Mutumba: Ett kefft självmordsförsök
Publicerad 2020-08-20
Martin Mutumba försökte ta sitt liv.
I självbiografin ”Äkta hela vägen” berättar AIK-ikonen att han efter karriären överdoserade smärtstillande tabletter.
”Jag ville dö, men visste inte hur jag skulle göra” skriver han.
18 augusti 2018 tog Martin Mutumbas karriär slut. Korsbandet gick av inför 270 åskådare och en hund på Trängens IP i Örebro.
33-åringen mådde redan dåligt privat. Han hade separerat från mamman till sina barn och bodde ensam i en lägenhet i Älvsjö. Skadan sänkte honom ännu längre ner i mörkret.
Mutumba isolerade sig. Drack alkohol. Undvek samtal, lämnade sms obesvarade.
I självbiografin ”Äkta hela vägen” som är skriven ihop med journalisten Erik Niva berättar AIK-hjälten om den följande depressionen och självmedicineringen.
”Ett kefft självmordsförsök”
”Det kunde gå en dag, två dagar utan att jag åt någonting alls, jag åt bara smärtstillande tabletter, drack kaffe och sprit.
Jag ville dö, men visste inte hur jag skulle göra. Gick det
att äta så många smärtstillande piller att jag dog? Gick det att dricka ihjäl sig, röka ihjäl sig?
En dag började jag skriva på ett avskedsbrev, men fick inte ihop det. Jag tänkte på hur allt skulle bli, och någonstans intalade jag mig själv att mina barn skulle förstå”, skriver han.
Två gånger överdoserade han morfin och sömntabletter. En av gångerna fann Seth Kanteh Hellberg, tidigare lagkamrat i Syrianska, honom på golvet i sin lägenhet.
”Det var ett kefft självmordsförsök, men det är mycket som
jag är keff på” skriver Mutumba.
Sorgeprocessen pågår än
I dag mår 35-åringen bättre. Han går i terapi och äter emellanåt sömntabletter för att tysta sina inre demoner.
I AIK var han lycklig, skriver han, särskilt guldåret 2009. Men den kreativa yttermittfältaren sörjer att utlandssatsningen Ungern, Iran och Turkiet aldrig lyfte. Han litade på fel agenter, gick till fel klubbar, men gjorde också för få mål när chanserna dök upp.
Tre av tio. Det betyget ger han sin femtonåriga fotbollskarriär.
”För min egen del pågår sorgeprocessen efter fotbollen fortfarande, och jag vet inte om den någonsin kommer att ta slut”.
