Geniet kan inte stoppas

Simon Bank: Håll tätt – då är Barça halvvägs till Paris

helskärm

Carlo Ancelotti gjorde rätt när han struntade i att låta någon punktmarkera Ronaldinho.

Det hade ju inte hjälpt.

Milan hade behövt skjutvapen för att stoppa Ronaldinho.

Det finns ingen arena som jag tycker bättre om än San Siro under en Europakväll. Tät, mörk, vacker, passionerad - och alltid fylld med minst ett av världens bästa fotbollslag.

I går var de två.

Barcelona och Milan har mötts sju gånger förut. Tre vinster var, en oavgjord, 12–12 i mål. Det var en match på slak lina, till hälften en duell mellan temperament och till andra hälften en duell mellan genier.

Skillnaden mellan Milan och Barcelona är mindre än för några år sedan. Frank Rijkaard spelade fem år i Milan, en briljant mittfältare som vikarierade som mittback i landslaget. Rijkaards Barça har lärt sig av Milan, av Ajax, av Cruyff.

En flyfotad offensiv

I går visade de återigen att de blivit ett komplett lag, att det i deras 4-1-2-2-1 ryms både en defensiv idé och en magiskt flyfotad offensiv.

Rijkaard och Henk ten Cate sa till Edmilson att hålla sin brasilianske kompis Kaká i handen i 80 minuter, Iniesta och van Bommel fick dela på jobbet att terrorisera Andrea Pirlo.

Det räckte för att spela jämnt mot Milan på San Siro.

Jämna matcher i Champions League avgörs av målskyttar och genier. Milan hade Sjevtjenko, men saknade Pippo Inzaghi. Barça hade Eto’o, men bara en matchotränad Ronaldinho.

Sjevtjenko (en bra nick) och Eto’o (ett svagt skott) missade varsin fin chans före paus. Gilardino vikarierade för Pippo, och missade ett öppet läge som Pippo hade gjort mål på.

Milan spelar med fyra centrala mittfältare och måste få med sina ytterbackar i spelet för att få en bred offensiv. Serginho flyttade högre upp för varje minut som gick, men varken han eller någon annan ordnade ett tryck, en press som kunde leda till något.

Och eftersom målskyttarna spelade oavgjort med varandra återstod bara en sak i vågskålen:

Genierna.

Eller, rättare sagt, Geniet.

Giuly – marginellt dummare

En kvart in på matchen var jag övertygad om att Ronaldinho hade en dålig kväll, att lårskadan och uppehållet plågade honom.

Sedan kom leendet.

Om jag inte älskade honom skulle jag hata honom, eftersom han får allt att se alldeles för enkelt ut. Han dribblar lite, springer lite, flinar lite – och skickar passningar som scudmissiler genom försvar så täta som Milans. Jag har hört Henrik Larsson säga att ”om man bara springer rätt så sätter nummer tio bollarna där”. Giuly är en bara marginellt dummare spelare än Henke, men hans löpning före 1–0-målet bekräftade precis det.

Giuly tog en diagonallöpning in i straffområdet, bakom den store Alessandro Nesta, trots att han visste att ytan där var så liten att Tiger Woods hade haft problem att pricka den med en wedge.

Och nummer tio dansade runt Gennaro Gattuso och? satte bollen där.

Hela rörelsen påminde om hur det kunde se ut när Maradona spelade i ett landslag där Caniggia var den ende som förstod hans geni. Caniggia var en begränsad spelare som insåg att Maradona inte hade några begränsningar, han sprang också mot omöjliga ytor.

Giuly dunkade in bollen med vänsterfoten, ett klassavslut. 1–0 till Barcelona, Milans första hemmaförlust i Champions League på 14 matcher.

Om en vecka åker de till Camp Nou, med Inzaghi och Sjevtjenko på topp kan de förstås göra mål. Däremot kan de inte hålla nollan, så Barça är mer än halvvägs till finalen i Paris.

Det kan bli en match mellan Thierry Henry, som föddes i Paris, och Ronaldinho, som blev vuxen i Paris.

Mon dieu, quel match.

Simon Bank