Sjukdomen rår inte på minnet av Pontus

Kristoffer Bergström

Kristoffer Bergström: Ibland tjurig, ibland strålande glad – men alltid ärlig

En försvarsjätte får inte längre leda sitt lag, en rödsvart kamrat får inte längre bära favorittröjan, en tvåbarnsfar får inte längre vara pappa.

Pontus, vi fortsätter tänka på dig.

Riddarn, vi kommer att minnas dig.

I slutet av juli hakar Pontus Segerström i brassen Barreto. Torinos anfallare dyker och får en oförtjänt straff, BP:s lagkapten håller om pannan och får en lika oförtjänt utvisning.

Segerström släpar sig tjurigt av planen. Han river av kaptensbindeln och kastar den över huvudet.

Tre dagar senare åker han till sjukhuset. BP ska skaka av sig 0-3-förlusten mot Torino genom att möta Kalmar, men lagpappan Segerström stannar hemma.

Huvudet dunkar. Det är troligen magsjuka, tror han.

Första undersökningen säger att ett blodkärl i hjärnan har spruckit. Andra undersökningen visar på en tumör.

30 augusti kommer jag tillbaka från semestern och söker efter information jag måste ha missat. Vad har hänt Pontus Segerström?

Skickade sms

I pressarkivet finns BP:s försiktiga prognos att mittbacken blir borta resten av säsongen. På bilder syns spelarna bära tröjor tryckta med "Kämpa Pontus, vi tänker på dig". På plan barkar det åt skogen: före diagnosen har laget en förlust på fem matcher, efter den fem raka förluster.

Segerström har ändå skrivit några inlägg på twitter. 16 augusti hälsade han att "allt har gått bra än så länge men är sjukt seg i knopp och kropp".

Jag skickar ett sms.

"Hej, hur ser du på en kommande intervju?".

Han svarar direkt.

"Du får nog vänta typ två veckor till. Går in i en tuff period behandlingsmässigt på måndag och två veckor framåt. Hör gärna av dig så kan vi prata då. Med vänlig hälsning, Pontus".

Under de två veckorna letar jag efter fler artiklar, men finner få. Pontus är tyst på twitter. Jag avstår från att söka familjen eller klubbchefen, låter tiden gå.

Ibland googlar jag efter mer information om honom, som varför han kallas Riddarn. Han använder smeknamnet själv, tyder det på en grandios självbild? På ett medeltidsintresse? Eller är det ytterligare ett av alla de skämt han sprider runt sig?

”Sjukt starka mediciner”

Jag finner ingen förklaring. Det får bli en fråga till den kommande intervjun.

Jag sms:ar igen måndag 15 september.

"Jag vet ingenting om hur de senaste veckornas behandlingar har gått, därför får du ursäkta om jag är taktlös. Men hur ser du på att träffas i dagarna?"

Fyra timmar går.

"Hej igen. Ligger på sjukhus fortfarande och går på sjukt starka mediciner. Mår lite bättre men är sjukt svag för tillfället. Kanske får åka hem nästa vecka. Hör gärna av dig då så kan vi kanske styra upp något.

Ha det bra /Pontus"

Vi höll sporadisk kontakt, sms för sms. Han la till tummar och vänliga ord i sina meddelanden. Hemfärden från sjukhuset var som horisonten, alltid inom synhåll men kom aldrig närmare.

Sjätte oktober hörde jag av mig sista gången. Jag trodde att han hade kommit hem.

Jag fick inget svar.

Nu skriver vi 13 oktober, slaskiga löv på gatorna, smutsgrå skyar. BP har fortsatt förlora, den ungdomliga energin har sinat utan ledaren i mittförsvaret, laget är utslaget ur allsvenskan, men mäktade ändå med en skrällseger mot Mjällby senast.

I natt dog Pontus Segerström. Cancern tog honom.

Skänk dem en tanke

Han som återvände från Stabaek och stannade kvar trots degraderingen 2010 får inte vara med när laget tar ny sats i superettan. Han som var hårdast i Brommapojkarna får inte skyffla bort fler bollar från sitt straffområde. Han som nickade in kvitteringen mot Blåvitt i våras får inte göra fler mål.

Låt familjen och de nära anhöriga sörja. Skänk hans två barn en tanke. Tänk på lagkamraterna som möttes av dödsbeskedet när de kom till morgonens träning och sedan dess har tröstat varandra.

Vi som står utanför är också ledsna. 33 år är alldeles för ungt. Vi hade velat se den där pålitlige drasuten ett par säsonger till, han hade massor kvar att ge som spelare.

Pontus Segerström ska hyllas, men Fotbollssverige har också ansvar att komma ihåg honom som den föredömliga ledare han var.

Ibland tjurig, ibland strålande glad, alltid ärlig.

Ibland kantig, ibland överraskande teknisk, alltid pålitlig.

Han hade kunnat stanna i Norge, men vände hem för att stabilisera ett ungt lag som var nederlagstippat i närapå varenda allsvensk match de klev ut till. Trots baklängesmål och missflyt stod han kvar längst bak och manade på sina tio år yngre lagkamrater.

En förfärlig sjukdom tog Pontus liv, men rår inte på minnet av honom.

Han som kallades Riddarn ska fortsätta att kallas just så. Lite som skämt, lite på allvar.