Bank: Som konstverk har den aldrig varit bättre
Zlatan Ibrahimovic ska just bygga vidare på sitt monument i Milano. Malmö FF ska just presentera sin nye tränare.
En staty har just träffat marken.
Som konstverk har den aldrig varit bättre.
När vi bygger statyer är det eftersom vi vill visa att historien styrs av individer, men när statyer rivs handlar det oftast om att historien byter väg efter att individer ersatts av massrörelser.
Det finns inget som helst överraskningsmoment i att Zlatan-statyn utanför Stadion nu ligger skadad och fälld, det var bara en tidsfråga, och egentligen har jag väl skrivit allt jag velat skriva om den saken. Om de begripliga reaktionerna efter det som upplevs som ett totalt svek, om att det är omöjligt till och med för Zlatan Ibrahimovic att äta alla kakor samtidigt utan att de tar slut någonstans, om att grundfrågan inte så mycket är vad Zlatan gör eller gjort, utan hur du och jag (och vandaler, i största allmänhet) väljer att förhålla sig till det.
Men visst finns det något med tajmingen här som kittlar?
Zlatan själv har precis landat hemma i sitt Milano, det spekuleras i att han kommer att gå rakt in i det lag som mest av alla varit hans definierande. MFF håller på att presentera ett blytungt framtidsbeslut om vem som ska leda deras lag framåt. Och samtidigt har några i skydd av mörkret gjort klart det ikonoklastiska jobbet att montera ner en staty.
Saddam Hussein-statyn på Firdos-torget fick i alla fall stå i ett år innan historien bytte riktning, Zlatan-statyn revs efter tre månader.
Malmö reagerade med raseri
Att riva statyer är ingen ny folksport. Det är en aktivitet med tusenåriga traditioner, och varje riven staty är ett monument i sig. Ofta är rivningarna starkare som bilder än invigningarna: Stalins dekapiterade huvud på Budapests gator under ungerska revolten, Saddam nerdragen i smutsen i USA-arrangerade tv-bilder från Bagdad.
Zlatan Ibrahimovic spelar fotboll, men hans staty revs också.
Han köpte en del av Hammarby, det sågs som ett svek, Malmö reagerade med raseri. Några tog till antiziganism, andra tog till hot, många gjorde bara slut på en tjugoårig kärleksaffär, någon drev på en demokratisk process för att försöka få statyn flyttat – och någon eller några rev till slut monumentet.
Den som inte förstår upprördheten förstår inte fotboll. Den som inte förstår Zlatans Bajen-investering förstår inte vilken väg den internationella fotbollen tagit. Den som inte förstår Zlatans långfinger förstår inte Zlatan.
Jag gillade ju aldrig den där statyn
Jag behöver inte upprepa vad jag redan skrivit om reaktionerna, det mesta ger sig självt: kriminalitet är kriminalitet, sviken kärlek är sviken kärlek. Däremot skulle jag gärna säga något om konstverket.
Jag gillade ju aldrig den där statyn, jag förklarar gärna varför en gång till.
Det är en staty som i sin tonträff valt den del av Zlatans person som jag haft svårast att ta till mig. Övermänniskan som trampar över jorden, musklerna som spelar, en estetik som lika gärna hade kunnat stå i Stadio dei Marmi på Foro Italico i Rom, bland de där pseudo-fascistiska verken.
Zlatans staty hade inget leende, ingen charm, den var MMA-fightern mer än den varma människan. Det var det jag hade svårt för.
Men nu ligger den där den ligger, och är sorgligt intressant.
Vi har pratat om Sölvesborg och sd-stämplingen av Entartete Kunst. ”Menskonst” är en hundvissla för en skrämmande ny folkrörelse på högerkanten. Och nu har vi fått en Zlatan-staty som är konst, eftersom den går att diskutera utifrån så många perspektiv.
Den är trasig, den är en installation, den säger något om individkulter, om modern ekonomi, om historieskrivningar, om skillnaden mellan demokratiska processer och skadegörelse, om civil olydnad, om fotbollsklubbar, om globalisering, om lokalpatriotism, om hemma och borta och tusen saker till.
Inget dåligt konstverk, det där
Monumentet är borta, konstverket har precis rest sig och rört sig. För tre månader sedan gav den en liten bild av Zlatan Ibrahimovic, världserövraren och övermänniskan. Idag ger den en bild av en gudabenådad, underbar provokatör som vann allt men aldrig stod still, och som aldrig slutade slåss.
I morgon möter Milan Sampdoria, snart presenterar Malmö FF en ny tränare, och om Zlatan ligger bruten på marken utanför Stadion så är det ju bara som det ser ut:
Han lever. Han rör sig. Han gör saker både med oss och för sig själv.
Det är inget dåligt konstverk, det där.
