Bank: Så mycket kvar att utveckla
FALUN. På fjällfronten intet nytt.
Norge fortsätter visa hur långt det är till toppen.
Ett fenomen som heter Stina visar att hon har vad hon behöver för att klättra.
Tur förtjänar man.
Alexej Pethukov brakade olyckligt in i Teodor Peterson och förstörde dagen för det svenska herrlaget, men det kändes mest av allt som en bekräftelse. Calle Halfvarsson kan inte gå ut och hämta posten utan att sätta en stav i foten eller krocka med en granne, och den här gången kändes det redan före den där sista sträckan som att Sverige inte riktigt hade vad som krävdes för att köra om medaljer.
Sverige hade satt upp sitt lag för just det, för att köra om medaljer snarare än att satsa på guldet. Halfvarssons kraftåkning sattes inte mot Northug på en sistasträcka, eftersom ingen riktigt trodde att de vita dräkterna skulle finnas med så långt.
Förmodligen rätt tänkt
När Charlotte Kalla tryckte på i skiathlon var det för att hänga av åkare och säkra en pallplats istället för att gambla om en guldspurt. Samma nu. Förmodligen var det rätt tänkt, men det hjälpte inte när benen inte hängde med.
Resten av fältet hade behövt skidskyttegevär för att sänka Northug och Finn Hågen Krogh.
Om VM hittills tillhört kung Northug och drottning Björgen så var söndagen en dag för revanscher, för de petade och avhängda.
Ingvild Flugstad Østberg skulle ju inte ens åkt lagsprinten, utan fick chansen först när Marit Björgen tog sitt ansvar och valde att vila kroppen efter besvikelsen i skiathlon. Finnmarks-baggen Krogh petades för mästaren Hattestad till Sotji-OS och fick stå över både på individuella sprinten och skiathlon.
Nu var de tillbaka för att demonstrera makt, så det var precis vad de gjorde.
Lugnet slösade februarisol och en söndag som gjord för skidåkning och sport, men Norge kom till start utan OS-mästaren Ola Vigen Hattestad och världscupskungen Martin Johnsrud Sundby, men krossade ändå. Den som ville ha spänning fick vackert sänka blicken en smula.
Underutvecklad rent taktiskt
Skulle Petter Northug retas? Nja, han behövde inte riktigt göra det.
Skulle Pellegrino klara att spurta ner formryssen Kriukov? Nä.
Skulle vi, i brist på omedelbara hot, kunne se någon som ens på sikt kan ta ner de norska flaggorna?
Jo. Absolut.
Om det nu inte var några tvivel om var de snabbaste benen fanns så var det heller ingen tvekan om var de skarpaste hjärnorna fanns.
Skidsporten är, det är min bestämda uppfattning, underutvecklad rent taktiskt. Det säger en del att påfund som Sveriges bromskörning i Vancouver eller Val di Fiemme (när den underbare idrottsmannen Anders Södergren tog lagansvar två gånger om) väckte så stor förvåning. I dag såg vi alls inga taktiska tricks, däremot såg vi två svenska åkare som körde iskallt när det varit så lätt att skena iväg.
Ida Ingemarsdotter är en härjedalshärjad mästerskapsåkare som känner sin kropp. Istället för att jaga flyende ryggar uppför var hon stark nog att göra sitt lopp, med sina förutsättningar, och när hon lämnade över hade gav hon Stina Nilsson chansen.
– Ida är en riktig krigare, hon har ett tjockt pannben, flinade Stina.
Hjärnan bar henne fram
Det är mer anmärkningsvärt att hon har det själv, 21 år gammal. Stina Nilsson har byggt överkropp det senaste året, men det finns fortfarande så mycket kvar att utveckla: hennes fristilsteknik är ofärdig, hon behöver mängdmil och hårda somrar för att kunna bli kvickare uppför och uthålligare i distansloppen.
Men det där kräver bara tid och jobb. Hjärnan och hjärtat har hon ju redan.
Inför 20 000 hemmasupportrar höll hon sig Ingemarsdotter-kall genom hela söndagen. Skenade inte iväg, höll ihop sin åkning, klev precis lagom lite utanför gränsen för att inte bli diskvalificerad (tur förtjänar man).
Hjärnan bar henne fram till ytterligare en stenhård spurtstrid, med polskan Sylwia Jaskowiec en bit framför.
– Jag vet att om Stina har lite vittring kommer ingen att slå henne, sa Ida Ingemarsdotter.
Den sortens egenskaper är svåra att träna upp. Man har dem, man har dem inte. Stina Nilsson klev ut, växlade upp, stängde av smärtcentrat i hjärnan och gasade hela silvervägen hem med Lugnetvrålet i ryggen.
Hon kör som en erfaren, hon pratar som en erfaren, hon koncentrerar sig som en erfaren och hon tränar som en erfaren. Förbundskaptenen Rikard Grip berättade häromdagen att det snarare handlar om att bromsa Stina Nilsson än att piska henne.
Hon fick ett silver till den här söndagen, men det kommer fler dagar, fler lopp.
Det känns verkligen inte som att det kommer att räcka med silvermedaljer då.