Hoppa till innehållSportbladet

Dagens namn: Leopold

Jordskalvet krossade allt – utom fotbollen

Uppdaterad 2022-04-22 | Publicerad 2011-09-19

F örsta gången fotbollen räddade hennes liv var hon bara 16 år gammal. Det var sen tisdagseftermiddag, och Madeline Delice var mitt uppe i ett träningspass med Haitis U17-landslag.

Först kände hon bara ett svagt mullrande under fötterna, men sedan såg hon hur husen runt arenan störtade samman.

Avgrunden verkade ha öppnat sig under Port-au-Prince.

Marken skakade mer och mer, dånet växte i styrka. Hela kvarter försvann på några få sekunder och himlen färgades svart av dammet som virvlade upp.

Madeline Delice trodde att världens undergång hade kommit. Hon knäppte sina målvaktshandskar och bad.

Då slutade gungandet tvärt. Allt stannade upp.

Den värsta jordbävningen i Västindiens historia var över. Den hade pågått i 37 sekunder.

Världen hade inte gått under, men Haiti skulle aldrig mer bli sig likt.

De tätbyggda städerna hade förvandlats till gigantiska dödsfällor. När husen föll krossades hundratusentals människor under dem.

Madeline Delice klarade sig oskadd. Öppna ytor är de säkraste skydden mot jordbävningar, och när världen slutat skaka stod hon kvar i samma straffområde där hon stått en minut tidigare.

Till fotbollsplanen nådde inga rasmassor.
 

När gryningen nådde Port-au-Prince började Madeline Delice att gå. Hon hade väntat ut natten på fotbollsplanen, rädd för efterskalv och skrämd av tanken på vad som skulle möta henne utanför vändkorsen.

Ett dygn tidigare hade dörren mellan arenan och trottoaren bara varit en vanlig dörr. Nu framstod den som porten till helvetet.

Ändå öppnade Madeline Delice den och klev ut.

Telefonnäten låg nere och kollektivtrafiken var utslagen. Enda sättet att få veta vad som hänt med familjen i Léogâne var att gå dit.

Hemstaden låg drygt tre mil bort. Delice hann inte ens tre meter innan hon såg den första kroppen.

Det var som om hon hamnat i Cormac McCarthys post-apoklayptiska roman, ”Vägen”.

Av människorna hon mötte var fler döda än levande. Knappt en enda byggnad stod upp, och ur ruinerna hördes fortfarande de desperata skriken från dem som klämts fast därunder.

Ropen blev allt svagare ju längre dagen led, ju längre hon gick. De uppräta husen blev allt färre.

Léogâne hade inte klarat sig bättre än det ödelagda Port-au-Prince. Tvärtom blev förödelsen bara ännu mer total allt eftersom Madeline Delice långsamt närmade sig sin hemstad.

Benen var så trötta att de skakade och fötterna gjorde så ont att de knappt gick att gå på, men hon tvingade sig att fortsätta hela vägen fram till huset där hon hade vuxit upp.

Hon kände inte längre igen det. Kvar fanns bara en dammande hög av deformerad sten och betong.

En överlevande granne bekräftade att hela familjen hade varit därinne när jordbävningen började; mamman, pappan, systern, kusinerna.

Ingen hade kommit ut.
 

BILDEXTRA: Se Magnus Wennmans bilder från Haiti

Klicka på spelaren nedan för att starta eller öppna i nytt fönster här.

Erik Niva.

Och så kom millenniet och så föll tornen och så rämnade marken och sköljdes över av syndafloden.

Fotbollarna rullar vidare ändå.

Jag har länge drivits av en övertygelse om att fotbollen är vårt klart viktigaste kulturella fenomen – att inget annat redskap speglar världen vi lever i på samma tydliga och heltäckande sätt – men en bit in i det nya årtusendet hände det att jag tvivlade på dess relevans.

Fotbollen hade blivit så urvattnat kommersialiserad att jag stundtals undrade om den verkligen bar på så värst många historier bortom den om urspårad hyperkapitalism.

Jag tänkte fel.

Mer än något annat har det tidiga 2000-talet visat sig vara de plötsliga tragediernas epok, en tid då terrordåd och naturkatastrofer kastat omkull tiotusentals liv på några få ögonblick.

Fotbollen har hjälpt till att ta oss igenom den.

Även om konst och idrott givit tröst och lindring i alla tider har ingen annan kulturyttring någonsin tidigare haft samma allomfattande, världsomspännande kraft.

Fotbollen av i dag är ständigt en central del av livet för miljarder människor världen över. I nöd och lust. Till frukostmackan i vardagen, men också i kristider när tillvaron faller samman.

”Visa mig en katastrof och jag ska demonstrera hur fotbollen gjort återhämtningen lättare”, mässade jag.

”Okej”, synade redaktionen.

De plockade fram en världskarta, och valde ut platserna som drabbats av de senaste två årens allra värsta smällar.

Det var länder som inte tillhör fotbollens traditionella stormakter. De ligger på olika kontinenter, och har inte särskilt mycket gemensamt när det gäller kultur, religion eller livsstil.

Själv var jag ändå fullt förvissad om att sambandet fanns där för någon med hjärtat i mittcirkeln.

Jag åkte till några av planetens mest plågade platser, rullade iväg några bollar och litade på att de skulle föra mig mot ljuset i slutet av de där hopplöshetssvärtade tunnlarna.

Läs mer om Erik Niva

Aftonbladets Erik Niva, hyllad och mångbelönt fotbollskrönikör, och Magnus Wennman, en av världens främsta fotografer, åkte till Haiti ett och ett halvt år efter den värsta jordbävningen i Västindiens historia.

Följ ämnen i artikeln