Bank: Man ska leva som Kurre Hamrin
PARIS. Sverige och Italien vaknar till ljudet av band som brister. Det fanns en gång en fotboll, det fanns en gång en Kurt Hamrin.
Inte längre.
En liten fågel har flugit vidare.
Ett par år in på 2000-talet startade vi en fotbollsklubb. Vi var ett gäng polare, italofiler och fotbollsromantiker, vi skaffade italienska kläder och ett italienskt klubbnamn och åkte hiss genom seriesystemet, men viktigast för oss var ett slags stil.
Det var mycket på lek, lite på allvar, och vi bestämde oss snabbt för vem vi ville ha som förebild. Någon som var korrekt, generös, kärleksfull, en länk till det Italien vi älskade.
Vi spelade i division sju, men vi fick Kurre Hamrin som ambassadör.
Det var förstås enormt för oss, men för honom var det väl bara sådant man gjorde.
Det finns hundratals historier om hur vilsna småkillar och -tjejer sökt upp Kurt i Coverciano (några av dem var journalister, som Ola Wiklander och Jesper Hussfelt), bara för att möta en plirig åldrad man som öppnade både hem och hjärta för dem. Kurre och hans älskade Marianne tog hand om, de berättade, lagade festmåltider och bjöd utan gräns.
För att det var sådant de gjorde.
Han blev en ikon i sagornas tid
Det brukar sägas om artisten Jonathan Richman att han gjorde den som lyssnade ”nostalgisk för en tid som kanske aldrig funnits”, men spelar det någon roll? Kurre Hamrin spelade sin fotboll i en tid då en liten ytter kunde spela VM-final på en arena i de kvarter där barn han lekt, i en tid där man kunde snyta sig i ärmen och halvsläntrande temposkifta sig fram till historiens mest ikoniska landslagsmål. Han blev ikon i Serie A i Gianni Breras epok, i sagornas tid.
Jag kan vara ledsen för att det inte var min tid, men Kurre Hamrins hela person och personlighet fanns ju kvar som ett violett och svartgult band till allt det där.
För 25 år sedan såg jag fotboll i Florens för första gången, min första stora fotbollsresa för Aftonbladet. Fiorentina mötte AIK, en match som ringade in två av Kurre Hamrins tre stora kärlekar i livet.
Han fick all den uppskattning han förtjänade. Det sjungs fortfarande läktarsånger om honom i Solna, han överöstes av kärlek i Florens. Det gick utmärkt för honom att lära sig av Gunnar Grens misstag och välja att bli kvar i Toscana, utan att någonsin dra upp rötterna från Sverige.
Han satt framför sin dator eller tv, följde sin italienska fotboll och sitt AIK, och brann för båda.
När skröpligheten kom, med pandemin och fysiska krämpor, behövde han aldrig ångra något.
Kurt Hamrin levde länge, han levde gott.
Och nu lever han inte längre. Den lille, kvicke dribblern (l’uccellino, den lilla fågeln) som fick gubbar i Florens och Padova att torka fukt ur ögonvrån har flugit ur tiden. Vad var det Nils Ferlin skrev? ”Inte ens en grå liten fågel, som sjunger på grönan kvist, det finns på andra sidan, och det tycker jag är trist”.
Nu har de sin lilla fågel, där på andra sidan. Reino Börjesson somnade in i höstas, Kurre Hamrin försvann nu, bara en VM-hjälte från 1958 (Owe Ohlsson) finns kvar i livet.
Kvar finns ett svartvitt klipp från Ullevi, tummade laguppställningar (Nacka och Kurre på varsin kant, Gren och Liedholm i mitten), en asterisk på raden för Serie A:s nionde främste målgörare genom alla tider, ett par ömsinta kapitel i historien om AIK.
Man ska leva som Kurre Hamrin
Jag läser italienska tidningar, ser om målet mot Västtyskland på repat, tittar på bilden av honom i en svensk division VII-klubbs tröja.
Till slut fastnar jag i ett matchreferat som är nästan på dagen 60 år gammalt. Nittonde omgången, den 2 februari 1964: Atalanta–Fiorentina i Bergamo.
0–1 (10) Hamrin, 0–2 (17) Hamrin, 0–3 (25) Hamrin, 0–5 (66) Hamrin, 0–6 (75) Hamrin.
Ingen annan spelare har någonsin gjort fem mål i en bortamatch i Serie A.
Kurt Hamrin spelade VM-final i sitt Solna, han slog rekord, han vann titlar och skytteligor. Han öppnade hemmet för osäkra ungdomar, han älskade sina klubbar, han hade det fint med sin Marianne.
I AIK sjunger de att man ska nicka som Dala Dahlkvist, kämpa som Daniel Tjernström, skjuta som Krister Nordin. Och det kanske stämmer.
Men man ska leva som Kurre Hamrin.