Spelarna skickades ut till köpcentrum runt om i landet i ett försök att väcka intresset ännu mer.
– Vi var ute och gjorde allt möjligt. Det kan jag känna fortfarande, att man är en förebild för unga och behöver synas mycket, att vi behöver jobba konstant på att synas, säger Östberg.
– Sedan sker det så klart på helt andra sätt i dag. Men det var ett jobb som behövde göras. Det var inget snack om den saken.
Hur gärna hade du velat spela i VM 2019?
– Framför allt är det ju en helt annan inramning. Nu har jag varit med om helt fantastiska mästerskap men det finns en annan uppmärksamhet i dag….
– ... Ibland kan jag bli både glad och ledsen åt att det fortfarande pågår en kamp. Det här med jämställdhet.
”Stolt över att vara en del av det”
Frida Östberg hade önskat att det numera vore en självklarhet att ge både dam- och herrsidan samma förutsättningar.
För även om det har blivit betydligt bättre sedan hennes egen tid (2003 låg traktamentet på 25 kronor per dag under mästerskap för en damspelare) är det fortfarande en lång väg kvar.
– Men att se vad de har lyckats få igenom, det här nya avtalet som har förhandlats fram… Sådana saker gör mig glad. Och jag är glad över att vi har gjort den här resan tillsammans. Då pratar jag inte bara om min generation utan även om Lillie, Pia, Marika och alla de som var innan oss, säger hon.
– Man är stolt över att vara en del av det. Jag hoppas att de som spelar nu tar tillvara på det också. Det syns ju i exempelvis Nilla Fischers tal och Caroline Jönssons arbete i Fifpro. Det finns många faktorer och det är en ynnest att få följa det.
”Jane som var avgörande”
Följer det gör hon längs sidlinjen som expert i SVT.
Var det en självklarhet att ta klivet över till den ”mörka sidan”, alltså media?
– Haha nej, det var det väl inte. Det som kändes lyxigt var att kunna vara nära fotbollen utan att vara med, säger Östberg.
– Men jag ska faktiskt säga att det mest avgörande var att få jobba med Jane.
”Jane” är ingen mindre än Jane Björck, kvinnlig pionjär inom sportjournalistiken. Det var hon som uppmanade sina chefer att ta in Frida Östberg när denne lade skorna på hyllan.
Att duon trivs ihop är tydligt och Östberg talar sig även varmt om övriga kollegor på tv-huset.
– Människor med otroligt stora hjärtan som brinner för damfotbollen och fotbollen i sig, tillägger hon.
”Tjejerna lite öppnare”
Förra sommaren tillbringade de i Ryssland under herrarnas VM.
Vilka skillnader finns det enligt dig, herrarna kontra damerna?
– Nu var herrlandslaget bra och tillgängliga men det blir väldigt personligt att jobba med tjejerna. De är lite öppnare, säger Frida Östberg.
– Men det jag kan känna som är jätteviktigt är våra förbundskaptener. Deras approach.
Att både Peter Gerhardsson och Janne Andersson värderar damerna respektive herrarna lika högt är viktigt, menar hon.
– Även deras ledarstilar med tryggheten och tilliten. Att alla i truppen, inklusive ledarna, har en roll. Att man lyssnar på varandra. Det tycker jag är häftigt att se och det tror jag inte alltid har varit en självklarhet, säger Östberg.
”Det här laget kan slå alla”
Tillbaka till Tysklandsmatchen. Hur stor sensation vore det om svenskorna lyckas bryta den 24 år långa förbannelsen?
– Jag skulle nog inte säga att det vore en sensation, jag tycker att det här laget har möjlighet att slå ut alla, säger Frida Östberg.
– Men kan man lyckas plocka fram det som vi såg i andra halvlek mot Kanada… Jag tycker bara att det skulle vara så fruktansvärt skönt.
Nu är det dags?
– Precis. Och ärligt talat så tror jag att det är rätt läge för det.
Kvartsfinalsmötet mellan Sverige och Tyskland har avspark 18:30.