Bank: Säsongens allra mest sensationella matchvinnarinsats
Inga anfallsköp, inga poäng, inga glada nyheter och inga medaljer kvar att jaga.
Djurgården gick in i derbyt med en säsong som runnit ut i inget.
Sedan bestämde de sig:
Om allt är förlorat kan man ju i alla fall trösta sig med att vinna.
En aptrist omväg in i ett derby:
Det har gått fem månader sedan Djurgården spelade allsvensk premiär. Jag var där, i Östersund, det var en fin match med ett imponerande bortafölje på plats. Efteråt reagerade lokala journalister och funktionärer starkt. De hade sett supportrar som pissade, som kastade in öl, som sjöng hatramsor. En lokaltidning konfronterade Djurgårdens sportchef Bosse Andersson i pressrummet, närmast skrikande undrade han vad Djurgården GJORDE ÅT DET HÄR, vad de TOG FÖR ANSVAR.
Det var en närmast chockartad upplevelse.
Själv hade jag sett en relativt lugn bortaresa, den där inkastade ölen var ju över gränsen, förstås, men i det stora hela… nä, en rätt lugn match. Inget man inte vant sig vid.
Östersund, både klubb och journalister, hånades efteråt. Överreaktioner hette det, hysteri.
Jag tyckte att det var intressant.
Vi har vant oss
ÖFK hade åkt hiss (lite för snabbt, det är föremål för utredning) från fotbollens bakgårdar och upp i eliten. De hade inte vant sig vid det här, de tyckte inte alls att det var normalt. De hade i och för sig inte heller en aning om vilket enormt samhällsarbete som klubbar som Dif gjort och gör, men det är en annan sak.
Ni förstår vart jag är på väg här: Vi har vant oss vid det här nu.
Vi går på ett stockholmsderby, ser en bengalisk eld singla från en klack mot en familjeläktare, ser hur en klack vevar ett tjugotal motståndarhalsdukar för att stila med sitt våldskapital. Jag ser en väldigt uppskattad kollega, en fotograf, träffas av en inkastad stolsdyna och blöda illa.
Har ni vant er? Vi skjuter upp avspark en liten stund, sen kör vi?
För jo, sen jäklar körde vi.
För Djurgården måste det här ha varit supporterlivets motsvarighet till filosofins rävsax: förlora mot Hammarby – eller skicka iväg AIK i expressfart mot SM-guldet?
Spelarna valde att göra sin bästa match på evigheter, den där sorten som fungerar antidepressivt.
4-4-2, med en defensivfuskande Jonatan Ring som mellanting mellan anfallare och mittfältare, med Erik Johansson i en central mittfältsroll. Ljudet av bitar som faller på plats. I en frustande, furiös och adrenalinstinn fotbollsmatch var Djurgården för kvickt med bollen för att Hammarby skulle få grepp med sin press.
Dynamit – en enmans-armé
Kerim Mrabti är kvick, det vet ni. Jonatan Ring var lysande som problemlösare, det har vi sett förut.
Men kände ni till att Djurgården värvat en kille som heter Erik Johansson?
Han är här nu.
Dif betalade för en etablerad mittback med landslagsmeriter, men hittills har det ju mest verkat vara ett problem. Nu, i den här rollen: Dynamit. En enmans-armé, en sköld med ballerinafötter, lika mycket defensiv försäkring som offensivt djupledshot. Det var kanske inte det som Bosse Andersson köpte, men han klagar säkert inte.
Hammarby försökte flytta boll för att flytta djurgårdare, de använde sin vanliga flexibla vänsterkant där Junior sjunker ner bakom den obekymrade kantmissilen Neto Borges, men i första halvlek behövde de kontringar för att hota alls.
Åt andra hållet pressade Erik Johansson Johan Wiland till en kanonräddning, innan han delade Bajen-försvaret med en finfin passning till Kerim Mrabti som skickade in 1–0.
Hammarby hade problem, de fortsatte med sina crossbollar och överflyttningar men hittade inte igenom. När de inte klarade att tråckla sig fram i mitten så blev det inlägg eller avbrutna kantanfall eftersom de inte hade något att slå inlägg mot.
Räckte inte mot Johansson
Nikola Djurdjic fick dubbla smällar på sin brutna näsa, Hammarby fick en smäll i nyllet att hantera.
De försökte, de gjorde verkligen det.
Efter paus stannade Junior oftare i mitten för att styra spel, fick efterhand sällskap av Junes Barny, samtidigt som Djurgården reagerade allt mer, agerade allt mindre.
Det räckte till lite grepp, det räckte till vittring under en kvart efter att Kevin Walker och Andreas Isaksson bjudit Vladimir Rodic på ett enkelt, vaket reduceringsmål.
Men det räckte inte mot Erik Johansson.
Jag antar att Özcan Melkemichel skickade in honom där på mittfältet för att få lite lugn och styrka, och det fick han. Dessutom fick han alltså säsongens allra mest sensationella matchvinnarinsats.
Det var Johansson som smög upp och klapp-klapp-spelade fram Haris Radetinac till 2–0, och det var Johansson som slutsekundsdödade matchen efter den här sekvensen: Grym glidtacklingsbrytning, elegant lyftning över försvararben, superb djupledsfrispelning till Aliou Badji. 3–1. Djurgården jublar, AIK jublar, Hammarby har just pumpat nästa derby med en annan sorts ödesmättad laddning.
De kom inte ikapp Djurgården här. Kan de komma ikapp AIK ändå?